Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Först: jag håller med. Kärlek över de kulturella gränserna kan väl vara svår att värja sig emot, om man är lagd åt det hållet, men jag tycker att det är långsökt att föreställa mig att det skulle finnas några baktankar med att försöka få in en fot i någon invandrargrupp. Även om det skulle göra det för någon enstaka svensk eller svenska är skälen troligen högst individuella. Jag tycker inte att man ska göra reklam för blandäktenskap som ett sätt att underlätta förvandlingen av Sverige till en smältdegel modell USA.

Det finns nog en uppsjö anledningar till den svenska förkärleken för all things American, men framför allt tror jag att den amerikanska myten om frihet för alla slår an en sträng i många frihetsälskande svenskar. Den amerikanska friheten är dyrköpt från början och kommer till ett högt pris än i dag.

Så är det också en romantisk bild av The Land of the Free som fått fäste i vårt land. Det vete fan om kärleken ens är besvarad. Som du skriver är den svenska mentaliteten fundamentalt olika den amerikanska.

Jag tänker inte ge mig in en diskussion om 1800-talshistoria, men det du skriver motsäger inte det jag skrev.

Befolkningen växte explosionsartat, vilket gjorde det svårt för fler än tidigare att finna sin plats — och att försörja sig. Något "shithole country" var Sverige givetvis inte för den skull.

Det föreslogs ju en effektiv heuristik om att känna igen inautentiska systemkritiker på deras Kina-hållning. Nu är det väl tveksamt om Håkan Boström ens kvalar in i begreppet systemkritiker, men annars kom den här ledaren som ett brev på posten. Höjdpunkten:


På den nivån är det alltså normaliserat att skriva. "Idag Hongkong - imorgon världen" är rubriken.

USA:s hegemoni har lämnat Mellanöstern i ruiner och resulterat i folkmord och -vandringar. I den "fria världen" sätts människor i fängelse för ord och betalnings- och åsiktsplattformarna har egna sociala betygssystem för vilken sorts regimkritik som är tillåten. Var makten ligger att låta bomberna falla, syns på kartan, vilken identitetspolitik som tronar högst upp i etnohierarkin kan kalkyleras i ord och texter som finns på pränt eller inte.

En text som däremot saknas i G-P är den där Adam Cwejman använder sitt superprivilegium i polemik med Expressens Lars Lindström, när denne hetsar om svensk slavhandel:


Om vi nu ska prata om "svensk" slavhandel beroende på skeppens ägare och nationalitet på slavhandlarna, så bör ju den betydligt större judiska andelen vara lika relevant. Kunde Adam säga och känna Lasse på pulsen om det här med arvssynd. "Är jag skyldig i egenskap av jude, Lars? Om inte - varför är du ansvarig i egenskap av svensk?"

I ett parallellt universum där det verkligen finns ett överetniskt svenskt "vi" värt namnet och konsekventa motståndare till identitetspolitik, så är det så det går till: Alla arbetar solidariskt på att ta sin del av ansvaret för att hålla ihop. Man står ju upp och ställer sig emellan som en naturlig skyddsinstinkt, om man bryr sig om någon och om sammanhållningen. Det blir det outhärdligt att stå med armarna i kors. Om man bryr sig, alltså.

Fientlighet gentemot Kina är sunt och bör uppmuntras. Även om det bara består i att upprepa samma argument som har pumpats genom det transatlantiska avloppsröret som förbinder amerikansk media med svensk. Ökat kinesiskt inflytande i Europa skadar oss, och bör bara accepteras i den mån det funkar som en motvikt till amerikanskt. Men då krävs det att vi är medvetna om att det är just inflytande som ska fungera som motvikt och inte ett sätt för oss att öka BNP/slå vakt om frihandel/göra Kina demokratiskt eller någon annan liberal vanföreställning. Avseende Kina bör man sätta ner foten först då skribenter börjar skriva om att vi borde göra något som missgynnar Europa i syfte att stärka USA:s position gentemot Kina.

(min fetning)
Har du glömt bort nativitetsstatistiken över etniciteter? Säger ny regering mot all förmodan 0 asyl senast 2026 då läget är många resor värre än idag, gör beslutet inget annat än fördröjning av svenskarnas minskade andel av befolkningen.

Politikers tvingande svar före 2030 blir betydande nedskärningar i bidragskatalogen.
En hitkommen och sedan 5 år arbetslös (inte ens skattefinansierade låtsasjobb finns det då pengar till) 4-barsfamilj som kostat 40 000:-/mån i bidrag inklusive hyra får nöja sig med hälften, vilket i många fall leder till vräkning då hyran inte prioriteras. Men det minskar inte barnafödandet hos dessa växande grupper som har sin historiska klanfintlighet att leva vidare genom och förökas.
Statens sista åtgärd blir att väsentligt höja förlossningskostnaderna? Inte ens det skulle hjälpa då faktureringarna skulle negligeras och det är förbjudet att neka vård.

Det går fort nu oyto. 400 000 fler sen fixsiffran 10 miljoner, som kom igår eller var det i förrgår?
Det går så fort nu så det svindlar.


Edgertons dystopi ligger närmare sitt förverkligande än ditt hopp om återställande av Sverige.

Instämmer. Jag tror inte att det är fullt så enkelt som tidigare föreslagits i tråden — att kritik mot Kina skulle vara förtäckta uttryck för något annat.

Precis som under senare delen av 1900-talet bör utrikespolitiken för ett litet land kretsa kring att manövrera mellan ytterligheterna i världspolitiken. Från 1945 fram till 1993 var det som bekant USA och Sovjet som stod för två olika system med motstridiga intressen. I dag har Kina blandat sig i leken. Jag ser inget problematiskt för en person i ett land som Sverige att kritisera USA, Ryssland, Kina och t.ex. Israel. På statlig nivå blir det ett bekymmer när svenska staten jävlas med Kina stup i ett, gnabbas med Ryssland och för en undfallande politik gentemot USA, under bordet. Egentligen har inte mycket förändrats sedan det kalla krigets dagar.

En öppet Kina-fientlig linje i svensk press kan troligen hänföras till en regimtrogen position rent generellt. I så måtto är det en indikator på bristande autonomi.

Brasilien-dystopikerna utgår från att det inte kommer att ske några förändringar av Sveriges politiska system, samtidigt som samhället kommer att utvecklas på ett sådant sätt att det blir både brasilianskt och stabilt. Detta är en rent ut sagt efterbliven prognos. Ju mer ineffektivt och missanpassat Sveriges politiska system blir, desto mindre kommer motståndet att vara mot att reformera det. Att dessutom i Sverige införa ett system a lá Brasilien som är stabilt på sikt skulle kräva en rent herkulisk kraftansträngning.

Svenskar i gemen, även de som är förhållandevis skärpta, verkar tro att det politiska systemet som vi har idag är odödligt och kommer att härska för evigt. Sanningen är att det är precis som ståndsriksdagen eller det kungliga enväldet: det kommer att försvinna när det blir smärtsamt uppenbart att det inte längre är anpassat till verkligheten. Därtill verkar många tro att det bara är att smälla upp några murar runt villakvarteren och utöka rot-avdraget till vaktbolag för att förvandla ett dysfunktionellt Stockholm till ett fungerande São Paulo.

Liberaler eller borgare har en tendens att se Sverige som sekundär kanonmat mellan våra kolonialherrar och deras rival. Sådan var inte attityden under Kalla kriget eller när Sverige var inklämt mellan Churchill, Hitler och Stalin.

Var Sovjetunionen skadligt för länder som Irak, Syrien eller Libyen? Nej, i själva verket skapade rivaliteten möjligheter som försvann med amerikansk hegemoni. Det hade inget att göra med Sovjets förträfflighet, utan spelteori som dikterade att en budgivning om små länders gunst förelåg.

Den här diskussionen liknar den om identitetspolitik: Tiger man om elefanterna i rummet men jublar över att rasifierade eller kineser får en släng av sleven av elefanternas svenska försvarare, så har man inte tagit sin egen ställning.

Tills Boström talar om den unipolära världsordningens fel, så ska hans hetsande mot gula faran tas för den imperialistiska partsinlaga det är. Sveriges nationella intressen kan omöjligt bli mer underordnade än de varit med USA som hegemon.


Edgertons dystopi är inte stabil. Vilket inte innebär att vi inte har en besvärlig process framför oss. Men poängen är att Edgertons gnälltrauma blir en del av problemet och inte lösningen och att historien inte kommer sluta i Mad Max, ens om vi är där och vänder. Mitt anspråkslösa förslag är att göra trösklarna för återvandring så låga som möjligt och sträva vidare från varje givet läge. Omöjligheter ska inte internaliseras utan hållas på sin rätta, externaliserade plats.

Jag kommer från USA. När jag går hem för att besöka ser jag allvarlig ekonomisk nedgång i många städer. Människor har dålig hälsa. Ett viktigt undantag är universitetsstäder. De har stöd för skattebetalarna. De utbildar många ungdomar med värdelösa examen inom humaniora.

En gång gick jag runt på en konstmässa i Providence Rhode Island, hem till den berömda designhögskolan. Studenter och alumini sålde konst och hantverk på gatan. Även om de kunde ha sålt varje stycke för det fulla priset, kunde de aldrig tjäna tillbaka utgifterna för deras utbildning, cirka $ 60 000 per år.

Om en eller två procent av kandidaterna fick verkliga jobb, lurades alla andra.

Det har varit synnerliga välståndsökningar i Väst de senaste decennierna. Länder har industrialiserats och tekniken har gjort insprång med dunder och brak. Det kan beskrivas som att svenskarna inte har behövt engagera sig politiskt eller fundera över svåra frågor. Men tiderna förändras. Man kan beskriva det som att folket har sovit, men folket har kunnat välja att inte tänka på problem och det är ju väldigt mycket skönare att inte tänka på en demografisk förändring eller att samhället får slitningar med en destruktiv invandringspolitik. Det är ju väldigt skönt att inte tänka på svåra saker. Enklare att tänka på en fin pryl att köpa, ens egna planer för veckan eller att få in stålar på kontot. Om nu svenskarna verkligen ska sova sig igenom eller inte tänka på svåra frågor som berör samhället, då kommer det definitivt att bli ett slags kreolsamhälle eller kollaps. Men jag tror man inte kan jämföra perioden 1970-2000 med den period från någonstans mitten av 2000-talet fram till idag. Man måste leta i historien när människor börjar tänka på ens egen trygghet och landets framtid. Jag lämnar över till andra att spekulera om historiska skeenden, där detta kan appliceras. Men samtidigt har historien knappt sett ett så välfungerande och stabilt land som Sverige var 1970-2000. Men något slags historisk parallell där befolkningen inte behövt engagera sig eller tänka på jobbiga saker som berör samhället, är vad jag i så fall skulle vilja ha en parallell till. Att engagera sig må ha varit svårt i vissa fall då diktatorer och kungahus styrt. Så även här har vi svårt att hitta paralleller till den moderna demokratin. En demokrati som därtill är sövande för befolkningen när medier mörklägger. Man kunde åtminstone störta ett kungahus förr i tiden. Det är mindre görbart idag när de vapen och resurser staten befogar över är mycket kraftiga. Däremot har ett land/stat inte samma rätt att bruka våld mot sin egen befolkning som mot andra länders, så där finns en grund för att störta en demokrati.

Sveriges färd mot kreolsamhälle må ha varit långsammare under perioden 1970-2010. Men från 2010 har alla spärrar släppts och de har släppt loss det fulla artilleriet med kraft. Massinvandringen har skett närmast okontrollerat. Det är inte fråga om att låta det förfalla långsamt. Bor man i en medelstor svensk stad eller i en förort till Stockholm och Göteborg så upplever man problematiken invandringen utgör. Man kanske inte utsätts för ständiga rån, men de här PK-svenskarna väljer ju var de ska gå och på vilka tider, vilka platser de ska besöka osv. Det här påverkar deras attityd till invandring. Så att det ska förfalla långsamt är inte på kartan, det här förfaller SNABBT.

Edgerton igår 22:09:


Du menar att det kan se ut så här om ett par hundratal år. Men det måste väl ändå bara handla om 20-30 år innan det kan se ut så där.

Min teori är att svenskarna har varit så pass skygga och inte velat ta i svåra frågor. Det är liksom jobbigt att behöva tänka på hur samhället förändras till det sämre, och därmed försöker de så länge det går att inte tänka dessa tankar. Men fler och fler kommer göra det, därför SD växer och nu faktiskt MP har så låga siffror. 63 procent av svenskarna vill minska invandringen ... så då måste de ju ändå ha tänkt/sett på nyheter och i vardagen att det är dåligt för landet. Det lär brisera ytterligare med storskalig invandring ett par år framöver. Det är en snabb process från 2010 och skulle den processen fortsätta så är det definitivt svenskarna kommer tänka på. De tänker ju redan på det idag när 63 procent svarar att de vill minska invandringen.

Under 1970-1990 var det en långsam process där det märktes i framför allt Malmö och en del i storstädernas förorter. 1990-2010 har invandringen tuffat på, men den utgjorde inte ett väsentligt hot på landets trygghet eller välfärdsstaten. Men bara de senaste fem åren 2015-2020 har förändrat landet eorhört mycket demografiskt, småstäder, små orter på några tusen invånare, har nu vissa av dem 30-40 procent utlandsfödda. Att svenskarna och hela samhället inte kommer märka förändringen är bullshit, det kommer de att göra, sen må de acceptera förändringen eller inte kan göra något åt det. Vi som röstar SD idag märker förändringen, andra som inte röstar SD idag märker förändringen men botar samvetet med att intala sig att vara emot invandringen är att vara nazze, andra i denna 7-klöver är bland kategorin "sovande folket", en annan kategori 7-klöver röstare vill ha invandringen för att det är ju FRAMTIDENS SAMHÄLLE. Invandrarna röstar efter grupptänk eller struntar i vilket, en del är emot och röstar SD. Hur kommande generationer kommer ställa sig till förändringen är väl helt klart något att grunna på. Men så vitt jag vet flyttar inte svenska ungdomar i hög utsträckning till ghettona utan flyttströmmarna går mot de svenskare områdena.

Uppsåt är irrelevant. Effekt är vad som är intressant. Det spelar ingen roll om Boström skriver som han gör i syfte att dra lans åt USA eller för att han har internaliserat Sveriges roll som amerikansk satellitstat. Det spelar inte ens någon roll om han är avlönad av amerikanska ambassaden. Det väsentliga är att han identifierar Kina som en stormakt som söker inflytande. Ett medvetande om detta är bra för svenskarna. Om kinesiskt inflytande ö.h.t ska accepteras i Sverige måste det vara av sådan art att det gynnar oss mer än vad det gynnar kineserna. Det är inte i huvudsak USA som lider av industrispionage mot svenska företag, utan Sverige.

Borde ledarskribenterna belysa amerikanskt inflytande? Självklart. Men man får inte låta det bästa bli det godas fiende. Att plantera idén om fenomenet utländskt inflytande över Sverige i det allmänna medvetandet är ett tillräckligt första steg. I takt med att de amerikanska kraven på Europa blir allt mer drakoniska och icke-ömsesidigt gynnsamma, vilket de ofrånkomligen kommer att bli i takt med att USA:s makt minskar, kommer det att bli svårare att blunda för eller bortförklara dem. Om GP och andra tidningar lägger sig platt när USA kommer att försöka köpa Ericsson eller om de försöker skydda höjda amerikanska tullar gentemot europeiska exportvaror, då kan man med fog angripa dem.

Men det måste ske med rim och reson. I nuläget skylls allt från överbelastningsattacker mot webbsidor till invandringskritiska granskningar på utländsk makt, som har ett finger med i spelet — underförstått Ryssland. Det är en väldigt praktisk utväg för regeringen i vårt land. Eller du syftar kanske endast på USA, eller på både USA och Kina?

Att kritisera USA är inte helt okomplicerat, och då syftar jag inte på Trump eller republikanerna. Jag syftar på USA och Nato som motvikt till andra spelare i det globala maktspelet. Att ge sig på Kina är däremot riskfritt med vetskapen att man har USA i ryggen, no matter what.

Om jag var rysk toppolitiker i dag skulle jag förresten paradera hela den ryska östersjöflottan på svenskt farvatten mellan Gotland och fastlandet varje gång svenska regeringen antyder att Ryssland ligger bakom finansiering och initieringen av bla-bla-bla. Det är lätt att gå in i rollen som stygg pojke när omgivningen har en negativ syn på dig.