Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Grejen med ryskt inflytande är att det nästan uteslutande är ett slagträ i den inrikespolitiska debatten. Ryska trollfabriker är orsaken till att opinionen mot invandringspolitik har blivit negativ och anledningen till att vi måste anställa fler kommunala kommunikatörer, öka presstödet och ge mer pengar åt MSB så att de kan skriva fler rapporter. Dess faktiska påverkan är betydligt mindre. Mycket av kritiken mot Ryssland är egentligen rasism förklädd som liberal kritik: Ryssarna är älskar att förtryckas, hatar upplysning, har korruptionen och fylleriet i blodet osv. De är mongoliska barbarer som tror att de är civiliserade. I takt med att de gamla svenska kalla kriget-generationerna som uppfostrades till att beundra USA och hata Ryssland tappar inflytande ökar möjligheten att anamma ett mer klarsynt perspektiv Ryssland - och USA också, för den delen.

Tillägg: Ryssland ses för tillfället som en fiende, snarare än en stormakt som beter sig som stormakter gör. Det är en viktig skillnad mellan Ryssland och Kina.

Det blir ju en bredare frågeställning om "inautentiska systemkritiker är nettonyttiga", vilket jag inte har något problem att tillstå att de kan vara. Inte för att de skapar opinion egentligen, utan indikerar och följer. Frågan var väl snarast om det är en bra tumregel att debattörer som nu kritiserar Kina är inautentiska systemkritiker som "vi" inte bör imponeras av eller lyssna på.

Vi var ju tidigare inne på att det nästan är obligatoriskt att ha kallats antisemit för att kvala in som autentisk systemkritiker idag. Hur harmlös är inte den människorättsaktivist som aldrig kritiserat Israel, den mediakritiker som inte tror ägande spelar roll, den individualist som inte tycker all identitetspolitik är förkastlig eller den vänsteraktivist som inte håller med om att lobbyister köper politiker? Allt detta är terräng minerad med tropes och hundvisslor av högst konkreta Några.

Hur jönsig och ytlig är inte den geopolitiska analys som i ett vakuum varnar för kinesisk påverkan som ett hot mot nationellt intresse? Som inte förmår närma sig en problematisering av den unipolära ordningens avigsidor och hur en multipolär värld rentav ger mindre makter större möjlighet till att välja mellan konkurrenter.

Vad är det för sorts "liberal" som inte tror på konkurrens och valfrihet som en fördel? Vilken sorts meningsfull systemkritik kanaliseras?

Ja, blandäktenskap och kreoliseringen är inte tillämpbart i Sverige eller Norden överhuvud, knappast heller övriga Västeuropa med USA.

Eddie Råbock, eller tidigare Mohamed Omar, är intressant. Fram till 2009 var han hyllad kulturperson och poet. Januari 2009 förfasade han sig över Israels attack mot Palestina och bekände sig som muslimsk fundamentalist. Han blev av med alla uppdrag och bosatte sig som arbetslös i ett muslimskt näste i Uppsala. 2012 avsade han sig sin tro och bad judarna om förlåtelse. Idag är han aktiv Sverigedemokrat och medverkar flitigt i sajten Det Goda Samhället.

Varför just 2012? Följer vi den invandringskritiska strömningen bakåt så är det detta år som allt fler ledarskribenter börjar ifrågasätta den rådande politiken kring invandringen. En av de största då var Anna Dahlberg. Det är också då som Hanif Bali, Tino Sanandaji, Johan Westerholm, Paula Neuding, Alice Teoderescu med flera gör sig hörda. De har det gemensamt att de ser ett intellektuellt haveri i försvaret för massinvandring. I slutet av detta år sker det berömda järnrörs-gatet, som skickligt hanterades av Åkesson. Han avgick med segern i och med intervjun i expressen med Niklas Svensson där Åkesson självsäkert konstaterade att alla nationalekonomer håller med SD och att de flesta svenskar är emot massinvandringen.

Råbocks erfarenhet är ett sanslöst antiintellektuellt klimat bland antirasister och invandringsromantiker kombinerat med jakt på att kunna ställa samhället till svars för egna misslyckanden. Han stod inte ut och höll på att kvävas intellektuellt. Nu tycker snart 70 procent av befolkningen samma sak och en förhoppning om en mångkulturell utveckling är förstås omöjligt. Någon blandning kommer inte att ske, snarare en polarisering där svenskar tillsammans med assimilerade invandrare äger resurserna.

Delar din analys. Det är en nidbild av det farliga, främmande Ryssland som sprids i Sverige, utan att man för den skull hemfaller till regelrätta stereotyper i stil med den kulturfientliga, barnamördande (tyska) hunnern 1914. Gränsen är titt som tätt hårfin. Rysskräcken fyller dock sin funktion i Sverige ännu 211 år efter det senaste kriget.

Vill även passa på att ånyo flika in att det är i sin ordning att höja ett varningens finger när Kina kommer på tal. Den kinesiska kulturen i dag är vedervärdig på en helt annan nivå än den ryska och t.o.m. amerikanska — för att man helt sonika köper vad man vill ha, världen över. Exakt som den här rika farsan som betalar för allt snorungarna pekar på. Det är något som retar mig enormt med att det går att köpa vad som helst, och att det mesta är till salu. Just att sälja till kineser tycker jag är en sådan grej som media i hela Europa kan varna för, eftersom det är den vägen Kina tar till världsdominans. Sedan finns heller inget positivt med kinesiskt inflytande. Deras kultur är totalt inkompatibel med vår, och det spelar verkligen roll vilken världsmakt som tillåts rulla ut sina basstationer i varje buske. Kineser är dessutom otroligt chauvinistiska och bryr sig uteslutande om att plantera kineser på andra platser.

I 100 år har man förutspått att civilisationernas kamp ska stå mellan Asien och Europa.

Du har helt rätt att Kina-bashing är i ropet just nu, och att det kan vara på sin plats att vara vaksam på detta när det gäller debattörer med en plattform. Alltså på en, ska vi säga, högre nivå än när Kina får sig en släng av sleven i mitt inlägg här ovan. Det finns inget nyskapande med kritik mot Kina — även det stämmer så klart.

Jag menar emellertid att valet är outhärdligt svårt om det står mellan två länder som USA och Kina. Att förhindra kinesisk dominans är förhållandevis enkelt om man undviker att ge dem brohuvuden i form av ägarandelar. Detta är rimligtvis lättare sagt än gjort i fattiga hörn av världen, men i Europa kan och bör man varna för det. Då ska inte avsikten vara att ställa sig in hos amerikanerna, eller att närma sig USA politiskt.

För ett litet land som Sverige är det positivt med spänningar i den stora världen — bara man lyckas hålla de stridande på behörigt avstånd. Det gäller både jänkare och kineser.

Visst, men det kommer aldrig att publiceras autentisk systemkritik på GP eller i någon annan etablerad mediakanal. De är en del av systemet och kan därför aldrig rikta djuplodande kritik mot det. Dock kan de publicera sådant som upplyser gemene man på ett för svenskarna gynnsamt sätt och tjäna ett politiskt syfte. Tidningarnas ledarsidorna ägnar sig inte enbart åt att reflektera information från agenter högre upp i näringskedjan; snarare är de ena parten i det dialektiska spelet mellan politik och media.

Mest som en liten bisarr kuriosa kan presenteras nedan slutkläm från en färsk ledare i Expressen om den strandade migrationsuppgörelsen. Det beklagas starkt att MP får ett så avgörande inflytande i frågan och så långt allt väl. Slutklämmen är dock väldigt talande för den närmast patologiska naivitet som präglar invandringskatastrofen i MSM.


Jag tror uppriktigt att det är så här illa. Expressen känner sig säkert som modiga sanningssägare när de förespråkar ett mindre tillflöde under något decennium så vi får möjlighet att "fixa integrationen" under denna tidsperiod. Jag orkar snart inte med sinnesjukdomen hos våra folkvalda och MSM. Och det ännu mer tragiska är att även en sådan här självklar men långt, långt ifrån verkningsfull åtgärd, och som endast i bästa fall kanske senarelägger den totala kollapsen, får 5 av 8 riksdagspartier att totalt löpa amok. Av de övriga tre är två tveksamma. Lord have mercy....

https://www.expressen.se/ledare/surr...ionspolitiken/

Lägg märke till att man naturligtvis använder ordet "ansvar" också. Ett PK-ord som jag för övrigt hatar lika mycket som "trygghet". Alltså ansvar... Ledaren antyder att riksdagen står och smygröker runt hörnet och vägrar ta ansvar. Lösningen är så enkel som att ta riksdagen i örat, se till att de tar ansvar och vips så har vi löst problemet med över 1 miljon babbelurier som inte känner sig hemma i Sverige och därför inte vill integrera sig.

Självfallet vet denne ledarskribent (vem det nu är, jag klickar aldrig på dylika länkar) att det inte finns någon lösning, så det är fullständigt skit samma hur mycket ansvar någon skulle kunna känna sig tvingad att ta. Ja, och sedan som du säger, halva riksdagen går fullständigt apskit om någon skulle få för sig att föreslå att man kanske skulle ta och börja bröta i integrationstrasslet.

Här har vi ett illustert gäng som tydligen har kommit till insikt om att kaosskaparöket piskats på väl hårt. För att kunna hålla sitt varumärke gångbart måste man kunna skriva och säga saker utan att hela tiden riskera att trampa på ömma tår och tåbärarna sedan kan föra sin kränkthet till torgs varpå skribenten/talaren kan råka bli deplattformerad av bara farten.

TS profeterade om att mediekriget först skulle stå mellan liberaler och multikulturalister för att sedan gå in i en fas där skärmytslingarna skulle stå mellan liberaler och nationalister, och, ja, här har vi kanske ett embryo till den senare bataljen. De 150 intellektuella som undertecknat ett öppet brev om dagens debattklimat där kraven på censur och diktaturfasoner tar i alla fall avstamp i faran för högervridning och Trump-shaming för att sedan adressera den skogstokiga vänstern med sina auktoritära krav på absolut åsiktsmässig likformning.

The free exchange of information and ideas, the lifeblood of a liberal society, is daily becoming more constricted. While we have come to expect this on the radical right, censoriousness is also spreading more widely in our culture: an intolerance of opposing views, a vogue for public shaming and ostracism, and the tendency to dissolve complex policy issues in a blinding moral certainty. We uphold the value of robust and even caustic counter-speech from all quarters. But it is now all too common to hear calls for swift and severe retribution in response to perceived transgressions of speech and thought. More troubling still, institutional leaders, in a spirit of panicked damage control, are delivering hasty and disproportionate punishments instead of considered reforms. Editors are fired for running controversial pieces; books are withdrawn for alleged inauthenticity; journalists are barred from writing on certain topics; professors are investigated for quoting works of literature in class; a researcher is fired for circulating a peer-reviewed academic study; and the heads of organizations are ousted for what are sometimes just clumsy mistakes. Whatever the arguments around each particular incident, the result has been to steadily narrow the boundaries of what can be said without the threat of reprisal. We are already paying the price in greater risk aversion among writers, artists, and journalists who fear for their livelihoods if they depart from the consensus, or even lack sufficient zeal in agreement.

This stifling atmosphere will ultimately harm the most vital causes of our time. The restriction of debate, whether by a repressive government or an intolerant society, invariably hurts those who lack power and makes everyone less capable of democratic participation. The way to defeat bad ideas is by exposure, argument, and persuasion, not by trying to silence or wish them away. We refuse any false choice between justice and freedom, which cannot exist without each other. As writers we need a culture that leaves us room for experimentation, risk taking, and even mistakes.

https://harpers.org/a-letter-on-just...d-open-debate/

Många intressanta namn bland undertecknarna minst sagt.

Elliot Ackerman
Saladin Ambar, Rutgers University
Martin Amis
Anne Applebaum
Marie Arana, author
Margaret Atwood
John Banville
Mia Bay, historian
Louis Begley, writer
Roger Berkowitz, Bard College
Paul Berman, writer
Sheri Berman, Barnard College
Reginald Dwayne Betts, poet
Neil Blair, agent
David W. Blight, Yale University
Jennifer Finney Boylan, author
David Bromwich
David Brooks, columnist
Ian Buruma, Bard College
Lea Carpenter
Noam Chomsky, MIT (emeritus)
Nicholas A. Christakis, Yale University
Roger Cohen, writer
Ambassador Frances D. Cook, ret.
Drucilla Cornell, Founder, uBuntu Project
Kamel Daoud
Meghan Daum, writer
Gerald Early, Washington University-St. Louis
Jeffrey Eugenides, writer
Dexter Filkins
Federico Finchelstein, The New School
Caitlin Flanagan
Richard T. Ford, Stanford Law School
Kmele Foster
David Frum, journalist
Francis Fukuyama, Stanford University
Atul Gawande, Harvard University
Todd Gitlin, Columbia University
Kim Ghattas
Malcolm Gladwell
Michelle Goldberg, columnist
Rebecca Goldstein, writer
Anthony Grafton, Princeton University
David Greenberg, Rutgers University
Linda Greenhouse
Kerri Greenidge, historian
Rinne B. Groff, playwright
Sarah Haider, activist
Jonathan Haidt, NYU-Stern
Roya Hakakian, writer
Shadi Hamid, Brookings Institution
Jeet Heer, The Nation
Katie Herzog, podcast host
Susannah Heschel, Dartmouth College
Adam Hochschild, author
Arlie Russell Hochschild, author
Eva Hoffman, writer
Coleman Hughes, writer/Manhattan Institute
Hussein Ibish, Arab Gulf States Institute
Michael Ignatieff
Zaid Jilani, journalist
Bill T. Jones, New York Live Arts
Wendy Kaminer, writer
Matthew Karp, Princeton University
Garry Kasparov, Renew Democracy Initiative
Daniel Kehlmann, writer
Randall Kennedy
Khaled Khalifa, writer
Parag Khanna, author
Laura Kipnis, Northwestern University
Frances Kissling, Center for Health, Ethics, Social Policy
Enrique Krauze, historian
Anthony Kronman, Yale University
Joy Ladin, Yeshiva University
Nicholas Lemann, Columbia University
Mark Lilla, Columbia University
Susie Linfield, New York University
Damon Linker, writer
Dahlia Lithwick, Slate
Steven Lukes, New York University
John R. MacArthur, publisher, writer
Susan Madrak, writer
Phoebe Maltz Bovy, writer
Greil Marcus
Wynton Marsalis, Jazz at Lincoln Center
Kati Marton, author
Debra Maschek, scholar
Deirdre McCloskey, University of Illinois at Chicago
John McWhorter, Columbia University
Uday Mehta, City University of New York
Andrew Moravcsik, Princeton University
Yascha Mounk, Persuasion
Samuel Moyn, Yale University
Meera Nanda, writer and teacher
Cary Nelson, University of Illinois at Urbana-Champaign
Olivia Nuzzi, New York Magazine
Mark Oppenheimer, Yale University
Dael Orlandersmith, writer/performer
George Packer
Nell Irvin Painter, Princeton University (emerita)
Greg Pardlo, Rutgers University – Camden
Orlando Patterson, Harvard University
Steven Pinker, Harvard University
Letty Cottin Pogrebin
Katha Pollitt, writer
Claire Bond Potter, The New School
Taufiq Rahim, New America Foundation
Zia Haider Rahman, writer
Jennifer Ratner-Rosenhagen, University of Wisconsin
Jonathan Rauch, Brookings Institution/The Atlantic
Neil Roberts, political theorist
Melvin Rogers, Brown University
Kat Rosenfield, writer
Loretta J. Ross, Smith College
J.K. Rowling
Salman Rushdie, New York University
Karim Sadjadpour, Carnegie Endowment
Daryl Michael Scott, Howard University
Diana Senechal, teacher and writer
Jennifer Senior, columnist
Judith Shulevitz, writer
Jesse Singal, journalist
Anne-Marie Slaughter
Andrew Solomon, writer
Deborah Solomon, critic and biographer
Allison Stanger, Middlebury College
Paul Starr, American Prospect/Princeton University
Wendell Steavenson, writer
Gloria Steinem, writer and activist
Nadine Strossen, New York Law School
Ronald S. Sullivan Jr., Harvard Law School
Kian Tajbakhsh, Columbia University
Zephyr Teachout, Fordham University
Cynthia Tucker, University of South Alabama
Adaner Usmani, Harvard University
Chloe Valdary
Lucía Martínez Valdivia, Reed College
Helen Vendler, Harvard University
Judy B. Walzer
Michael Walzer
Eric K. Washington, historian
Caroline Weber, historian
Randi Weingarten, American Federation of Teachers
Bari Weiss
Sean Wilentz, Princeton University
Garry Wills
Thomas Chatterton Williams, writer
Robert F. Worth, journalist and author
Molly Worthen, University of North Carolina at Chapel Hill
Matthew Yglesias
Emily Yoffe, journalist
Cathy Young, journalist
Fareed Zakaria

Att frågan ens har kunnat uppstå beror på att makthavare -- ekonomiska och politiska -- har skapat möjligheten för Kina. Bara för 50 år sedan var Kina ett ruralt skitland med visserligen imponerande kulturella rötter men pre-industriellt (Det Stora Språnget Framåt skedde bara ytterligare tio år tidigare).

All utveckling sedan dess har kommit utifrån (för att låna en Reinfeldtism), dels via idogt industrispionage, men även för att västvärlden kom på att "outsourcat slavarbete" nog inte var så jävla illa, speciellt om man samtidigt ostraffat kan predika hög moral mot den egna befolkningen! Således gav man bort i princip allt västerländskt kunnande till kinesiska företag.

Det är samma makthavare som nu står och skriker "China Bad". De som gav bort allt och förödde västs industrier.

Det räcker i några decennier.
De flestas tidshorisont är inte ens så lång. Den sträcker sig fem veckor framåt, kanske ett år på sin höjd.
Om jag diskuterar saker som demografi, katolska kyrkans byggande av sin maktbas och hundraårsperspektiv i allmänhet med folk så stirrar de flesta bara på mig. De är inte vana vid sådana perspektiv.

Det är bara moraliskt positionerande, ungefär som att skriva att man minsann stöder Dawit Isaak (skrev han någonsin en enda artikel i Sverige?). Det kostar inget att göra, men man avser inte att göra ett skit i verkligheten.

Frågan som bör ställas till dessa fän är: förespråkar du att västvärlden tar hem sina industrier från Kina, och inför sanktioner mot landet? (svaren blir -- som de, för övrigt, blir i alla frågor: vi måste samtala... vi får inte vara nationalistiska... internationell handel är förutsättningen för frihet... internationella avtal... vi måste ta upp det i FN... det behövs ett upprop... alla goda krafter...)