Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Some have voiced concerns over the lack of protective equipment for healthcare workers. Others say the relaxed measures have resulted in too many deaths. In an editorial in the Dagens Nyheter, a major Swedish newspaper, a group of scientists from the Karolinska Institutet, Uppsala University, and Chalmers University of Technology called the architects of the strategy “officials without the talents to predict or control the epidemic,” and urged the government to intervene with “radical measures.” But such dissonant voices and sporadic organized resistance, for example, among teachers, are rare. For the most part the Swedes back up the government and its choices. Polls show growing support for the governing Social Democrats and Prime Minister Stefan Löfven in the last few weeks.

[...]

Is the proclaimed belief in the Swedish character and individual responsibility at the heart of the country’s response to coronavirus? As an observer, that’s not what I see. Rather it seems the mark of an organicist society, one in which individual freedom always gives way to public good, where individuals’ goals and expectations are shaped by the will of the government. Indeed the secret of Sweden’s exceptionalism rests in a social compact that limits—not expands—people’s reliance on each other because it fosters dependence on the state. The Swedish formula, I think, combines anomie—lack of social and moral norms, not individualism in the liberal sense—with organicism.

In Sweden, government action against coronavirus is relaxed and contradictory, and so are people’s responses. At the root of the synergy is a unique pact between state and citizens. The state provides for people’s material needs so that they will not have to depend on each other for their welfare or be exposed to chance. In exchange, citizens trust the state to make decision in their interest. Trust, or the confidence that a party will act fairly and in the interest of the other party, is an essential element of society. When there is trust, people do not need to act defensively or attack out of fear of being attacked. It the absence of complete information, trust supports stability and reduces uncertainty.

Yet trust maintains an element of conditionality. Trust is gained, but it is also tested and revoked if not honored. For trust in government to be a good thing, citizens need to keep doubting, examining, questioning, judging governments and their choices. In an organicist society however, tests on trust cease. And, with blind trust in the government, people are relieved from the responsibility for what happens around them—even to them—to their fellow citizens and to their family. For over a century the Swedish state has committed to taking care of the children, the sick, and the old. Yet the bargain is dangerous for its citizens because taking responsibility, listening to one’s own needs, and taking care of others is what makes us human and protects us from arbitrary power.

Men uppenbart är att SD numera är betrodd av imperiets nya regim och dess allierade och därför tillåts numera dela hemligheter. S vill däremot att SD hålls utanför och det görs genom att föra signalpolitik till Imperiets deep state med den mest känsliga ordmagin: Rasism och antisemitism.
Problemet för S är att Imperiets nuvarande regim, och dess allierade, hellre ser SD än S i regeringsposition.

Kampen om mångkulturen i våra medier står mellan Imperiets förra regim och deras deep state allierade mot dagens regim i Imperiet och ett av slagfälten är Sverige och Sverigebilden.

Collateral damage som Assange sa.

I detta tillstånd har man etablerat ett system där människor som kommer till Sverige kan förvänta sig få obegränsat tolkstöd, inga särskilda krav på att lära sig svenska och möjlighet till livstids försörjningsstöd. Ett system som inte har några särskilda förväntningar på de som kommer hit. Vi borde ställa oss frågan vad det är i vårt system som möjliggör att människor i mindre utsträckning blir självförsörjande.

Ett av de största misslyckandena med den svenska modellen är att man aldrig har angripit frågor som rör lojalitet och identitet. I Sverige har ambitionen aldrig varit att människor som kommer till Sverige ska identifiera sig som svenskar som är lojala med den svenska nationen. Än idag kan du träffa på tredje generationens turkar som i första hand identifierar sig som turkar bosatta i Sverige – inte som svenskar med turkiska rötter. Detta är något som man lyckats avsevärt bättre med i länder som USA och Kanada. En stark känsla av tillhörighet till det nya landet.

Detta har resulterat i att medborgarskapets betydelse reducerats till ett formellt sådant. Innebörden av det moraliska medborgarskapet diskuteras aldrig. Vad förväntas av mig som kommit hit?

Också Hamid Zafar har svårt att skilja mellan assimilering och integration. Det märks också på de inledande kommentarerna här. Sverige har varit framgångsrikt av många skäl och ett av dem är att vi inte haft en uttalad assimileringsstrategi, utan försökt (kanske till viss del omedvetet) att integrera människor.
Det Sverige vi ser idag är inte det Sverige vi såg för 50-70 år sedan. Långt därifrån. Det är ingen idag som förväntar sig att alla ska ta till sig "inlagd sill, faluröda stugor och vemodiga ballader av Evert Taube" och det har det inte gjort i modern tid. Inte ens våra "svenska" barn har något till övers för dessa idag konstruerade "svenska värderingar".
Istället upplever jag att våra barn, från "svenska" familjer såväl som "utrikes födda" familjer har blivit alltmer världsmedborgare när det kommer till kultur. Är inte det bra?
När det gäller språket är det däremot självklart att alla behöver förstå och lärt sig använda svenska. Men bara lite mera självklart än att färdigheter i engelska är en av våra starkaste framgångsfaktorer i dagens moderna samhälle.

Anders, jag brukade, likt dig förmodar jag, betrakta mig själv som världsmedborgare med viss nedlåtande distans till svensk kultur. Efter att ha betraktat omvärlden de senaste decennierna så har jag dock insett att majoriteten av människor antingen inte är skapta eller mogna för att vara världsmedborgare. Idén om världsmedborgare rimmar därför, åtminstonde f.n., väldigt dåligt med hur människor fungerar och beter sig. Tanken om världsmedborgare bör vi därför lägga på is tills vidare.

All världens normer, värderingar och kulturella uttryck är konstruktioner, ofta baserade på tidigare generationers konstruktioner. Svensk kultur utgör inget undantag.

Världsmedborgare strävar ofta efter att frigöra sig från sitt kulturella arv för att förverkliga och förmedla bilden av sig själva som världsmedborgare utan lokala kulturella band. Är denna separation verkligen nödvändig? Kan man inte som världsmedborgare vara konservativ och omfamna lokala kulturella uttryck och samtidigt acceptera andra människors rätt till egna kulturella uttryck (inom rimliga "världsetiska" gränser).?

Än idag kan du träffa på tredje generationens turkar som i första hand identifierar sig som turkar bosatta i Sverige – inte som svenskar med turkiska rötter. Detta är något som man lyckats avsevärt bättre med i länder som USA och Kanada. En stark känsla av tillhörighet till det nya landet.