Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jepp. Plus att BLM inte är skapat av svarta utan av kritiska vithetsprofessorer och medieaktörer. De svartas ressentiment används bara som ett verktyg. Därmed har det aldrig egentligen handlat om att vara för svarta, utan bara om att vara emot vita. Columbus är det vita Amerikas grundare, så givetvis är de emot honom. I USA blir han en självklar symbol för det folk de vill utrota.

(Angående beteckningen vit så finns det gott om antika och medeltida texter som talar om vita, bleka, ljushylta etc. Det är inte ett modernt påhitt utan en spontan och naturlig beskrivning av någonting påtagligt. Påståenden som att det uppfanns av portugisiska slavhandlare eller franska aristokrater på 1400-talet är rent trams.)

Den slovenska nationen kämpade ett kort framgångsrikt krig för att lämna Yugoslavia. Det var välplanerat, väl doldt och väl genomfört. Utan Slovenia, den multietniska staten fortsatte att sönderdelas. Det var enormt lidande för resten av Yugoslavia.

Är Sverige förenat som Slovenien? Nej. Svenskar vet inte om de ska slåss eller fly. Att så många stödjar MP, C och L visar hur opraktist många har blivit.

Så är det. Hur attraktiv är den systemkritik som inte kan beröra Wall Street, Hollywood, Silicon Valley, media, lobbyister, neocons, neolibs, globalism, krig i Mellanöstern, identitetspolitik? Alla områden minerade med tropes och hundvisslor.

Akilleshälen för den tuffaste sanningssägaren är ju om det fattas väsentliga sanningar. Om det går att bjuda över i radikalitet och ingruppslojalitet, vilken gruppen än är. Ett exempel kan vara sådana som Bard och Jan Emanuel, i deras varumärken som uppfordrande, ärliga män som säger det som måste höras, oavsett om det önskas. Kritik om att de är buffliga och kontroversiella blir lätt till smicker, medan anklagelser om att vara aningslösa, förutsägbara eller svekfulla blir mer autentiskt besvärande, eftersom det ifrågasätter deras autenticitet.

Ytterligare ett exempel på denna ihåliga manlighet är moderaten Arin Karapet som i en debattext i Expressen använder sig av tankefiguren om att självömkan sätter krokben:


Lite annorlunda uttryckt menar Arin Karapet att det inte leder till framgång att kvetcha. Det skadar kollektivet och individen att gnälla om gamla oförrätter och organisera sig för att lobba sig till eftergifter, representation i kraft av ett svartsjukt bevakat offernarrativ. Sådant fungerar ju INTE, eller hur?

Vi är i alla fall helt överens om den idiotiska tilliten till SD som en undergörande kraft. Övertro. Rent självbedrägeri och därtill passiviserande. Jag tror dock på det svenska folkets överlevnadsinstinkter och anpassningsförmåga – hur galet det än må verka.

Det gäller att vara realist. Att hela tiden förhålla sig till det man har för handen, utan dystopiska drömmar om en mörk framtid. Små steg och personliga val. Små justeringar av verklighetsbeskrivningen i takt med att världen förändras på ett tydligt sätt. Det är här media kommer in, eftersom den bidrar till att forma vår uppfattning – vare sig vi vill det eller inte.

Sedan reagerar jag på trenden (?) att aktivt förespråka blandäktenskap. Detta accelererar utvecklingen mot en kreolkultur, om något. Svenskt på ena sidan och t.ex. syrianskt på den andra, och detta i första generationen. Förvirringen lär bli komplett med tiden. När det inte längre finns något svenskt folk i historisk mening – då är det kört. På riktigt.

Om jag ska mentalisera runt drivkrafter och avvägningar med breda penslar så handlar det om att människor som inte kämpar emot situationen gör det för att kunna leva sina liv med så lite friktion för sig själv och nära på medellång sikt. Enkelt sagt: jobbar du mot och sätter dig på tvären så försvinner "comfort" ur ditt liv. Det är då enklare att leva med lite stadigvarande friktion i det mångkulturella eländet än att byta ut det mot något. Rent psykologiskt är det vanskligt att byta ut det helvete du är känd med mot något annat.

"Blåblodig" syftar på en ljus hudton så att man kunde se blodådrorna. I morernas Spanien.

Jag tror mer på att angripa personlighetstypen, med sin utopiska föreställningsvärld. Om sen någon ashkenazi känner sig träffad bryr jag mig inte om.

Ja, det du beskriver är definitionen av en borgare. Trygghet framför allt, de stora striderna är antingen otäcka eller behandlas som skämt, heder och ära vet man inte vad det är. Mycket av dagens problem kan förstås utifrån att vi lät borgare ha politisk makt.

Stämmer bra. Alltför många tycks inte se något problem i att Sverige förändras (till det sämre) på makronivå, och varför ska man då sätta sig på tvären?

Det slog mig att Edgerton i bästa fall beskriver hur mentaliteten ter sig rent allmänt i Västvärlden, men jag hyser inga större förhoppningar. Han är så explicit med att svenska folket inte har någon framtid pga. processer i omvärlden, och att man ska bejaka detta.

Givetvis. Sedan skvalpar svenskar i gemen kring ett iq på 100 i snitt samtidigt som kulturen lägger till rätta för att människor ska kunna göra dåliga val.

https://www.aftonbladet.se/minekonom...stan-ingen-mat

Ler lite åt svenskarna.

Det går bara att ändra på saker genom att själv offra sitt liv och det krävs att 1000tals gör det. Och vad offrar man sig för egentligen? Svenskarna? De är inte mina svenskar, det behövs byggas en ny typ av människa genom kulturen.

Då tror jag det svider värre att angripa varumärket och den image som odlas. Att anklagas för att vara för lite av det man vill framställa sig som.

Att vara en "tuff sanningssägare" rimmar sämre med att vara en "naiv räddhare", än en "utopiker". Att vara radikal, en drömmare, en idealist är ofta smickrande klander. En förljugen fåne är det ingen som vill vara inför publiken.

En svensk kvinna som gifter sig med en iransk kille och bildar familj gör ju inte det för att få en storfamilj, utan för att killen är väldigt europiserad. Under 80-talet fanns en debatt om att invandrarkillarna tar tjejerna från de svenska killarna. Taktiken var att invandrarkillarna låtsades vara försvenskade, men det slutade i stort sett alltid med att den rätta sidan kom fram och förhållandet sprack. Dessa berättelser lever kvar idag och svenska tjejer kan rätt snabbt se igenom fasaden.

I debatten om mångkulturen missar man alltid frågan varför Sverige anammar USA. För mig är det uppenbart att vi svenskar har ett enormt självförtroende och en etnisk seghet som utvecklat en särskild sort individualism och att vi därför söker samma sak i USA. Alla klichéer och fördomar om USA besannas direkt när man åker dit. Och det är ju det som är charmigt, på samma sätt som när man åker till Norrland, Dalarna eller Gotland.

I TV-serien Allt för Sverige så säger deltagarna ofta att Sverige är som ett dockskåp, men att man ska akta sig för att komma för nära för det är inte alls som som trott. Vi må uppfattas som harmlösa i vår tolerans för att snabbt dra ned ridån om attityden är fel. Det vet alla migranter som börjat jobba. Man lär sig inte svensk kultur genom att fira svensk midsommar. Det som i så fall gäller är att bo på en camping, åka slalom i Åre, cykla runt Gotland, vara på plats i allsång på skansen, fjällvandra och mycket annat.