Så låter det ju faktiskt inte i
diskussionen med Westerholm som tidigare var länkad i tråden.
Det sägs explicit att den svenska borgfredsregeringen var just tvärpolitisk och att det är Sverige, den svenska "kulturen med hål i", det "svenska samhället", den nuvarande svenska politiken som helhet som präglas av den VÄXANDE skuld, skam och synd som blir resultatet av att inte
bekänna sin skuld, skam och synd. Det är alltså inte en partifråga om skuld hos S, eftersom den ju rimligen hade avtagit i takt med sjunkande opinionssiffror.
Det patologiserande ("neuros") och exotiserande som Flam och Westerholm ägnar sig åt är inte riktat mot socialistisk doktrin utan svensk folksjäl. Båda förklarar sig som "lika svenska som ni", men uttryckligen fria från ansvar och utanför denna svenska särart, i egenskap av finlandssvensk respektive jude. Flam går som en inkarnation av
fellow white-memet från att inkludera sig i det "vi svenskar" som håller reda på papper till att raljera över om huruvida "ni" skapar er konsensus via telepati, till skillnad från "vi andra som bara råkar bo här".
Det som krigstidssvenskarna anklagas för är inte "socialism" utan en högkompetent samordning och självbevarelsedrift som präglade en irriterande
tight svensk elit över partigränserna, som visserligen navigerade alla hinder och skyddade sitt folk från krig med oöverträffad list och smidighet - men då svek ett högre flamskt mål att "sprida ut tyskarnas styrkor".
Måltavlan är den
svenska överlevnadsinstinkten och grupptänket över partigränserna, inget specifikt socialdemokratisk tankegods.
Sedan är deras tal om svensk historieförfalskning en historieförfalskning i sig. Finns någon enda tråddeltagare som gick genom denna påstått lögnaktiga svenska skola utan att höra talas om permittenttrafik och svenskt stål och kullager? Vem av er svävade i ovisshet om kohandlandet med tyskar och ryssar och det faktum att svensk industri fick en lyckosam konkurrensfördel av att vara intakt efter kriget?
Om något är ju sanningen den rakt motsatta - dåtidens svenskar ges inte tillräcklig hermeneutisk respekt för hur mellankrigstidens moraliska landskap faktiskt såg ut. Den som 1938/39/40 förfärades över läger och massgravar, summariska avrättningar och miljontals döda för politisk terror, måste främst rikta sin avsky mot Sovjetunionen. Att påstå att det då fanns ett svartvitt kantianskt moraliskt imperativ att kasta svenskar i döden för civilisation och demokrati
på Stalins sida är om något en historierevisionism och simplistiskt tillrättalagd efterhandskonstruktion som skulle ses som bisarr av den tidens tänkande människor.
Ja, gråskalorna och komplexiteten omfattar också den Churchill som Westerholm och Flam gillande citerar för dennes (befogade, enligt Flam) förakt för listiga svenskar. Han förstod och beskrev tillsammans med sin samtid den folkmordiska kommunistiska revolutionen som en till betydande del judisk rörelse. Den krigsförbrytande politiske kommissarien i ett Gulag-läger var en aspekt av judiskt 30-tal, likväl som oskyldige affärsidkaren som drabbades av Kristallnatten.
För - var det inte viktigt att bekänna den kollektiva skulden, skammen och synden, Aron Flam? Är det inte också ett utslag av omsorg om nutidens och framtidens judar att kräva att de erkänner
sin skuld, skam och synd? Att skolan lär ut om Holodomor och arabisk slavhandel, såväl som om Förintelsen och den transatlantiska slavhandeln?
Hela premissen för Westerholms och Flams angrepp på svensk skuld som en specifik förklaringsmodell för ett nuvarande "godhetskomplex" är dessutom förfelad och uppenbart bristfällig. Hur förklarar det den förändrade gatubilden på Irland? Eller en amerikansk småflicka som blir förtvivlad när hon får höra att hon alltid kommer vara vit? Var det "sossarna" som lyckades med det?
Nej, det hela är en form av
gaslighting som i sin introspektiva fråga om vad som är fel på oss svenskar, säkrar en önskad hjälplöshet.
Varför var ni svenskar så dumma att ni förstörde ert eget land? Ni inser väl att ni förtjänar allt som drabbar er?