Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Utrikespolitiskt handlar det naturligtvis om Assange och The Pirate Bay. Inrikespolitiskt blir det migrationen. I båda fallen lär man misslyckas totalt. Såg att över 60 procent av amerikanarna vill att USA gör någonting i fallet, antingen löser det militärt eller på diplomatiskt väg. Att var fjärde amerikan kan tänka sig att man fritar Rocky genom militär insats visar hur allvarligt amerikanarna ser på spektaklet.

Har sonderat i media och lite tar man upp afghanens ursprung. Annars är det i stil med Anders Lindbergs logik en lovsången till rättsväsendet som inte viker sig för Trump. Ungefär som att det går bra för svensk ekonomi samtidigt som man bortser från systemkris och att snart alla kommuner går miljontals kronor minus. Det är så korrupta personer talar när de också är ansvarslösa.

Svensk migrationspolitik med rätta värdegrunder är det som triggade afghanens kaosbeteende att förfölja och trakassera ASAP i tron att kunna få ut skadestånd om ASAP får nog och markerar.

En krönika i SR av den alltid lika kloka Katarina Barrling är värt att läsa eller lyssna på och se hur väl den stämmer in på mediekriget om mångkulturen.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7270651

Liberalismen är genomsyrad av religiöst tänkande. I stället för Gud avgudar liberalen mänskligheten, förkroppsligad av individen. Liberalens första bud är att värna individen mot kränkning eller skada, och mänskliga rättigheter är liberalens sätt att upprätthålla den kosmiska ordning som liberalismen – liksom alla religioner – strävar efter.
Även om det finns skillnader mellan gudatroende religioner och politiska ideologier, är likheterna svåra att förneka: värden som inte får ifrågasättas, moralisk fördömelse av dem som ändå ifrågasätter. Och trosvissheten: liberaler pekar ut andra som okunniga, samtidigt som de framställer egna trosföreställningar som absolut sanning.
...
Liberalens trosvisshet, löper därför risk att slå tillbaka mot honom själv. I och med att den trots allt inte vilar på objektiva sanningar utan på värderingar, så blir den bräcklig om krocken med andra värderingar blir för stor, och om den inte förmår argumentera för dessa värderingar med andra ord än att så är det bara, och att alla kritiker företräder mörkrets krafter.
...
Och historien visar att det är en riskfylld strategi att ha som främsta argument att man själv har absolut rätt och de andra har absolut fel. Det kommer inte ens trosvissa liberaler undan.

De mest radikala politiskt religiösa, fundamentalister, har tagit över också liberalismen helt i enlighet med Oytos teori om "krympandets radikalisering" .

Men Barrling pekar indirekt ut en väg ur detta politiska moras. Att värdera argumenten.
Så enkelt, så radikalt.
Politik utan goda och välgrundade argument är inte politik utan propaganda.

Byter vi, vi som mediekonsumenter, ut ordet politik till propaganda när välgrundade argument saknas försvinner plakatpartierna med tiden ur den politiska debatten och de får agera på sin egna arena där den som skriker högst och längs vinner. Precis som små barn. I sin egna lilla lekhage.
Låt de vuxna i rummet föra de politiska samtalen medan propagandan särskild från politiken inte av politikerna utan av folkets beskrivning av deras agerande.

Ord är viktiga.
Ser man mediekriget om mångkulturen som det propagandakrig eller politiskt missionerande det är i avsaknad av sakliga argument har ordets makt all möjlighet att förändra spelplanen rejält.

Så många frågor. Varför behöver han svenskt beskydd när han uppenbarligen högst frivilligt återvänder till hem och familj i Iran? Varför har denne, utifrån alla upptänkliga definitioner, uppenbart vuxne man fortfarande god man? Att den gode mannen själv betraktar sin klient som "en liten grabb" kan knappast räknas som skäl nog. Varför har en vuxen kriminell plats på dyrt HVB? Varför kan han upprätthålla ett tungt narkotikamissbruk och idka ett i övrigt kriminellt leverne när han åtnjuter svindyr placering på Hem för Vård och Boende? Varför är han inte utvisad med hänvisning till obefintligt skyddsbehov och att han dömts för flera brott under sin vistelse i Sverige?

Svårt att se var det politiska skulle ligga i det här fallet. Jag tror mer det handlar om att det svenska rättsväsender tar chansen att rehabilitera sig. Titta hur noga vi är! Se hur vi hör alla vittnen! Ingen möda ska lämnas ospard. Som Leif GW sa, man sätter upp Den Stora Scenen. Eller Den Stora Showen. Sedan var det ju olyckligt med den vilt aggressive missbrukande målsäganden afghan-iraniern som lägligt nog rest hem till Iran och inte behöver visa upp sig i rätten och visa det dubiösa i det inträffade. Och det sjaskiga i samhällsutvecklingen.

Som sagt - jag tror det mest handlar om att rättsväsendet vill kompensera sig för Assange och Pirate Bay och den släpphänthet och olikhet i rättstillämpningen alla kan se här på hemmaplan. Signalpolitik absolut. Ytan och mediaeffekten är allt idag.

Liberalister, eller varför inte socialister som nu ockuperar kyrkan, de kristna institutionerna i Sverige. Christopher Lasch (The Revolt of the Elites) hade en del att säga om liberalerna, långt innan Barrling, på det tema hon tangerar:

Detta är ett principiellt viktigt fall att försöka hålla kvar i sökarljuset. Helst bör internationell media informeras, nu när det verkar vara stort intresse för ASAP Rocky & hans fall.

Så låter det ju faktiskt inte i diskussionen med Westerholm som tidigare var länkad i tråden.

Det sägs explicit att den svenska borgfredsregeringen var just tvärpolitisk och att det är Sverige, den svenska "kulturen med hål i", det "svenska samhället", den nuvarande svenska politiken som helhet som präglas av den VÄXANDE skuld, skam och synd som blir resultatet av att inte bekänna sin skuld, skam och synd. Det är alltså inte en partifråga om skuld hos S, eftersom den ju rimligen hade avtagit i takt med sjunkande opinionssiffror.

Det patologiserande ("neuros") och exotiserande som Flam och Westerholm ägnar sig åt är inte riktat mot socialistisk doktrin utan svensk folksjäl. Båda förklarar sig som "lika svenska som ni", men uttryckligen fria från ansvar och utanför denna svenska särart, i egenskap av finlandssvensk respektive jude. Flam går som en inkarnation av fellow white-memet från att inkludera sig i det "vi svenskar" som håller reda på papper till att raljera över om huruvida "ni" skapar er konsensus via telepati, till skillnad från "vi andra som bara råkar bo här".

Det som krigstidssvenskarna anklagas för är inte "socialism" utan en högkompetent samordning och självbevarelsedrift som präglade en irriterande tight svensk elit över partigränserna, som visserligen navigerade alla hinder och skyddade sitt folk från krig med oöverträffad list och smidighet - men då svek ett högre flamskt mål att "sprida ut tyskarnas styrkor".

Måltavlan är den svenska överlevnadsinstinkten och grupptänket över partigränserna, inget specifikt socialdemokratisk tankegods.

Sedan är deras tal om svensk historieförfalskning en historieförfalskning i sig. Finns någon enda tråddeltagare som gick genom denna påstått lögnaktiga svenska skola utan att höra talas om permittenttrafik och svenskt stål och kullager? Vem av er svävade i ovisshet om kohandlandet med tyskar och ryssar och det faktum att svensk industri fick en lyckosam konkurrensfördel av att vara intakt efter kriget?

Om något är ju sanningen den rakt motsatta - dåtidens svenskar ges inte tillräcklig hermeneutisk respekt för hur mellankrigstidens moraliska landskap faktiskt såg ut. Den som 1938/39/40 förfärades över läger och massgravar, summariska avrättningar och miljontals döda för politisk terror, måste främst rikta sin avsky mot Sovjetunionen. Att påstå att det då fanns ett svartvitt kantianskt moraliskt imperativ att kasta svenskar i döden för civilisation och demokrati på Stalins sida är om något en historierevisionism och simplistiskt tillrättalagd efterhandskonstruktion som skulle ses som bisarr av den tidens tänkande människor.

Ja, gråskalorna och komplexiteten omfattar också den Churchill som Westerholm och Flam gillande citerar för dennes (befogade, enligt Flam) förakt för listiga svenskar. Han förstod och beskrev tillsammans med sin samtid den folkmordiska kommunistiska revolutionen som en till betydande del judisk rörelse. Den krigsförbrytande politiske kommissarien i ett Gulag-läger var en aspekt av judiskt 30-tal, likväl som oskyldige affärsidkaren som drabbades av Kristallnatten.

För - var det inte viktigt att bekänna den kollektiva skulden, skammen och synden, Aron Flam? Är det inte också ett utslag av omsorg om nutidens och framtidens judar att kräva att de erkänner sin skuld, skam och synd? Att skolan lär ut om Holodomor och arabisk slavhandel, såväl som om Förintelsen och den transatlantiska slavhandeln?

Hela premissen för Westerholms och Flams angrepp på svensk skuld som en specifik förklaringsmodell för ett nuvarande "godhetskomplex" är dessutom förfelad och uppenbart bristfällig. Hur förklarar det den förändrade gatubilden på Irland? Eller en amerikansk småflicka som blir förtvivlad när hon får höra att hon alltid kommer vara vit? Var det "sossarna" som lyckades med det?

Nej, det hela är en form av gaslighting som i sin introspektiva fråga om vad som är fel på oss svenskar, säkrar en önskad hjälplöshet. Varför var ni svenskar så dumma att ni förstörde ert eget land? Ni inser väl att ni förtjänar allt som drabbar er?

Denna analys tar ju bara makten för given. Ungefär som att konstatera att den katolska kyrkans makt ledde till maktmissbruk och excesser under renässansen. Den ultimata moraliska mäklarbyrån mäklade moral som affärsidé och kunde svårligen skambeläggas efter sina egna moraliska premisser till att inte missbruka sin maktställning.

Det intressanta måste ju vara att också analysera maktens möjliga och till slut oundvikliga erosion som följer av missbruket. Katolska kyrkan tvingades ju att reformeras grundligt inför den protestantiska utmaningen, som i sig själv inte på något sätt var amoralisk eller irreligiös. Dagens "moralmäklare" verkar också de inom en verklighet med begränsningar och potentiella motkrafter.

Vad intressant att Barrling nämner den religiösa aspekten av liberalismen! Och progressivismen är liberalismens mest extrema sekt. Patrick Deneen (min signatur) rekommenderas. Jag läste precis en ny och helt utmärkt beskrivning av liberalismens och progressivismens religiösa karaktär av Adrian Vermeule, professor i juridik vid Harvard. Så han är anständigt länkbar, ehuru katolik. Hans text får väldigt mycket att falla på plats, exempelvis varför dagens religiösa liberalism bejakar kulturella folkmord och varför (ekonomiskt) högerliberala partier hellre stöder en ekonomisk politik som de inte vill ha än ger ickeliberala partier inflytande.

Läs och njut:

The central thought I will advance is that liberal agents behave irrationally in an instrumental-rationality sense, although not in a value-rationality sense.They are compelled, by the peculiarly dynamic character of their faith and its accompanying sacramental liturgy, to violate a central precept of the natural art of politics. This is the precept to not unnecessarily disrupt the traditions, the mores and life-ways, of the broad mass of the population, or, where those traditions must be disrupted in substance, at least to preserve the outward forms of tradition. Liberalism is incapable of respecting this constraint because to do so would betray its inner nature, which is to publicly and conspicuously celebrate its great liturgy, the Festival of Reason, the dynamic overcoming of the darkness, superstition, and slavish authoritarianism of the irrational past. That is a benchmark which necessarily changes with each celebration of the liturgy, requiring new enemies to play the part of the villain.

Given this, the dynamism of liberalism is structural, not contingent. It constantly, and at an ever-increasing tempo, disrupts deeply-cherished traditions among its subject populations, stirring unrest, animosity, and eventually political reaction and backlash

[...]

I also believe—and this is the part in which evidence will be sorely lacking—that this process or mechanism accounts for some important share of the increasing conflicts between liberalism and various populist-democratic forces and movements in recent years ... to show that liberalism’s puzzling, compulsive departures from the benchmarks of political prudence supplied by the ragion di stato result from the distinctive character of its sacramental commitments.

[...]

Liberal orders have spread around the globe, yet are no longer as dominant as they were in their heyday. A majority of humanity has probably always lived under non-liberal forms of government, but recent years have seen a distinct recession of the liberal tide, especially in Eastern Europe and Latin America. They typically feature a similar array of institutions, including electoral institutions that select among elites competing for leadership in Schumpeterian fashion, and some version of economic liberalism more or less constrained by regulation and redistributive taxation. They also feature a similar array of public commitments and official rhetoric—public “secularism,” individual autonomy, and egalitarianism, “tolerance” except of the intolerant, and aggressive attempts to police non-liberal forces internally and non-liberal regimes externally, often by force.

Liberalism is also pervasively and, I believe, essentially sacramental. It has a critical dimension of political theology, and that the behavior of liberal agents often cannot be adequately understood without this lens. Liberalism, on this view, is best understood as an imperfectly secularized offshoot of Christianity,

[...]

Sacramental liberalism thus goes far beyond politics in the narrow sense of the struggle over control of public institutions. It both shapes, and is shaped by, a distinctive culture, even distinctive modes of dress, personal decoration, and speech, such that it is often possible to identify a believer in sacramental liberalism on sight, or after a few seconds of conversation.

Liberalism as a lived faith centers around an anti-liturgy, the Festival of Reason, which celebrates and re-enacts the dawning of rational freedom against the dark background of unreasoned, obscurantist tradition, equated with a system of oppression, or at best, idiotismus.

[...]

Only this political-theological account, in my view, explains so many concrete puzzles of lived experience within a liberal order. Why, for example, is it possible to encounter people, even intellectuals of (by some measure or other) high intelligence, who say patently incoherent things like “I’m working for change”—as though change by itself were good? By the same token, why are the heroes and canonized saints of liberalism invariably agents who have produced social or political “change,” rather than those who have, say, fended off “change”? Where the celebration of disruption of the past, is itself the sacramental compulsion, however, this fundamental asymmetry is no longer puzzling.

[...]

Another puzzle involves the fact that liberal imagination has an ever-receding horizon. Whatever the question, whether race relations, women’s rights, gender identity, or what have you, the good liberal says “we have made some progress, but there is a long way to go.” But of course, even after more progress is made, the goal never seems to have come any closer. If the real aim is always to create a justification for fresh and ever-repeated celebrations of the Festival, however, this makes perfect sense.

A final puzzle, one I have touched on elsewhere: why do liberal institutions and intellectuals react so much more aggressively towards Poland, Hungary, and Brexit than to Saudi Arabia or China, when the latter must be far worse on any measurable dimensions of interest to liberalism? The only answer is that the first group embodies, for liberalism, the horror of retrogression, which profoundly threatens the liberal soteriology of continual progress. From the standpoint of the Church of Liberty, what Saudi Arabia does is the equivalent of simply not attending Mass; but what Poland has done is the equivalent of disrupting the ceremony and trampling the Sacred Host.

[...]

One final preliminary issue: should we make a distinction here between liberalism and so-called progressivism? Yes, but mostly no. Historically speaking, progressivism is an offshoot of liberalism, but it is not as though it is a betrayal or distortion of it, or as though one could return to a liberalism that does not give rise to progressivism. Progressivism is the child and heir of liberalism, its purified and logically consistent expression. Progressivism is just what happens when the Festival of Reason has overcome the most obvious villains—deposed the monarchs and slaughtered the priests—and then looks for new villains to play their assigned part in the great liturgy.

[...]

There is a standing structural tension between liberalism and the basic principles of ragion di stato, which we have been examining. Politics in existing liberal regimes—such as the United States, the European Union, and its member states—represent a case not squarely envisaged by the distinction in ragion di stato between the founding and the continuation of a regime. Liberal politics feature a continual dynamism, a putatively “creative destruction” of tradition, that constantly undermines and disrupts pre-existing practices among the populace; under liberalism, dynamic change is itself the steady state. Sacramental liberalism qua religion requires not merely an overcoming of the darkness of pre-rational tradition, but an explicit, public, visible overcoming.

[...]

The consequence is that it would be inconsistent with the whole essence and point of sacramental liberalism to follow the counsels of ragion di stato, to respect even the names and forms of tradition, let alone its substantive practices.

[...]

Consider the cases in which the backlash generated by sacramental liberalism is expressed through democratic means, in which liberal parties begin to lose elections and hence their grip on power. But there is an obvious way that liberal incumbents may react to this effect, which is to constrain the institutions of democracy itself.

[...]

So powerful is the cordon sanitaire that it can even override immediate political self-interest, as when liberal parties in Germany refused to cooperate with the AfD party that desired immigration restrictions, even though any of the liberal parties could have formed a government in alliance with AfD. When the liberal parties cannot themselves form a majority, even in combination, but can prevent anyone else from doing so, this can lead to extraordinary delays in forming governments, as occurred recently in both Germany and Sweden.

[...]

Were liberal parties to include outsiders in parliamentary coalitions, adopting compromise proposals, it is plausible to think those parties would be domesticated and the public demand that fuels them would be dampened. The reason liberal parties so often refuse absolutely to do so, however, is a dynamic of purity and contamination, the fear of contact with heresy.

I believe that there is, ultimately, no escape from this dynamic, that liberalism cannot ultimately escape its systematic conflict with natural principles of rule, and that—sooner or later, perhaps in our lifetimes—it will become obvious that liberal-democratic orders can no longer sustain themselves in the face of their internal contradictions. They will have to become systematically undemocratic in order to remain liberal and, even where they do so, that will be but a stopgap measure in light of their systematic self-delegitimation.

https://churchlifejournal.nd.edu/articles/all-human-conflict-is-ultimately-theological/

Medelhavets massgravar krymper snabbt!

Glädjande nyheter presenteras i en ledare författad av Håkan Boström i dagens Göteborgspost. Genom Italiens vägran att ta emot migranter från MENA så har på ett mirakulöst sätt antalet döda radikalt minskat. Lite fakta som de presenteras av Boström.



Avslutningen lyder som följer:


https://www.gp.se/ledare/färre-dör-på-medelhavet-med-hårdare-politik-1.16615554

Liberalismens religiösa karaktär är ingenting annat än att dess utopistiska kärna blottläggs när den möter verkligheten och dess då desorienterade anhängare upphöjer sin (omöjliga) lära till religiös dogm och letar syndabockar och jagar häxor/kontrarevolutionärer/rasister istället.

Samma väg som alla andra utopistiska rörelser, som av olyckliga omständigheter kommit till makten, gått. Annars något nytt under solen?

En ursprunglig intellektuell slapphet i att vilja tro på enkla lösningar ("fri rörlighet" åt alla lycka bär) blir till en blind tro (credo quia absurdum) på Den Osynliga Handens makt, om den blott ej hindras av Den Mörka Sidan. Som alltså måste bekämpas med alla medel.

Och, den slutgiltiga segern ("Endsieg") ligger alldeles om hörnet. Förstås. Never stop believing. Behövs bara lite blod först, en "liten" hekatomb.

Ja den var bra, artikeln som Napoleon lyfte fram. En ögonöppnare faktiskt. Och rätt så typiskt att en obalanserad liberalism-progressism fått härja fritt i det protestantiska nordeuropa och förstöra skolan och familjen. Motkrafter har saknats. Som tur är finns det katolska delar av Europa som har en mer naturlig känsla för vad som är rätt och rimligt och balanserat. Länder med bra civilsamhällen står emot liberalismen bättre. Var Sverige ska sluta någonstans vet ingen. Det är klart att det inte går att bygga uthålliga samhällen på bara lögner och fromma förhoppningar.