__________________
Senast redigerad av GreffueAnthonius 2021-03-26 kl. 13:19.
Senast redigerad av GreffueAnthonius 2021-03-26 kl. 13:19.
”Rasdebatten” utbröt 1961 efter att Medicinalstyrelsen avrått svenskar från att adoptera utländska barn med avvikande utseende från skilda ”rasgrupper”.http://www.gp.se/1.43624185
...
Två år senare varnade Socialstyrelsen: ”Det är svårt att flytta en främmande planta till vårt klimat”. Myndigheterna förde barnens talan, menar Hübinette, och undrar hypotetiskt om adoptionsdiskussionen hade sett annorlunda ut om myndigheterna aldrig hade använt begreppet ”ras”, utan nöjt sig med att hänvisa till barnens bästa.
...
Det moderna Sverige började alltmer uppfatta sin etniska homogenitet som en brist. De progressiva svenskarna hade rest, media rapporterade dagligen från en färgrik värld. Sverige ansågs för vitt. Att blanda upp befolkningen vore en god sak, i förlängningen skulle det även kunna utrota svenskarnas rasfördomar. Och – häpnadsväckande naivt – bidra till att rasismen minskade i världen! I Sverige fanns ju redan ett starkt engagemang för u-länder, mot apartheid i Sydafrika och för medborgarrättsrörelsen i USA.
...
Syftet var inte minst att göra Sverige mer internationellt. Det gick inte an att låta svenskarna vara nästan ”kemiskt fria från färgade folkinslag”, som statistikern Richard Sterner skrev.
Stort genomslag fick en artikel av författaren och feministen Eva Moberg 1964. Hon menade att få länder lämpade sig bättre än Sverige för adoption i större skala av barn från u-länder. Sverige hade ”välstånd, social trygghet, låg nativitet, politisk neutralitet, ingen kolonial belastning, gott anseende bland u-länder, rasfördomar på reträtt…”.
Poeten Lars Bäckström skrev i Ord & bild under rubriken ”Gör Sverige svartare”: ”Vi i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen”.
Författarkollegan Dagmar Edqvist tyckte rent av att det var nyttigt för svenskarna att ”få ett rasproblem i smått”.
...
I takt med att de utlandsfödda barnen blir fler ändras attityderna. Hübinette talar om skillnader i bemötande mot föraktade ”blandbarn” och idealiserade adopterade barn. Rasdiskriminering tonas ner. Ökad invandring komplicerar bilden. Det blir allt viktigare för adoptivföräldrar att tvärt om distansera sina barn från invandrade barn. De adopterade är ju riktiga ”svenskar”. 1977 kritiserar den svensk-polske debattören David Schwarz Adoptionscentrum för att göra skarp åtskillnad mellan adoptivbarn och invandrarbarn. I stället borde landets adoptivföräldrar engagera sig för invandrarna och deras barn, menar han.
...
Som en coda till denna snabba utveckling visar Hübinette Sverigedemokraternas svängning i frågan. Så sent som 1996 ville SD förbjuda utländska adoptioner samt begränsa aborterna, för att kunna öka inhemsk adoption. Men man ändrade sig successivt och bejakade utländsk adoption. Adoptionerna blev rent av skiljelinjen mellan den klassiska högerextrema rasismen och Jimmie Åkessons reformerade linje, som enligt Hübinette ledde till att SD accepterades i riksdagen. SD hade officiellt anpassat sig fullt ut till den svenska ”färgblinda” antirasismen.
Många grundförutsättningar för en ond spiral mot systemskadlig polarisering – liknande den som vi har sett i USA – saknas i Sverige. Vi har en konsensusinriktad politisk kultur, ett flerpartisystem med proportionella val, en folkbildnings- och public service-tradition och medborgare med en allsidig nyhetskonsumtion som också i allt större utsträckning står självständiga i förhållande till politiska partier.Hur mycket av detta är sant till att börja med, och hur mycket är inte helt uppenbart på väg att redan förändras?
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106