Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En rasrealistisk batongliberal?

Batongliberala Karin på Göteborgsposten bekänner sig numera till rasrealisterna genom en epokgörande liberal text.



https://www.gp.se/ledare/allt-handla...het-1.28132533

Vi säger väl välkommen in i gänget Karin. Du la till värdegrunden i slutet av texten. Men vi förstår vad du tänker.

Detta är väl en del av innebörden i uttrycket "Ett språk är en dialekt med en armé"? Serbokroatiska var en gång ett språk för (minst) två olika etniska medvetanden under en stat, men det var ett instabilt tillstånd och då delades det upp i serbiska och i kroatiska efter att de fått egna stater (och arméer).


Nu blir jag lite osäker på hur du ser på språken i USA-Storbritannien, Brasilien-Portugal, Danmark-Norge?

Vissa sådana litteraturspråk blir bestående, andra blir det inte. Men det gäller allmänt att ganska få språk har utvecklat en stark och livskraftig litteratur utan att det har funnits statsbildningar eller ett nationellt medvetande, ett ethnos, knutna till detta språk - och som använder det på alla möjliga områden, i st f att t ex ta till franska eller latin för alla mer avancerade aktiviteter.

Jag har sett på Twitter att franska och spanska kvinnor har hyllat Tommie. Tydligen har åklagaren gått ut med ett "förtydligande" om att våldtäkter och mord visserligen skedde samma kväll, men att inget samband är belagt. En berättelse jag tror blir svårsåld och lätt kan skapa ett kontraproduktivt narrativ om en systemtrogen åklagare som bryter mot all procedur för att förringa en hjälteinsats.

Texten är påfallande icke-normativ i tonläget, att jämföra med kategoriska ställningstaganden om rätt och fel och vad samhället BÖR och MÅSTE göra när synagogor brandbombas eller människor inte uppskattar ordvitsande göteborgsjudar från 1800-talet tillräckligt.

Mer av observation än polemik, alltså. "Det förekommer antisemitism. Säger inte att det är bra eller dåligt, men det förekommer.", typ. Men visst är det en tillräcklig yta att projicera det mesta av vad man vill mot. GIVETVIS är det en bitande kritik av de dubbla måttstockarna, amirite?. Men det hade känts lite konstigt att vara lika deadpan i omsorgen av andra offer för diskriminering och demonisering.

Jag har ju varit noga med att förekomma den här typen av text genom att beskriva hur mallen minoriteter-som-bryr-sig-om-hat-mot-svenskar KOMMER fyllas, när nyttokalkylen så dikterar. Den instinktiva omsorgen hade förstås inte kunnat undertryckas så här länge, men på sätt och vis är ju krypandet till korset och omvändelser under galgen bättre, eftersom de är en eftergift och inte en ynnest.

Det kan vara läge för ett döende L att ta upp frågan med hat mot etniska svenskar och det är bättre identitetspolitik att ta svenskars parti, även om det uppenbarligen tar emot. Adam har ju på sitt sätt agerat nyttig idiot åt den som försöker leda i bevis att svenskar bör inse att partiskhet å ingruppens vägnar är obligatorisk, eftersom ingen annan bryr sig.

Det finns mer att invända och detta är ju poängen: Det kommer aldrig att räcka, det kommer aldrig att vara tillräckligt att tillfredställa den partiske deltagaren. Skrivs inget, är det dåligt. Skrivs något bra kunde det skrivas bättre. Skrivs något perfekt måste det upprepas. Det tar aldrig slut.

Det här med att räkna och väga är intressant.

Filosofin säger sig inte kunna reda ut skillnaden mellan begreppen övertygelse och sanning. Det har man löst genom att man inriktar sig på metoden. Ett förhållande kan kritiseras som sant om övertygelsen nekar urval av fakta. Det var genom urval av fakta som Cwejman började sin bana genom att hylla mångkultur.

Invandringens konsekvenser är numer så påtaglig att mångfalden av fakta tvingar sig in. Att försvara generös invandring måste då försvara något som är viktigare än konsekvenserna. Och var finns vinsten att hämta som är viktigare? Cwejman hittar inte detta mystiskt viktigare. Och ingen annan heller. Alltså måste han förhålla sig till mängden fakta. Hur mycket talar för mångkultur, och hur mycket talar emot. Det senare är så pass överväldigande och då mängden emot inte längre går att förneka då var och en har det i sin vardag krävs nya grepp. Cwejman har ännu inte krävt etnisk status annat än den judiska. Att prata om att svennar utsätts för rasism är ingen ändring på tidigare hållning.

Hur ser det ut i olika länder i Europa med olika etniska och kulturella grupper? Vi har det forna Jugoslavien som satsade stenhårt på enighet inom det mångetniska landet och det krävdes en kraftfullt repressiv diktatur för att hålla spänningarna under kontroll. När den försvann så öppnades porten till helvetet. Vilka fler finns det att fundera kring?

- Tjecker och slovaker trivdes så illa ihop att de röstade om att gå skilda vägar.

- Ukraina är en karta över olika etniska grupper som nu har ett lågintensivt inbördeskrig mellan rysktalande och ukrainare.

- I Estland och Lettland råder spänningar mellan rysktalande och majoriteterna.

- Katalonien innehåller många katalaner som inte vill vara spanjorer.

- I Belgien så ogillar de fransktalande flamländarna.

- En stor andel av skottarna skulle gärna se att de slapp engelsmännen.

Det var några stycken konflikter. Mångkultur är tydligen svårt även i stabila länder. När stabiliteten upphör så uppstår risken för kraftiga konvulsioner. Skulle en ännu kraftfullare kultur- och språkpolitik kunnat rädda Jugoslavien?

-

Just Belgien är ett exempel på ett land som i praktiken har glidit isär till (minst) två parallella samhällen. Ambitionen att vara ett genuint tvåspråkigt land, som nog fungerade hyggligt för åttio eller hundra år sedan, är i stort sett skrotad, och skolväsen, universitet, fackförbund, tidningar, politiska partier osv jobbar i regel på antingen franska eller flamländska. Man har t o m skilda polisorganisationer (detta bidrog till att göra det lättare för terrorister och anarkister att verka i landet). Dessutom verkar det vara sällan som man bildar familj över språkgränsen.

Den här uppspaltningen i två olika samhällen har stadigt drivit på den politiska paralysen i landet; häromåret hade man ett helt års regeringskris efter ett val (vilket det var tyst som i graven om i svenska tidningar). Till detta kommer nu araber och MENA-iter som bildar ett par ytterligare etnifierade samhällen och som inte känner någon samhörighet med landet Belgien. Det är klart att det här inte fungerar i längden, idag saknas både gemensam offentlighet, gemensamma politiska partier och (framför allt) verkligt gemensamma språk.

Jag skulle säga att ett tvåspråkigt land med tydligt åtskilda kulturer i längden bara fungerar om nästan alla verkligen kan bägge de stora språken, förstår dem inifrån och kan uttrycka sig bra på dem. Och så är det ju nästan ingenstans. Tjeckoslovakien hankade sig fram eftersom tjeckiska och slovakiska är relativt lika, ungefär som svenska och norska - dessutom var en splittring omöjlig under det kalla kriget. Finland har starka gemensamma erfarenheter (krig) men idag är svenskan mer och mer marginaliserad. I längden fungerar det inte om inte språket utgör ett enande band. Ett faktum som är totalt nertystat här i landet.

Skådespelerskan Lisa Kudrow från Vänner konstaterar att den vithetsnorm som rådde inom Vänner inte skulle bli fallet om serien gjordes idag.


Jag har några tankar kring vad som skulle ändras om en re-make av Vänner gjordes idag. Vänner-gänget skulle innehålla en ohelig och onaturlig allians i form av

En vit blond söt tjej med fokus på mångfald, antirasism och klimatalarmism.

En svart lång, muskulös och ståtlig man med lite diffus karaktär som mest är till för att attrahera vita kvinnor i serien och göra männen avundsjuka med sina stora biceps.

En kvinnlig lesbisk mulatt som studerar social injustice samt HBTQ frågor på universitetet.

En latino typ, tänk en ung Antonio Banderas, som bryter så där härligt med sin latino-engelska (gängets stora kvinnocharmör). Då och då visar Antonio upp bisexuella tendenser dock utan att fullt ut agera på känslan, den finns där latent bara.

En hyperintelligent asiatisk kvinna som studerar till att bli astronom, samt, det viktigaste av allt,

Den vita killen. Han är riktigt spinkig, svag och otränad. Han har ett riktigt töntigt ansikte men han får inte vara övertydligt ful för då överarbetas poängen. Han har noll framgång med det motsatta könet och är socialt inkompetent. Hälften av skämten handlar om hans blyghet och misslyckande med kvinnor. Ingen i gänget tycker synd om honom dock eftersom han fötts med ett vithetsprivilegium.

Möt de nya vännerna! När serien möts av ett iskallt intresse från tittarna och läggs ned efter halva första säsongen kliar sig manusförfattarna och casting-crewet i huvudet och tänker "Hur kunde det bli så här? Vi implementerade ju den identitespolitiska manualen fullt ut! Det var ju detta vi fick order om att göra!"

https://www.expressen.se/noje/stjarn...er-ha-andrats/

Där har vi två olika standardiseringar som har inträffat i olika tider och olika länder (återkommer till Norge som kan tyckas bryta mot den mallen), Engelskan standardiserades i Oxford och London under 16-1700-talen, i USA gjorde man sedan vissa mindre förändringar i denna standard men de flesta vet vilket som är vilket, att color är amerikanskt t ex.

Lägg märke till att jag aldrig skrev att alla som talar samma språk måste samlas i samma stat för att det ska uppstå ett standardiserat skriftspråk och en litteratur med muskler. I både Tyskland och Italien skedde dessa steg långt innan det fanns någon politisk enhet som täckte hela landet/språkområdet. I det antika Grekland blev attiskan dominerande trots att Athen aldrig behärskade hela Grekland. Men någon sorts tydliga statsbildningar med en kulturellt "X-språkig" identitet måste det finnas, annars lyfter inte litteraturen eller utbildningen på språket.

Norge är ett specialfall. Eftersom landet från slutet av 1300-talet sjönk ner till att bli ett danskt lydrike blev danskan i praktiken norm, och den tog över norskans position. Bokmål är i stort sett en form av danska med en del norska ord och vändningar (och mindre av danskt uttal). När nationalismen kom på 1800-talet konstruerades nynorskan medvetet av författare och entusiaster, man utgick delvis från lantliga dialekter och en del riktigt gamla skrifter, men det är i grunden ett konstruerat språk med sin egen standardisering. Det positiva är att de allra flesta norrmän förstår både bokmål och nynorsk, därmed får man en genuint tvåspråkig offentlighet - men detta är ett mycket ovanligt fenomen.

Ett intressant folk ur mångkulturell aspekt är kurderna. Vissa källor pekar på att kurderna fanns som ett eget folk redan 3 000 år före vår tideräknings början.

Men trots att kurderna uppgår till ca 40 000 000 miljoner till antalet så är de uppdelade mellan flera olika länder och har olika språk och religioner även om de flesta är sunnimuslimer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kurder

Kurderna är alltså ett verkligen mångkulturellt folk.

Varför har det kurdiska folket aldrig enats till en stolt och stark kurdisk nation? Är de alltför splittrade av nations- språk och religiösa frågor?

Ja, och så har väl de stormakter som delat på området varit för starka - Osmanska riket och Iran.

Som kontrast kan man ta Ryssland. Det finns en rysk litterär tradition ända sedan 1100-talet, i äldre tid mest kyrkliga texter, hymner, krönikor och folkliga ballader/berättande dikter, men en sekulär skönlitteratur började komma igång först efter att man öppnat sig mot Västeuropa. Under 1700-talet talade den ryska adeln franska, borgerskapet talade ibland tyska (en del av dem *var* tyskar) och det fanns ett lillebrorskomplex som yttrade sig i att man kände att romaner och dikter helst skulle skrivas på franska för att vara fina. När man börjar kasta av sig detta komplex och odla litterära former direkt på ryska, och på ett fixerat ryskt skriftspråk, samtidigt som man använder sig av inslag från folkspråket och vardagen, dröjer det bara några årtionden innan man kommer in i den stora litterära guldåldern. Det där klivet uppåt är typiskt, även om det är ovanligt markant på just ryska, och det fick naturligtvis magstöd både av att man visste att landet var en stormakt och av att man blev allt mer klar över den unika särställning man hade utifrån landets speciella historia och traditioner.

För att sammanfatta: liberaler tror gärna att en stark och livskraftig litteratur uppstår av sig själv, bara det finns ett eller flera språk plus politisk frihet. Men i verkligheten fungerar det inte så. Litteratur och kodifierade skriftspråk skapas ofta mer eller mindre medvetet, i medvetna syften, av grupper av författare eller akademiker, de båda fenomenen hänger ihop, och de behöver dessutom stödet av statsbildningar och någon slags nationellt/etniskt medvetande. Utan de här kollektiva faktorerna, som ligger utanför den enskilde individens kontroll, blir det inga litterärt stora perioder, än mindre guldåldrar.

Många har fullt klart för sig att det är så här, dock inte nutida liberaler och postmarxistiska testuggare.