Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ett intressant svar på dessa feberhallucinationer kom från Lars Bern för någon vecka sedan. Jag tyckte först det var ett tramsargument när det nu finns så många goda argument mot massinvandring, men jag har omprövat den ståndpunkten. Nåväl, det får var och en bedömma men så här kan man sammanfatta det.

http://antropocene.se/2014/december/...ch-flyger.html

Men... så funkar inte de troende. De kan inte föreställa sig så stora tal, och därför kommer (en migration i) så stora tal inte att inträffa... anser de, varför de betraktar frågan som irrelevant.

Ledaren i Dagens Nyheter låter resignerad eller kanske cynisk. All den där mångfalden, de dynamiska effekterna, toleransen och integrationen verkar vara som bortblåst. Guldet blev till sand. De två politiska läger som brukar hävda kollektivets betydelse, konservativa och socialister har inget att hämta i Dagens Nyheters liberala ödelandskap där det gemensamma är irrelevant. Individen, äganderätten, mjuk etnopluralism och polisiär repression är tydligen allt som återstår. Nej, jag känner mig inte lockad.

Jag tror denna taktik börjar komma till vägs ände i debatten. Eftersom invandrarfrågan börjar bli alltmer relevant för väljarna kommer också kraven öka på politiker att presentera realistiska lösningar på problemen. Om alla konkreta åtgärder enbart möts av massa häcklande och personliga påhopp kommer folk till slut dra öronen åt sig och bli mer radikala i frågan, vilket är ett resultat vi redan sett.


Det märkligaste av allt är att liberaler vill få detta scenario att framstå som "svenskt".

Inte de troende, nej. Men om de troende får frågan om hur många av dessa tre tusen miljarder inte är välkomna och svarar att alla i princip har lika rätt till svensk välfärd och svensk geografi - ja, då är svaret ändå värdefullt i kampen om de icke-troende.

Frågan ställs väl av Gudmundsson?

Svarar någon?

Nepp ..

Men de svarar inte så (om du tvingar en troende att svara)... de skrattar och avfärdar det som orealistiskt - det är orealistiskt därför att de inte kan föreställa sig så stora tal. Alt. så instämmer de lättsamt i att "alla i princip har lika rätt till svensk välfärd" men det är en princip, som enl. dem inte får någon praktisk betydelse, om eller när den principen tillämpas.

Noterbart att förslag på uppluckrad arbetsrätt och avreglerad hyresrätt allt oftare förekommer i media som lösningar på migrationsutmaningarna.

Reinfeldts plan att använda migrationspolitiken som en murbräcka för att slutgiltigt knäcka facken och liberalisera arbets- och bostadsmarknaden går oförhindrad fram.

Snart kommer LAS och hyresregleringen att ses som (strukturell) rasism.

Antirasism är följaktligen avreglering.

Man måste beundra Reinfeldts förslagenhet.

Men därmed har man ju upphävt parlamentarismens idé: att väljarna ska ha olika alternativ att ta ställning till.

Att oppositionen har en lika viktig roll som regeringen i ett parlamentariskt system framhålls ofta. Det är ju därför partierna i opposition lägger ner oerhörd möda på att presentera realistiska, men oftast inte utnyttjade, budgetförslag - för att det ska finnas alternativ. Borgarna fick ökenvandra med onödiga budgetar i över 40 år när S hade sin glansperiod. Men borgarna gav inte upp, för det kan man inte i en demokrati.

Det kan ju inträffa oväntade händelser, t ex en regeringskris där regeringen avgår. Hur går det då om det inte finns en opposition med en realistisk budget?

Alliansen tog kanske en rövare med att skära ner stödet till kulturtidskrifterna i sin budget, som de trodde aldrig skulle gå igenom. Vänsterpartiet har i många år fått ihop sin skuggbudget genom att skära ner i försvaret, väl vetande att deras budget aldrig skulle bli verklighet. Lärdomen av detta är att oppositionen alltid måste göra verklighetsbaserade skuggbudgetar.

Det borde man förstått från början, att moderaterna plötsligt skulle ha blivit humana framstår som en löjlig tanke. Men deras realism var också deras enda fördel..tidigare.

En i praktiken oändlig migrationsström från Afrika, inom decennier. FN:s normalscenario indikerar 3000 miljoner i befolkningsökning från dagens knappt försörjda, dryga miljard afrikaner. Svensk välfärd som solidariskt ska delas med tio- och hundratals miljoner människor som det är synd om.

Detta europeiska och svenska existentiella scenario känner du och jag till - knappast den icke-reflekterande konsumenten av MSM. Knappast den politiskt engagerade ungdomen heller.

Vad detta handlar om är att ingjuta förtvivlan. Att oroa den normalt tänkande vardagsmänniskan och demoralisera den politiska motståndaren. Att sätta siffror på och extrapolera det många trots allt uppfattar som Reinfeldts verklighetsfrånvändhet.

Om man utgår från att inte ens det bästa av alla argument, det mest tvingande av imperativ är värdefullt i debatten - vad är då meningen?

Och underskatta aldrig renlärigheten hos den besjälade medlemmen i Reinfeldtjugend eller den rasifierade twitter-aktivistens proxy-generositet med svenska resurser.

"Rasmus och Oliver - menar ni att marknadskrafterna och individernas ekonomiska incitament ska avgöra hur många av dessa 1000 miljoner afrikaner som innan sekelskiftet flyttar till Sverige - inte poltiska beslut?"

"Finns det någon anledning att Sverige inte har plats till 100 miljoner invånare som en kompensation för den transatlantiska slavhandeln?"

De radikaliserande gruppmekanismerna i dessa olika kollektiv tillåter inte en allmänt hållen linje av undvikande svar. Och om bara några på den invandringspositiva planhalvan framstår som vettvillingar så smittar det alla.

På samma sätt som en diskussion om svenska folkets existens och folkrätt inte kan förloras när den väl förs, kan en diskussion om volymer på tiotals miljoner afrikaner slå slint. Även undvikande svar är ju svar för åhöraren.

Alla som undrat hur sjutton högerliberalerna egentligen tänkt sig den evigt enorma invandringen kommer nu bli varse att detta aldrig var deras plan. Invandringen skulle bara vara stor så länge att den hann bli stor nog att på sikt knäcka samhällskontraktet. Ungefär detta läge närmar vi oss nu, med beaktande av den långa och svårberäknade bromssträckan.