Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den moderna politiken – rättsstatsprincipen och på senare tid tanken om alla människors lika värde – är givetvis delvis utformad för att tämja och inskränka djuriskhet och klankänslor. Men om politiken försvinner alltför långt in i juridikens och ekonomins individualistiska abstraktioner börjar den se samhället som en slumpartad samling individer, varken mer eller mindre.

Ur detta förbehåll kan en mognare och känslomässigt intelligentare liberalism uppstå som inser att det verkligen finns något som heter samhälle och att det fungerar väl när det bygger på samarbete och tillit samt språkliga, historiska och kulturella band. Nyanlända kan införlivas i sådana samhällen, och de kan behålla en del av sina egna traditioner, men om inte en kritisk massa bland dem anammar de allmänna gemensamma samhällsnormerna så kommer föreställningen om nationen som en grupp människor med betydande delade intressen – föreställningen om ett folk – att bryta samman.
Följaktligen är en måttlig nationalism verkligen en välgörande kraft som stärker gemensamma intressen (och välfärdsstater) mot de upplösande effekter som kommer sig av välstånd, individualism och mångfald.
...
En känslomässigt mogen liberalism måste också acceptera att de vita majoriteterna, och inte bara minoriteterna, i de västerländska samhällena även de har etniska band och ett intresse av en viss demografisk stabilitet – och det är varken skamligt eller rasistiskt om människor känner obehag om deras grannskap omvandlas alltför fort, oavsett om det beror på gentrifiering eller etnisk förändring.
...
I själva verket är jag nu postliberal och stolt, och känner att jag för första gången i livet har självförtroendet och erfarenheten att räkna ut saker och ting på egen hand.