Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det ser nästan ut som en kommentar till Ingrid och Conrads pod igår där de kritiserar Ann för precis samma sak.
https://www.youtube.com/watch?v=6eTutRvsrpg Från 27:25.

Jag tycker att du gör en lättvindig tolkning av detta.

Jag skulle vilja påstå att den främsta tanken med nedanstående text, är att allt annat än subtilt se till att hånfullt smeta in budskapet att folkutbytet är avklarat, och det är inte ett piss du (vi, jag) kan göra åt saken.

För mig verkar hon vara på defensiven, tonen är den anklagades, formuleringarna vädjande, hon skriver mer för att stärka sig själv än att övertyga någon annan.

Förmodligen smyger sig kritiken nu in bland släkt och vänner. så här skulle väl ingen skriva före 2015? Då var man segerviss och skoningslös mot motståndarna som man aldrig behövde möta i verkligheten eftersom dom höll tyst om sina åsikter.

För ett enstaka inhopp i denna eminenta tråd så tänker jag ta upp ett ämne som sällan berörs vilket inte handlar om vad som sägs. Utan hur det sägs. HUR ni journalister (som jag förmodar läser med tanke på 9 mille träffar) adresserar mig (o alla jag känner).

SR är värst. Sluta vänligen tala till mig som jag var minderårig. Ständigt denna smågulliga lätt handikappade ton. Genomled Godmorgon Världen där någon Ola Larsmo med flera i en lallande ton för minderåriga förklarade att "vi människor tycker om symboliska handlingar". Lägga blommor vid katastrofer o sånt ni vet. Jo människan har olika symbolhandlingar vid sådana tillfällen. VI VET DET.

Vad tror ni att ni har för målgrupp på P1? Vem tror ni överhuvudtaget lyssnar på P1? Femåringar?

Den här tonen går igen i alla s.k. seriösa program. USA podden där man konsekvent spenderar de första 10 minuterna på internt skitsnack. "Men vad kul Kalle, Petter, Lisa du är saknad och oj vad det blåste och var du på middagen vad roligt Lisa att du är tillbaka o fniss här o skitsnack där" JAG VILL INTE VETA ERT INTERNA PLADDER ELLER ERA INTERNA RELATIONER.

Jag vill inte. Så ge mig ett break. Ni skapar ingen samhörighet om det var det ni trodde. Ni skapar en obehaglig krypande känsla av irritation. Jättekul att ni har kul och känner varandra.
Men jag vill inte leka med er. Jag vill att man direkt går in på seriösa ämnen och analyser för att se om man kan hitta något guldkorn. Det är därför man lyssnar. Guldkornen brukar lysa med sin frånvaro men härdar man ut länge nog så kan en minut av femtio vara intressant.

Förstår inte vad det är med SR. Är det något policydokument som säger att måste ha den här smågulliga gosiga tonen? I precis alla samhällsprogram?

Snälla skriv om det där policydokumentet. Börja med att - majoriteten av våra lyssnare på P1 är troligtvis hyfsat välutbildade ligger i åldersspannet minst 35 + är omvärldsorienterade och tar del av ett flertal nyhetskällor också internationellt. Målgruppen behöver inte tröstas, gullas med eller delges fullständiga självklarheter. Femåringarna har sina program och vi vuxna vill ha våra program. Enkelt och lätt som en plätt. För alla inblandade.

Måtte detta ske redan imorgon (en from önskan hittade ingen emoj för from önskan men hoppas budskapet gick fram)
PS: Låt sedan gärna expertpaneler som sägs bestå av "olika åsikter" representera just det istället för att alla har samma åsikt. Egentligen. Oj förlåt det där var överkurs. Jätteglad om ni slutar med det där gulliga lallandet först. Tacksam lyssnare.

Ett "eminent" inhopp. Tack för det!

Ann Heberlein har skrivit ett inlägg i debatten om ansvarsutkrävande, men jag vet inte vilka hon apostroferar i sitt inlägg, om det är den här tråden och oyto eller om det är Ingrid och Conrad som jag länkade till tidigare (från 27:25). I vilket fall så vill hon inte ta på sig något ansvar utan är stridslysten och kritiserar dem som inte accepterar att människor kan byta åsikt.

För att vara schyst mot oyto så var det dock inte riktigt det han sa, utan:
Har man deltagit i sådant nedsvärtande av andra människor med moraliska argument så fordrar hedern att man i efterhand, när man insett sitt misstag i den mån det är möjligt försöker minimera skadan och förklara att det är man själv som haft fel. Så ungefär tolkar jag oyto.

Till skillnad från Ann så vill jag bekänna min skuld. Jag röstade på Alliansen 2006 vilket jag nu är ledsen för. Det värsta är att jag redan då visste att SD var det bästa alternativet men jag trodde inte de skulle komma in (korrekt) och ville därför inte kasta bort min röst. Om alla som resonerade som jag hade röstat på SD så hade de kommit in med bred marginal och därmed hade vi inte förlorat fyra år.

Det är plågsamt att tänka på att samtidigt som jag kastade min röst så föddes Ebba Åkerlund. När jag överlämnade mina tre röstkort till valförättaren så startade jag därmed en kedjereaktion som 11 år senare ledde till hennes död. Det är något som jag och alla andra skyldiga får leva med.

Detta får ses som en kombination av att "predika för de redan trogna" men även "alltid lurar det någon".

Den ständiga infantiliseringen av alla samhällsområden tror jag faktiskt börjar nå sin kontraproduktiva slutstation. Som du så riktigt påpekar är vuxna (åtminstone fram till de sk millenials) i allmänhet inte infantila fån som behöver mediers lallande tröst genom tillrättalagda resonemang som inte ska vara stötande för någon (utom högerpopulister i vid bemärkelse förstås). Folk ser och hör allt möjligt som inte medierats genom allmänna medier eller utbildningsväsendet, och folk drar slutsatser av det som ses och hörs. Slutsatser dras även utifrån diverse känslor som inte nödvändigtvis samorkestrerats genom regimtrogna kanaler. Känslan av otrygghet skapar slutsatser liksom rädslan för att man själv eller någon närstående ska falla offer för våldsbrott. Känslan av vanmakt inför vad samhällssektorerna vård, skola och omsorg kan tänkas bidra med (eller inte bidra med) om ytterligare ett år eller två leder till slutsatser. Osäkerhet på arbetsplatser där tidigare allmänt kända och förstådda samverkanskoder inte längre gäller, leder också till slutsatser och ställningstaganden. Rädslan att säga, göra, tänka och känna på fel sätt ligger som en blöt och kvävande brandfilt över dagens offentlighet och för att undvika trampande på någon ymnigt förekommande öm tå blir det väl enklast att, oavsett område, att lägga sig på så beskedligt barnslig nivå som möjligt samtidigt som ingen kritik mot annat än "västerländskt", "vitt" och "män" ses som riskfritt att överhuvudtaget föra fram. Säkrast i alla sammanhang är förstås att avstå kritik helt och ägna sig åt handhjärtan och kärleksbombning av dem som genom sitt störande beteende utmanar vår nutida tappning av berättelserna om den ädle vilden och Davids kamp mot Goliath.

Tecken på att rådande infantilitetskonsensus börjar utmanas (än sitter den hårt i offentlighetens väggar) dyker upp allt oftare, vilket är glädjande. Insikten att vi alla snart kommer att faktiskt vara beroende av dessa verklighetsoförberedda infantilitetsfostrade autokränkta människor för vår överlevnad börjar väl ticka in. När flockens existens är hotad faller individerna in i ledet bakom den resursstarke som blir ledare. I tider av existentiell oro lyssnar vi till husbondens röst. För vissa tillhör husbondens röst någon galen imam eller klanledare, för vissa kommer den från regeringen och andra lyssnar till kapitalisten som förvaltat den gren vi sitter på trots ihärdiga försök från diverse identitetspolitiskt motiverade att såga av den.

GP har senaste veckan publicerat Håkan Boströms "Dessa satans medlöpare" och David Eberhards "Gaphalsarnas skrik kantrar debatten", båda viktiga då de på olika sätt belyser hur extremistisk relativisering och infantilt tillrättaläggande i kombination med en sansad, men tyst, majoritet kan åstadkomma i fråga om auktoritärt samhällsklimat.
http://www.gp.se/ledare/dessa-satans...pare-1.4231459
http://www.gp.se/ledare/eberhard-gap...tten-1.4235779

Den riktiga tungviktaren i sammanhanget är Wall Street Journal, vars redaktionsledning verkar ha vaknat upp inför faran med en helt oanställningsbar autokränkt generation. Nyligen har de publicerat långa intervjuer med såväl Ayaan Hirsi Ali angående faran med lättkränkta särrättighetskrävande islamister som med Jonathan Haidt angående den närmast automatkränkthetsodlande, närmast religiösa, vänsterhegemoni som styr och styrt den akademiska aktiviteten under lång tid men som nu börjat bli så pass absurd att den sansade men tysta majoriteten nu faktiskt börjat harkla. En av de utlösande faktorerna till harklandet är att våldsyttringar gentemot föreläsare med uppfattningar som ansetts bryta mot studenters (och univeristetsledningars) värdegrund begåtts vid amerikanska universitet. Haidt ger en förklaring till hur det kan komma sig att antivåldsbesatta sjw:are faktiskt tar till våld gentemot oliktänkande. Sjw:arna ser allt annat än försvar av och hyllning till, av sjw:arna utsedda utsatta minoritetsgrupper, som våldshandlingar och den som utsatts för våld anses då ha rätt att ta till våld, även fysiskt aggressivt, i självförsvar. Helt sjukt. Båda artiklarna är absolut läsvärda i sin helhet.
https://www.wsj.com/articles/jonatha...age-1491000676
https://www.wsj.com/articles/ayaan-h...ate-1491590469

Ps. Som illustration kan nämnas att den utskämda islamistorganisationen Sveriges Förenade Muslimer som sannolikt ser fram emot en tillvaro utan skattefinansiering använder just den tankefigur som jämställer kritik i medier av en förment utsatt grupps aktiviteter med våld, medialt våld.
http://sverigesmuslimer.se/wp-conten.../SFM170410.pdf

Då är det nog Ingrid och Conrad som är den aktuella måltavlan för Ann, även om jag ju skrivit mycket om klander, ansvarsutkrävande och förlåtelse som något högst hypotetiskt innan ursäkten ens är given. Den citerade kommentaren kom dock med anledning av Heberleins text och inte tvärtom.

Intressant dock på Ledarsidorna, från Johan Westerholm:


Omfattar den svinigheten sådant som drabbat andra än etablerade partiers företrädare, Johan? Det tror jag du menar, men det förtjänar att uttalas.

Vidare ger sig Ann Heberlein idag själv in i debatten mot sin egen osympatiskt tondöva text och förklarar förtjänstfullt varför jag och andra vill ha den där upprättelsen: Självrespekt.


Nu skriver hon förstås inte om oss som länge känt den rättmätiga vreden som bär långsinthetens autencitet inom sig. Som aldrig tvekat om vad som varit rätt och fel, som konsekvent kritiserat brunsmetning och auktoritär åsiktsrepression både mot och från SD. Utan om de som är arga efter terrordådet på Drottninggatan.

Märker ni hur det finns en hierarki, en såpat sluttande plan som gör det svårt att värja sig mot moralisk uppfordran, när man åberopar moraliska principer?

GIVETVIS kommer Johan Westerholm hålla med om att även SD förtjänar del i ursäkten till Danielsson och GIVETVIS skulle Ann Heberlein aldrig förvägra mig och andra rätten att känna självrespektens bitterhet, vrede och hämndgirighet riktad mot ett åsiktsrepressivt, konformistiskt, korkat jävla tyckargille som är mig både intellektuellt och moraliskt underlägsna i sam- och framtidens viktigaste fråga.

Här finns hackordningens och överbudslogikens redskap som både Jimmie Åkesson och Staffan Danielsson gjorde fel i att inte försvara sig med när de demoniserades. Att inte åberopa moraliska principer är inte förtjänstfull neutralitet så mycket som bristande övertygelse och stridslystnad. För att vinna en debatt mot ett moraliserande paradigm som objektivt kostat liv och elände relativt en förnuftig politik - så måste man klandra.

Och klandras ska det, Ann, för att vrida politiken i rätt riktning mot det moralisk rätta, det demokratiskt och mänskligt goda.

Ja, jag tror slutstationen nåddes när berättelsen krockade helt med verkligheten efter terrordådet. Det gick att prata om hippiedrömmar, om "kärlek segrar över allt", när det inte ställs mot något reellt, men när man ordnar en manifestation för kärlek efter ett terrordåd och får det vinklat i tv, då vaknar folk till.

För den vanliga svensken har vansinnet gått för långt där. Den barnsliga "fred på jorden"-retoriken blir genast något väldigt skrämmande: "Är det så här vi hanterar terrordåd? Genom att inget göra och hålla armkrok och sjunga kumbaya!" Jag är övertygad om att medias och politikers hantering av dådet upplevdes som betydligt allvarligare än själva dådet. Terror är hemskt, men det har varit för många liknande dåd i Europa att man blivit avtrubbad, och själva dådet var så väntat att det kändes självklart, nästan naturligt. Medias tramsiga och vinklande hantering däremot blev för uppenbar.

Och det är ju inte bara media det där går igen i. Nästan än tydligare i politiken. Symboliken i att ha en barnprogramledare som ansvarig för återvändande IS-terrorister är slående.

Jag tror att folk, precis som jag, är vettskrämd över vad det är för lågbegåvade människor som har makten i landet. Antagligen är det en rejäl tyst storm under ytan vilket fick Strömstedt att försöka "förklara" logiken med kärleksmanifestationer och kampanjer. T o m användandet av ordet "infantil" i texten skvallrar om hur kritiken låtit.

Peak mångkultur nåddes med det där väckelsemötet "hela Sverige skramlar", och peak infantil nåddes antagligen med manifestationen.

Det heter kremlologiska.

Ja, det är bra artiklar. Dock går de inte läsa (för mig) via dina länkar. Jag har märkt att om man går via Real Clear Politics kan man läsa dem.

Här är den om Haidt:

http://www.realclearpolitics.com/201...ge_406597.html

Tackar allra ödmjukast.
Lite snabb på tangenterna där och betydelsen av detta ord är enligt Wiki
"forskning om och spekulationer i inbördes styrkeförhållandena i en makthavande grupp"
Så trots allt kanske inte helt fel med viss kremlologi i en tråd som handlar om Mediekriget...