Början på ett mediakrig om mångkulturen?

– Ökningen av hemlösa beror på bostadsbristen. Det handlar ofta om barnfamiljer där kommunen måste gå in med hjälp, säger Karin Andersson, utredningssekreterare på Stadskontoret i Malmö.

– Vi har gått igenom perioder med stora utmaningar tidigare. Och varje gång har Malmö blivit en bättre stad än tidigare, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.
Hon avslutar sitt tal med ett citat av Nelson Mandela: ”Allt verkar omöjligt tills det är gjort.”

– Det är inte riktigt den höga utbildningsnivå bland våra elever som politikerna hoppats. Många har väldigt långt till jobb, säger Yerk Liveröd, rektor på Södervärnsskolan.

– Marknaden för enkla jobb är mättad i Malmö, säger Yerk Liveröd.

– Det har uppstått skuggsamhällen i Malmö där nästan ingen har arbete och kriminaliteten är hög. Det är som om arbetslösheten går i arv. Barn som växer upp med arbetslösa föräldrar blir själva arbetslösa. Det där mönstret måste man bryta, säger Tomas Behrens, erfaren analytiker på Arbetsförmedlingen i Malmö.

– Vi kunde ha tagit tag i skolsituationen tidigare. Det gick åt fel håll i många år. Det får vi betala för nu, säger Leif Jakobsson.

Att kalla sin politiska agenda för forskning är smart. Man kan mjölka det offentliga på bidrag. Ens politiska debattinlägg får ett skimmer av opartiskhet över sig. Och man får verka ostört i vetskap om att välmenande politiker förmodligen aldrig kommer att våga dra in finansieringen.

Sverige är fullt av forskningsinstitut och kunskapscenter som styrs av politiska dagordningar. Och fler lär det bli.

Med tanke på rapportförfattarnas tydliga åsikter om ockupation av kommunal mark och välfärdsstatens skyldigheter gentemot EU-medborgare lär politik opinionsbildning bli en betydande del av verksamheten.

Man skulle kunna tänka sig att dess syfte är att motverka extremism. Men forskarna, som inte är disputerade, ägnar sig mest åt diskursanalys av ”våld mot icke-vita kroppar” och ställer sig frågor som varför det bara pratas om terrorism och inte om det ”våld” som följer av sociala normer. Det är lika politiskt vinklat som det är tramsigt.

Om Feministiskt Initiativs vänner får statliga medel till politiskt vinklad forskning, varför skulle inte högerradikaler kunna göra samma sak? Vad sägs om ”Centrum mot invandrares svenskfientlighet” eller ”Institutionen för kritisk analys av islamiseringen av Sverige”?

Inte så fräscht. Men om man släpper in politiska aktivister i forskningsvärden finns inga garantier för att det alltid kommer att vara goda vänsterradikaler och lättlurade liberaler som håller i plånboken. Om statliga myndigheter bedriver forskning om ”kritiska vithetsstudier”, vad är argumenten emot att någon dåre ska få bidrag för ”kritiska svarthetsstudier”?

Det är bättre att avpolitisera forskningen.

Om Feministiskt Initiativs vänner får statliga medel till politiskt vinklad forskning, varför skulle inte högerradikaler kunna göra samma sak? Vad sägs om ”Centrum mot invandrares svenskfientlighet” eller ”Institutionen för kritisk analys av islamiseringen av Sverige”?

Inte så fräscht. Men om man släpper in politiska aktivister i forskningsvärden finns inga garantier för att det alltid kommer att vara goda vänsterradikaler och lättlurade liberaler som håller i plånboken. Om statliga myndigheter bedriver forskning om ”kritiska vithetsstudier”, vad är argumenten emot att någon dåre ska få bidrag för ”kritiska svarthetsstudier”?

Naturligtvis är bilden av lämnaväljarna mer komplex och innefattar många från mer välbärgade områden och som traditionellt röstar på Tories. Dessa väljargrupper möts när det som lagt grunden för populismens framväxt, en minskad betydelse av höger-vänster politik, blev framträdande just i EU-frågan som inte är naturligt varken höger eller vänster. Främst låg konfliktdimensionen mellan socialliberalism och socialkonservatism. Internationalister, kosmopoliter och liberaler emot de som lägger större värde på tillhörighet, identitet och en mer exklusiv solidaritet.

Narrativet om att ta tillbaka kontroll handlar inte bara om ekonomisk maktlöshet, utan om en tilltagande nationalism där det viktigaste är nationellt självstyre. Denna utveckling har spätts på av identitetspolitiken som varit relativt framträdande i just Storbritannien sedan 1990-talet. Jämlikhetsfrågor drivs som etnicitetsfrågor samtidigt som etniska minoriteter uppmuntras att behålla sin kulturella identitet.

Frågan som däremot inte har fått plats, varken i Storbritannien eller i resten av Europa, är vad som händer med majoriteten när minoritetsidentiteter ges ökad politisk betydelse. Vad händer med den vita, engelska nationalismen när både etniska och nationella minoriteter ges plats i det politiska samtalet? Liberaler har kämpat för forna koloniers och nationella minoriteters rätt till självstyre, medan samma nationalism hos majoriteten setts som uttryck för trångsynthet och rasism. Georgskorset på den engelska flaggan förknippas med rasism och en ociviliserad arbetarklasskultur.

Den brittiske filosofen och historiken Isaiah Berlin beskrev 1958 varför nationellt självstyre är förknippat med frihet även när de som styr kanske inte alls kommer att göra livet bättre för en. Han skrev att ”i min bittra längtan efter status kanske jag föredrar att bli mobbad och illa styrd av någon från min egen ras eller klass, men som trots allt erkänner mig som en jämlike, hellre än att bli väl behandlad av någon avlägsen grupp som inte erkänner mig för den jag vill vara”. Kanske är det ekonomiskt bättre att vara med i EU, men många styrs hellre av eliten från Eton än eliten från Bryssel.

Först ett klargörande. Enligt Tidsgest är Clara Sandelind (CS) [censur], för att prata baggebo1.

De som är upprörda över Brexit borde betänka att detta är nyliberalismens draksådd.
...

Det går inte att förstå Brexit utan att förstå klass. Thatcherismens tvåtredjedelssamhälle har blivit ett hälftensamhälle, kluvet mitt itu. Tillräckligt många anser att de inte hade något att förlora när de osäkrar sin röstsedel.

Den egennyttiga medelklassen identifierar sina strävanden med etablissemangets. Brexit är deras första motgång på många år och genast visar den sin oförmåga att sätta sig in i ett annat socialt perspektiv än sitt eget. Medelklassen är så van att bestämma, att den inte vill kännas vid hur andra resonerar och har det. Man pallar inte när majoriteten har andra åsikter än man själv, en motsatt uppfattning karakteriseras genast som extrem eller lågbegåvad.

Men självhatarna, maktens följare, har en stor tid av inte omvälvelse framför sig. De måste börja lära sig förstå att de kan förlora. Det är svår och smärtsam insikt. Lite som när barn för första gången blir medvetna om sin egen dödlighet.
...
De har fått se nationalistiska framgångar i Europa. De har fått se makten tvingas anamma "fiendens" politik. De har fått se gränskontroller, ett kollapsat miljöparti, gammelmedia som dör, nymedia som växer.
...
Nu har de fått uppleva förlusten med Brexit och omval i Österrike efter att deras valfusk avslöjats.

Inte osannolikt kommer de också få acceptera att "de onda" vinner omvalet i Österrike och i höst att Trump blir president.

Från att aldrig ha upplevt nederlag, från att alltid tillhöra sidan med störst demonstrationer, sidan som avslöjar och gör bort fienden, sidan som gör de "fräcka kupperna". Till att nu vara sidan som ständigt lider nederlag. Omröstningar och val går dem emot. Beslut som ger fienden rätt.
...
Det är en helt ny identitet som sköljer över dem, och jag tror många har väldigt svårt att hantera det. Att tillhöra "förlorar-sidan" är inte bara ovant. Det är liksom hela deras image att tillhöra de framgångsrika, de med rätt åsikter som ligger rätt i tiden, tillhöra en progressiv rörelse som bryter ny mark.
...
Tillvaron är nu hotad för såväl den globala finanseliten som den självhatande kulturmarxistiska vänstern. Deras äktenskap blir nu tydligt. Men för eliten är det bara en strategi som stött på bakslag. För självhatarvänstern är detta mer förenat med identitetskris.

Den brittiske premiärministern David Cameron pekar ut oro för massinvandring som orsaken till att britterna röstade nej till EU. Han anser att EU misslyckats med att bemöta människors oro.

Det var troligen den avgående David Camerons sista EU-toppmöte och det första efter britternas folkomröstning. Cameron redogjorde inför de andra 27 EU-ledarna varför britterna röstade för att lämna EU.

Enligt Migrationsverket bor ungefär 85 000 personer i olika asylanläggingar i landet. Det motsvarar en större svensk tätort, lite mindre än Norrköping men större än Lund eller Umeå.
.
En svensk stad med samma mordfrekvens skulle betraktas som ett katastrofområde.

Inne i rummet ligger tvåbarnsmamman Camilla på rygg tvärs över en dubbelsäng. På höger sida om hennes huvud sitter hennes vettskrämda dotter som är 18 månader gammal. Flickan stryker med handen över sin mammas hår, är helt nedblodad och skriker hysteriskt.