Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I USA finns Trump, i Storbritannien finns Farage och Boris, i Frankrike finns Marine Le Pen - samtliga är karismatiska individer. Åkesson och Mattias Karlsson har inte alls samma utstrålning (understatement) eller personlighet. Det kanske är så enkelt, att det krävs en karismatisk, övertygad, orädd person (helst med dra-åt-helvete-pengar) som åskledare för att det ska lyfta?

Jag har ingen klar bild av AfD:s Frauke Petry. I den här intervjun (med Channel 4:s obehaglige Matt Frein) är hon visserligen rak, men hon har inte Trump/Farage/Marine Le Pens karisma.

https://www.youtube.com/watch?v=nKpAEgAxphY



Instämmer. Blott Sverige svenska s.k. journalister har. Nils Funcke ser tillbaka på en höst där debattörer och politiker tävlade om att undergräva yttrandefriheten:

"Yttrandefriheten är satt under hård press"


https://unvis.it/expressen.se/kultur...r-och-tyckare/

Det är därför jag har identifierat god ton som den polemiska nyckeln till ett balansrubbande M-närmande till SD. Den spelteoretiska doktrin jag vill kalla den stora ursäkten. Alltså inte den lilla ursäkten vi sett prov på hittills som på sin höjd sträcker sig till Billström och Teodorescu.

Så byggs inga broar till de verkligt harmsna SD-väljarna och de värdefulla systemkritikerna utanför systemet. Och så värjer man sig inte mot värderepression från Aftonbladet eller DN.

Nej, det bästa sättet att SAMTIDIGT kunna krama ihjäl SD och klubba tillbaka vänster/liberaler är faktiskt att inte bara acceptera god ton, utan insistera på den - genom att beskriva "rasist" och "fascist" för vad det alltid varit - demoniserande, mobbande, polariserande hatord.

Ja, som jag tidigare skrivit är det ju kategoriskt VÄRRE att kalla någon "rasist" än "hora". Utanför hederskulturdominerade utanförskapsområden är "hora" inte ett strukturellt hot eller fördömande utan resulterar i att avsändarens anseende skadas.

"Horan" förlorar i dagens Sverige inte jobbet eller blir socialt omöjlig, medan "rasisten" fått kollektivets alla utfrysnings- och bestraffningsmekanismer mot sig. "Rasist" är ett hatiskt maktord. Samma sak med "fascist" - ett ord som det alltid varit farligt att kallas. "Fascister" tenderar råka ut för våld, t ex Pim Fortuyn, Röda Brigadernas eller Stalins offer.

Det vackra i denna tänkta överbudande självkritik från M är att den har två måltavlor: Vänstern OCH SD:s partiledning. Det har varit fel att vårdslöst utmåla SD som fascister och rasister, men eftersom partiledningen själva använt samma hatiska härskarteknik mot ungdomar i den egna rörelsen har den ingen upprättelse att kräva.

På det här sättet skulle SD både rehabiliteras till regeringsunderlag OCH uppläxas inför sin egen väljarkår SAMTIDIGT som ledarsidorna på DN och Aftonbladet kunde åthutas för sin brist på god ton och åtminstone neutraliseras av en kvävande, blöt filt av artighet.

Det tragikomiska är ju att SD:s verkliga svaghet är deras likhet i metod och ideologi med det politiska etablissemanget. Att man INTE är populister. Lerfötter som antingen kan synliggöras av ett nytt, mer nationalistiskt och populistiskt parti, eller ett spelteoretiskt ompositionerande M.

Om Hanif Bali konfronteras med Mattias Karlsson omdöme om Fria Tider som "neofascistiskt" så är det så han måste försvara sig: "Att kalla människor fascister mot deras nekande är alltid ett tölpaktigt beteende som utsätter för direkt fara. Att slänga sig med sådana epitet och önska god ton är hyckleri".

I dagens GMV på P1 debatterade panelen bl a Moderaternas ursäktande och omformulerande av invandringspolitiken. Anna Dahlberg konstaterade att hon hade vänt redan 2012 och Billström litet försiktigt 2013. Nu är det tydligen högsta mode att ta avstånd från stolligheter - som man mycket väl kände till vid tiden. Förutom att detta tyder på en politisk omsvängning i det politiska landskapet, så är det tydligt att MSM låter detta hända. Före 2014 hade ett sådant biktbeteende renderat i ramaskri och medieattacker - nu blir det mest en liten diskussion om saken utan uppenbara känsloyttringar.

MSM tycks vara utmattade och/eller på defensiven i mångkulturfrågan just nu. Frågan är om det blir ett ordnat återtåg, eller om det snart blir vild flykt från allehanda ståndpunkter om det mångkulturella samhället.
https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=6579312

Även S-debattörer är som bekant inne i samma verksamhet och konstaterar att M har låg trovärdighet i detta avseende. Westerholm skickar givetvis också en subtil signal till S om att man också har trovärdighetsproblem, inte minst genom samarbetet med MP.
http://ledarsidorna.se/2016/12/avbon...aliskt-haveri/

Jag tror att man intensivt & desperat jobbar för att formulera någon slags "tredje ståndpunkt". Där man tror sig kunna dra sig tillbaka med hedern i behåll & ändå göra en 180-graders sväng.

Expressen går på ganska hårt mot den fria debatten. Här Mattsson: http://www.expressen.se/nyheter/oros...tryckfriheten/

Här Karin Olsson i attack mot Marcus Oscarsson:
http://www.expressen.se/kultur/karin...borde-skammas/

Jag borde vara mer luttrad, men just den här ständigt återkommande MSM-memen om "sanningen" och hur det skulle vara alternativen som "sprider lögner" triggar verkligen mig. Det är liksom den totala motsatsen till den verkliga sanningen. Det är ju MSM:s upprepade lögner som banat väg för de mer sanningsenliga alternativen.

När de dessutom allt oftare börjar föra in Ryssland och "landsförräderi" i sina utfall gör det mig lite orolig. Inte för att de kommer att vinna i längden, de är körda, men för att de kan orsaka rätt mycket skada på vägen ner.

Björn Wiman skriver intressant om svensk patriotism på dn kultur. "Gör Sverige lagom igen".
Han försöker lite trevande ge läsaren intrycket av att han vill ha ett mer patriotiskt Sverige men missar målet ganska grovt och för oss som är luttrade invandringskritiker är hela artikeln bara mellanmjölk. Han beskriver bland annat Donald Trumps valseger som en potentiell katastrof för den amerikanska demokratin. Bara där vittnar han om en bristande insikt. Och han vill gärna separera patriotism och nationalism, då han anser att den senare är en styggelse som måste hållas i schack, medans patriotism kan vara något positivt, men bara om den är lagom och bygger på frihet, jämliket och rättvisa. Nationalism förutsätter han är aggressiv och konkurrerande. Björn verkar heller inte förstå vikten av homogenitet och en gemensam kultur då han skriver "Sverige är inte blod eller jord eller enhetlig kultur, utan en hanterbar enhet som utgår från en minsta gemensamma nämnare: lagen."
Om Björn menar allvar med att göra Sverige lagom igen, så måste han också inse att vi har många element i landet som inte alls delar den synen på lagom och som måste ut härifrån innan Björn kan få tillbaks landet lagom.

www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-kan-man-tanka-sig-en-ny-svensk-patriotism-varfor-inte

Inte någon oäven tanke. Det skulle i så fall påminna om när socialister och kommunister på 50-talet var tvungna att överge Sovjet efter Stalin död, och istället formulerade "Tredje ståndpunkten" och "Kålsupardoktrinen", så att de kunde kvarbli vid sitt västhat och stödja kommunismen utan att rakt ut säga att det var det som de gjorde.

Det kan bli svårare denna gång, ty nu befinner vi oss nog i motsvarande det tidiga 90-talet när hela mångkulturideologin håller på att spricka sönder och lämna det tidigare omtalade ingenmanslandet vidöppet för den som tar det först. Jämför gärna med ett annat av dagens GMV-inslag, om "oro".
https://sverigesradio.se/sida/artike...rtikel=6579305

Ett återkommande mönster i det politiska samtalet, nu senast speglat i Godmorgon Världen är att fokus hamnar på spelteorier. "Moderaterna har ändrat sin migrationspolitik för att stoppa väljarströmmen till SD" och vänstervinkeln "Trots att moderaterna ändrat sin migrationspolitik faller de i opinonen" (läs: de borde återgå till "Öppna Hjärtan"). SR:s politiska analytiker, Ramberg, Furtenbach etc återkommer ständigt till detta istället för att ställa frågan om det kanske är så att något utanför den spelteoretiska bubblan spelat in. I en annan del av bubblan ägnar sig andra journalister åt att skildra migrationen utfrån ett extremt individperspektiv (Expressen: AsylRapporten), reportrar med ett personligt migrationstrauma som drivkraft (Efendic, Al Naher etc) samt migrationskorrespondenterna med sitt eviga fokus på migrationens konsekvenser för migranterna INTE för mottagarlandet om mottagarlandet är Sverige.

Fokus hamnar alltid på den andre, den andres behov, drifter och krav på Sverige. De intressekonflikter och konflikter av värderingar som ofrånkomligen uppstår i ett mångkulturellt samhälle sopas av alla dessa krafter under mattan. Antingen är det ett mer eller mindre medvetet egenintresse (personligt eller professionellt) som ligger bakom eller den journalistiska driften att skildra varje nyhet utifrån "den svages perspektiv" och man underlåter att se att vem som anses vara den svage och utsatte i sig är ett politiskt färgat val.

Den journalistisk som bedrivs i Sverige tjänar som utgångspunkt för det politiska samtalet och utgör därför en stor faktor i att förvrida detsamma. Ett tiominuters reportage om den utvisningshotade hazaren Ahmed 16 (eller 18 år) tjänar som utgångspunkt för en intervju med Morgan Johansson i Studio Ett INTE de konsevenser på socialtjänst, psykiatri, skolväsende som dessa unga män utan egentliga asylskäl för med sig. Samhällsperspektivet saknas gång på gång.

Jag tror flera politiker kommer att göra avbön (trygga i att de har alternativa karriärer eller tillåtelse från sin partiledning att göra det) MEN klarar politikerna att vrida sig ur den diskurs som så många i media har ett intresse av att bevara - något många journalister byggt sina karriärer på? Jag förtvivlar lite i tankarna på detta.

För bland journalisterna kommer vi inte att se några avböner. DE är fast. Gör du avbön har du inget jobba att återgå till. Du kommer att anses som paria. Se Lasse Granestrand, se Marika Formgren och ett fåtal andra.

Jag tror inte vi kommer att få se ett samtal om mångkulturen så länge som journalistiken är så här vinklad, så fast i sin egen tvingande diskurs. Den kväver varje ansats till meningsfull diskussion. VI verkar ohjälpligt fast i Hibo-konceptet.

I det vill jag åter lyfta fram Katarina Gunnarsson som en viktig röst i mediakriget om mångkulturen. Inte för att hon är en krigare i mening ytterligare en aktivist i den svenska journalistkåren, utan för att hon bara i tysthet gör sitt jobb som journalist. Det senaste från
Avesta är ytterligare ett exempel. De lågmälda, konsekvensneutrala reportage hon gång på gång skapar skulle kunna utgöra en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om mångkulturen.

Men jag tror vi står långt ifrån den dag då detta sker, jag är därtill rädd att vi har försuttit chanserna till att det någonsin kommer att ske.

Japp, och den tredje ståndpunkten är den som Alice Teodorescu drivit i ett par år nu och som (Fp)/(L) med språktester låtsas driva vid varje val. Nämligen att det nu ska ställas "krav" på nysvenskarna. Massinvandring är bra är utgångspunkten, men problemet är att vi inte ställer "krav" på dem som kommer hit. Nysvenskarna ska lära sig svenska ("hej, hej"), vara tacksamma (äta upp på tallriken i asylboendena) och vara flitiga (acceptera oavlönade jobb). Då blir allting bra, och mediakrigarna skiter i byxorna av upphetsning.

Notera för övrigt att Alice Teodorescu alltid talar om migration och inte om flyktingmottagande i samband med att hon hyllar massinvandring. Mediakrigaren kanske tycker att det kan vara en godtagbar kompromiss att släppa in en handfull flyktingar och sedan ställa "krav" på dem. Men det är inte en handfull flyktingar Alice Teodorescu vill ha när hon vill ha fri invandring, utan migration. Mediakrigaren borde vid det här laget begripa vad begreppet migration innebär.

Alltså, massinvandring i kombination med "krav" är den tredje ståndpunkten, och 180-graderssvängen gäller bara för retoriken. Massinvandringen kommer alltid ha samma kurs.

Ja, och så var det de obligatoriska länkarna igen:

http://www.gp.se/ledare/alice-teodor...ation-1.129175

http://aliceteodorescu.blogspot.se/2...ska-fatta.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ali...nstranger-sig/

https://twitter.com/alicemedce/statu...88139288797185

Det finns en annan tredje väg, den som föreslagits av Haidt och som försiktigt anammas av de som inte är nyliberaler: Strypt invandring men ingen repatriering och fler militärparader och inget statligt deltagande i Pride eller annan identitetspolitik.

Björn Wiman fantiserar okunnigt om landet USA, som mycket riktigt grundats med lagen som bindande kitt. Han är så historielös att han hävdar att också Sverige utgår från lagen. Sverige utgår från svearna och deras kungar.

Vilken utomordentlig sammanfattning av det rådande mediala läget!

Jag delar Din förtvivlan, bl a av de skäl Du anför. Sverige väl och svenskarnas rättigheter problematiseras aldrig. Svenskarna är enbart skyldighetsbärare, trots att i den globaliserade världen - som media ofta lyfter fram - där är det svenska folket en liten och minskande minoritet som är allt annat än fredad.

En av mina slutsatser av Ditt resonemang är att vi framöver kan komma att få se en tydligare polarisering mellan politikerna och journalisterna/aktivisterna i MSM. FP/L kanske till och med kommer att börja mena allvar med språktester, M för kraftiga restriktioner i invandringen och KD återuppta kristendomen och bli i opposition mot islam. Runt detta kan man säkert bygga en Alliansen 2.0, möjligen med C i en sidoordnad roll. Men det kommer nog inte att ändra MSM:s inställning, möjligen vrida uttryckssättet en aning, men ståndpunkterna kommer att förbli desamma.

Ett lackmustest skulle kunna vara hur länge LO accepterar AB:s ledarsidas nuvarande hållning efterhand som allt fler LO-medlemmar går till SD. Skulle den sidan ompositioneras med nya skribenter, då kan något hända, men jag ser det när jag tror det.

Sedan skall förstås hela resten av tyckar- och påverkanseliten byta ståndpunkt; från småskolelärarinnorna till generaldirektörerna. Det hinns kanske inte med förrän landet går under.