Citat:
Ursprungligen postat av
DavidHume
Precis: analysen ger vid hand att ju mer uppblandning som sker, desto mindre mångkultur. Om man drar det till sin spets och tänker sig att de vattentäta skotten mellan de olika kulturerna i det mångkulturella samhället sedan länge har rämnat, så är ju efter en tid samhället inte längre mångkulturellt utan, ja, vad ska man kalla det - fusionskulturellt? De ursprungliga kulturerna har upphört att existera i sin ursprungliga form och istället uppgått i en fusionskultur där det inte längre går att urskilja vad som härstammar från den ena eller andra - såvida man inte har en flera tusen år gammal sagobok att hänvisa till, kanske. Sovjeter i alla fusionsländer, förenen eder under konsumismen. Problemet är att det kommer att göra människor identitetslösa: ingen människa nöjer sig med "det finns inget utmärkande med dig, du är bara en konsument i mängden" som svar på frågorna vem är jag? och var kommer jag ifrån?. Den som tvekar på dessa frågors betydelse uppmanas fundera på hur religionerna kan fortsätta att locka miljoner och åter miljoner människor. Kanske utgör detta mångkulturens förutsättning: människans inbyggda drivkraft att veta vem är jag? säkerställer att kulturella grupper håller fast vid, och till och med stärker, det egna och utmärkande.
För dem som hoppas på fusionssamhällets frälsning från konflikter borde religionernas utbredning vara svar nog på frågan om rimligheten i att hålla fast vid den förhoppningen. Människans identitetssökande natur är den gravitation som gör att fusionskulturen aldrig kommer att kunna lyfta.
Detta tangerar filosofin, men har sin verklighetsanknutna eller praktiska koppling i sociologin, och - mer relevant för tråden - utgör förnuftiga invändningar mot mångkultursideologin som inte avkrävs någon argumentation fram till "axiomet" om "mångkultur" som vision och allt genomsyrande medel för målet.
En "global värld" är väl mest mångkulturell om den bevarar sina gränshävdande nationalstater, språk och seder. Vad multikulti genom massinvandring gör är att skapa miniatyrglober inom respektive [västerländsk] stat. En och samma kalops över det hela. Det flyttar ner konfliktnivån närmare och närmare individerna, istället för den traditionella nivån mellan staterna - som dock inte lär försvinna i första taget, eftersom den, jämte kollektivistiska / konservativa / traditionella kulturers klaner, är den högsta, stabila, mänskliga organisationsnivån med en föreställd gemenskap. Om stater eller regioner krigade med civilisationer som vattendelare, blir den mångkulturella staten en sämre mellanstatlig förhandlare och inkorporerar både etniska och civilisatoriska konfliktdimensioner, ner till kvartersnivå i random stad och landsort.
När öppna gränser tillåts kommer världen till byn, men byborna sluter sig i sina hem. Grindar, övervakningskameror, väktare städslas, grannsämjan kan möjligen stärkas om inte
white flight tillstöter.
Enligt
optimal distinctiveness-teorin finns det ett allmänmänskligt behov att dels tillhöra en grupp (ingrupp) men också differentiera sig inom gruppen och mellan grupperna. Detta är väl oerhört utmärkande för tonåringar som letar identifikationer och brottas mellan att höra till, men också urskilja sig. En balansgång.
Samuel Huntington:
Citat:
People define their identity by what they are not.
Kan det ha varit syftet med
intersektionalitet, att hoppas kunna hitta överbryggande alternativ till rasmässigt och etniskt definierade ingrupper, "distinktioner", genom diverse alternativa identiteter - Filatelister, förenen eder! - eller var det ett sätt att fresta på några av de samhällsbärande fundamenten som socialismen alltid frestat på? Egendomen, familjen och konkurrerande ideologier / religioner. Konsekvensen är väl den samma. Förmodligen är den "ursprungliga", amerikanska intersektionaliteten ett verktyg för offerhierarkiernas snöda gunstlingar att "meritera" sig.