Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Blåsta debattörer
Fredrik Virtanen om kulturkriget där ingen kollade fakta – och Åsa Linderborg hamnade bland högern
...
Svag opinionsjournalistik, därpå tyckande baserat på den svaga journalistiken och därmed var det stora kulturkriget igång – mellan Donald Trump och Hillary Clinton, mellan bakåtsträvare och framåtsträvare, mellan SD och PK om man så vill.

With so many of them saying they don't feel Swedish, perhaps the bigger question is: has integration and Sweden's experiment with multiculturalism failed?

Efter att ha refererat några miljöpartistiska idéer om kulturpolitik, citerade Wong en anonym museimedarbetare som förklarar vad allt handlar om, på ren svenska:
– Fokus på våra möten är hela tiden att locka minoriteter och hbtq-personer till museerna, retoriken är hela tiden att vi är alldeles för vita, alldeles för heterosexuella.
Ja fy. Massa handikappade, invandrare och bögar på statliga museer!
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23663616.ab

Och den hårda vänstern tycker att normkritiksvurmarna sabbar den breda klasskampen med sitt egoistiska tjafs. Om någon nu undrade hur Åsa Linderborg hamnat bland högern i denna fråga.

De flesta tiggare ber om hjälp
I Polismyndighetens rapport för 2015 står det att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige för att tigga ”gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet”.
Fallet med brödraparet i Göteborg *visar att människohandel inom tiggeri existerar, även om det är svårt att säga något om omfattningen.
Vissa försöker nu framställa de kriminella bröderna i ”Uppdrag granskning” som representativa för alla tiggare.
Livet vore självklart enklare om det var sant. Med bovar och banditer hade vi inte behövt känna medlidande.
Men den bilden är falsk. De flesta tiggare är fattiga människor som ber om hjälp, varken mer eller mindre.

[- - -] Vem är det som våldtar? Vems och vilka normer är det som ska förändras? Varför diskuterar vi inte det i någon större utsträckning? Varför väcker inte dessa förfärliga händelser – med gruppvåldtäkten på Gotland som det senaste i raden av horribla dåd – större uppmärksamhet?

Svaret är lika enkelt som banalt: Sexualbrott, från tafsningar på musikfestivaler till gruppvåldtäkter, har efter massövergreppen i Köln nyåret 2016 kommit att förknippas med ensamkommande flyktingbarn, marockanska gatubarn och asylsökande.

[- - -] Sanningen kan inte väljas bort, och sanningen är inte heller varken fördomsfull eller fascistisk. Sanningen är. Om vi ska komma tillrätta med de sexuella övergrepp som hotar flickors och kvinnors frihet måste vi använda oss av all tillgänglig information. Det är mitt intresse – mitt enda intresse – i den här frågan: att minimera antalet flickor och kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp.

[- - -] Hudson hänvisar till en rapport från BRÅ (2005) som slår fast att sannolikheten att begå brott som våldtäkt eller försök till våldtäkt är fem gånger högre hos utrikes födda. Eftersom BRÅ inte längre anger etnicitet i sin statistik, är det inte möjligt att säga något om den senare utvecklingen, men Hudson ser inga skäl till att tro att detta förhållande ändrats. Givet det stora antalet män som kommit till Sverige från andra länder under 2015 och 2016 – inte minst ensamkommande flyktingbarn – kan Sverige stå inför svåra problem med sexualbrott mot kvinnor. Inte bara det – rädslan för att utsättas begränsar kvinnors frihet och rörlighet. Därför berörs långt fler kvinnor än de som faktiskt blir utsatta. Sexuellt våld mot kvinnor är alltså ett problem att ta på allra största allvar, och om vi tar detta problem på så stort allvar som vi bör, så måste vi intressera oss för gärningsmännen.

[- - -] I en studie från BRÅ, ”Invandrare och invandrares barns brottslighet, 1996:2” konstaterades att 40 procent av gärningsmännen vid våldtäkter är invandrare trots att dessa (då undersökningen gjordes) endast utgjorde 10 procent av befolkningen. När siffrorna bryts ner ytterligare visar det sig att det framförallt är män med ursprung i länder i Mellanöstern och Nordafrika som sticker ut i statistiken: alltså precis de länder majoriteten av de asylsökande som kommit till Sverige de senaste två åren lämnat. Detta är länder som, värderingsmässigt, skiljer sig en hel del, från den svenska kulturen. Det är patriarkala kulturer med en helt annan syn på kön och sexualitet än den svenska, liberala synen där kvinnor betraktas som jämlika med män och homosexualitet är allmänt accepterat. Det måste vara möjligt att diskutera olika kulturer och de normer och värderingar som dessa kulturer är bärare av utan att anklagas för att ha dunkla motiv.

De boende jag varit i kontakt med sedan i juli berättar om en granne, en familjefar, som blev mordhotad när han gick ut och bad gängen dämpa sig. Alltså undviker man konfrontation.

Martin (han heter egentligen något annat) och hans familj har i höst gjort som så många andra i Malmö – de har gett upp och flyttat. Han är frustrerad och arg över att ha behövt lämna staden där han själv är uppvuxen, men med gängen utanför huset blev det omöjligt att bo kvar.

Detta handlar om social oro som drabbar välbeställda, dessutom i en stad som är hem för många människor som är socialt mycket utsatta. Därmed är det en konflikt som inte går att passa in i standardberättelserna om makt och utsatthet.

Dessutom har staden knappast råd att förlora sina skattebetalare. Malmös skattekraft är 85 procent av riksgenomsnittets, och en fjärdedel av stadens budget kommer från det kommunala utjämningssystemet. Biståndet till Malmö beräknas uppgå till 4,9 miljarder nästa år.

Men att kritisera det politiska styret i Malmö för den vanskötsel som gjort kommunen till en sådan belastning är "populistiskt hackande" på staden, enligt Sydsvenska Dagbladets ledarsida (4/10). Ledarsidan har tagit på sig den tvivelaktiga rollen som apologet för Malmös politiska misslyckanden, vilket kan tyckas märkligt för en liberal tidning i en kommun som varit röd och rödgrön.