Paula Neuding skriver åter om bråk i offentliga miljöer. Idag  i
 GP om att även välbärgade områden i Malmö hemsöks av så kallade "gäng". 
	Citat:
	
		
			 De boende jag varit i kontakt med sedan i juli berättar om en granne, en familjefar, som blev mordhotad när han gick ut och bad gängen dämpa sig. Alltså undviker man konfrontation. 
		
	
 
	Citat:
	
		
			Martin (han heter egentligen något annat) och hans familj har i höst gjort som så många andra i Malmö – de har gett upp och flyttat. Han är frustrerad och arg över att ha behövt lämna staden där han själv är uppvuxen, men med gängen utanför huset blev det omöjligt att bo kvar.
		
	
 
	Citat:
	
		
			Detta handlar om social oro som drabbar välbeställda, dessutom i en stad som är hem för många människor som är socialt mycket utsatta. Därmed är det en konflikt som inte går att passa in i standardberättelserna om makt och utsatthet. 
		
	
 
	Citat:
	
		
			Dessutom har staden knappast råd att förlora sina skattebetalare. Malmös skattekraft är 85 procent av riksgenomsnittets, och en fjärdedel av stadens budget kommer från det kommunala utjämningssystemet. Biståndet till Malmö beräknas uppgå till 4,9 miljarder nästa år.
		
	
 
	Citat:
	
		
			Men att kritisera det politiska styret i Malmö för den vanskötsel som gjort kommunen till en sådan belastning är "populistiskt hackande" på staden, enligt Sydsvenska Dagbladets ledarsida (4/10). Ledarsidan har tagit på sig den tvivelaktiga rollen som apologet för Malmös politiska misslyckanden, vilket kan tyckas märkligt för en liberal tidning i en kommun som varit röd och rödgrön. 
		
	
 
Intressant nisch Neuding har valt att granska. Offentliga miljöer, det vill säga den vardagliga verkligheten för människor (i huvudsak svenskar) som inte bor i invandrartäta förorter. En av hennes ansatser är att människor med en viss kulturell tillhörighet även bejakar sitt 
valda utanförskap, så väl utanför hemmet som bortom förorterna. Längre än så går hon inte. Möjligen för att det skulle peka på sanningen: det räcker inte bara att man lever på bidrag, utan man tar även över offentliga mötesplatser och gör dem till sina. Neuding begriper givetvis detta, men hon väljer med rätta att istället angripa det politiska misslyckandet. Möjligheten att kunna leva i utanförskap utan själv bidra får konsekvenser och är just ett politiskt misslyckande.  
Det är då varför denna galenskap tillåts fortsätta och dessutom försvaras som är det intressanta.