Början på ett mediakrig om mångkulturen?

... ännu. Vänstern vill säkert gärna kvotera in rasifierade på ledande poster och dessutom överkvotera för att kompensera för Sveriges kolonialism, slavhandel och utrotning av urbefolkning.

Behrang Miri, Maxida Märak och Judith Kiros står redo när 50-talistmarxisterna går i pension.

Mediekriget får alltmer en internationell dimension när problem i Sverige uppmärksammas utomlands, och från både officiellt och officiöst håll avfärdas som "propaganda" eller "desinformation" som det avsätts skattepengar till att motverka.

http://unvis.it/dn.se/kultur-noje/sv...and-i-forfall/

Vem som far med desinformation i sammanhanget är här inte gott att veta. Att en svensk regeringsmyndighet skulle distribuera en objektiv sanning förefaller inte självklart och mediekonsumenten har här begränsade möjligheter att värja sig mot de olika "Sverigebilder" som presenteras. Uppenbarligen är det upplagt för ett internationellt mediekrig, ännu oklart vad det får för konsekvenser för Sverige.

Det har i utlandet skrivits kritiskt om Sverige i en herrans massa år. Skillnaden mellan då och alldeles nu, är att svenska jounarlister och svenska staten, i en och samma sköna person, nu börjat beykymra sig över de utländska skriverierna. Så länge de kritiska skriverierna gällde svenskarnas benägenhet till slutenhet, landets brist på sol vinterhalvåret, det svenska tungsinnet, de lösaktiga svenska kvinnorna, svenskens fallenhet för att egentligen aldrig stå för någon annan åsikt än att alla måste komma överens om vilken åsikt vi har, så var det inget problem.

Nu skrivs det sedan några år allt oftare och mer och mer rättframt om verkliga samhälleliga problem, problem som finns på riktigt och berör sådana viktiga saker som skola, vård och omsorg, lag och ordning och straffmätning, identitet och samhörighet och vad det faktiskt kostar att öppna sina hjärtan. De utländska skriverierna har uppenbarligen träffat en den svenska överhetens, däribland våra kära jounarlisters, ömma tå. En mycket öm tå. Då uppstår ju så klart en motreaktion. En den svenska överhetens motreaktion. Och för mig personligen är vad som skrivs i utlandet inte särskilt intressant. Men våra kära jounarlister och dess uppdragsvigare svenska staten tycker uppenbarligen att det är intressant, det som skrivs i utlandet. Eller snarare oroas av det, kanske man ska säga.

Mitt intresse är i denna utländska del av mediekriget mest riktad mot hur man väljer att hantera det utlandet skriver. Kommer man Sverige att agera som till exempel Iran och Kuba och Kina agerar när det gäller utländsk kritik och utländska skriverier? I en svensk variant då så klart, men i sak på samma sätt som dessa mindre demokratiska länder agerar i relation till sitt utland. Här tror jag faktiskt att den svenska överheten kommer att agera enligt den auktoritära modellen och att man då på olika sätt bara kommer att avfärda utlandets kritik kombinerat med att köra på med mer och mer desinformation. Och avfärdandet och desinformationen kommer främst att riktas mot oss svenskar. Vi måste fås att förstå, att det som i utlandet skrivs, bara är dumheter. Det gå bra nu i Det Nya Sverige och säger nån nåt annat så är det antingen utländska mörka intressen som vill Det Nya Sverige illa som ligger bakom den dåliga publiciteten, alternativt svenskar som är inget annat än onda samhällsfiender, terrorister rentav.

En annan intressant grej när det gäller utländsk media är, att det förmodligen där är ytterst få som avskräcks av att göras till paria i Sverige, ytterst få som räds att av svenska jounarlister skällas för att vara dödsknarkarnazister, och ännu färre som blir rädda hotas de med utfrysning ut ur den svenska åsiktskorridoren och den gemenskapen i Det Nya Sverige. De skällsord och de metoder som används mot folk som många av skribenterna i den här tråden, biter nog inte på utlänningarna som allt oftare, allt mer förvånat och häpet betraktar Sverige - kanske lite roat till och med när de möter de officiella representanterna för Det Nya Sverige, jounarlisterna - och sedan bara skriver om det de faktiskt ser och sett här. Utlänningarna bryr sig helt enkelt om hur man i Sverige bör se på mångkulturens uppenbara misslyckande. Det är en intressant grej när det gäller utländska skriverier om Sverige, tycker jag. Skriverierna i utlandet om Det Nya Sverige.

Kan dessa skriverier i utlandet påverka skriverierna i Sverige, så är väl det bra. Jag tror dock inte att det kommer att bli så. Det är ytterligt svårt att avvika hemmavid, gäller hemmavid stenhårda regler och utmäts drakoniska ostracistiska straff för åsiktavvikelse, oavsett hur mycket stöd man har i utlandet. Men den som lever får se.

Ja, det där tror jag att Du har mest rätt i och jag tänkte i liknande banor. Ofta är det så att utländska iakttagare både ser sådant som vi själva blivit för hemmablinda för att se och vågar skriva om det, emedan de saknar skäl till självcensur. Således tjänar det utländska intresset två syften i mediekriget, dels att utlandet så att säga blir en part i konflikten, dels att svenska politiker och medier känner sig manade att bemöta. Det kan bli mycket intressant om detta fortsätter, inte minst för att det kan ge råg i ryggen åt inhemska journalister. Det blir liksom litet mindre farligt om man kan sanningsenligt skriva "Daily Mail skriver att..." än om man måste skriva "I Rosengård inträffade i går...". Nyhetsförmedling via en omväg, eller via ombud.

Det är nog bara en tidsfråga innan utländsk media öppet börjar anklaga svensk migrationspolitik för att utgöra en allmän säkerhetsrisk för omvärlden. "Svenska" medborgare har fri access till i stort sett hela världen och medvetenheten om att "svenska" medborgare kan ha vilket okänt ursprung som helst och gedigen track record utan vidhängande varningsetikett börjar sannolikt oroa en omvärld som inte delar Sveriges grandiosa utan att ifrågasättahumanism. Vårt senaste blottläggande av vår formidabla flathet inför den våldsbejakande islamismen har uppmärksammats, exempelvis av Independent:
http://www.independent.co.uk/news/wo...-a7371266.html

Bara för att svenska socialtjänsten tycker att det är rimligt att ge personer som "någon gång råkat göra fel val", även om det gäller aktiv tjänstgöring i IS sold, ska få en ny chans, betyder ju inte det att andra länders myndigheter delar övertygelsen.

Något går det väl utanför mediekriget, men det kan onekligen bli en effekt av detsamma, just att värdet av att vara svensk medborgare sjunker när innehållet i begreppet tappar sin substans. Måhända kommer en debatt om detta också att bli drivmedel i just mediekriget.

Sent ska syndarn vakna, men hen har i varje fall börjat röra på dödköttet vad det verkar. Årets Mångfaldsbarometer visar den största förändringen sedan Högskolan i Gävle började undersöka svenskens attityd till det mångkulturella samhällsexperimentet 2005. Fortfarande applåderar majoriteten happy clappy mångkultur, men ändock ansenligt färre än vid förra mätningen 2014. Jag kan inte se att någon rapporterat om denna undersökning i svensk media, däremot har Breitbart snappat upp den.
http://www.mynewsdesk.com/se/hogskol...nionen-1611541

Särskilt tillfredsställande att just kärntruppernas fotsoldater börjat göra utbrytningar ur leden.

http://www.breitbart.com/london/2016...-finds-swedes/

Under hälften nu som tycker det är toppen med fullständigt originalkulturintakta invandrare år ut och år in. Alltid något. Och så har en förkrossande majoritet upptäckt att fredens religion är oförenlig med mänskliga rättigheter, vilket verkligen är mycket glädjande. Det är nog den vägen multikulturen kommer att besegras till fromma för mer normal samhällsordning. Islamism går inte att rättfärdiga i långa loppet, moderat eller ej, det finns helt enkelt inget positivt att hämta ur islam för västerlänningar. Vi får hoppas att en eller annan journalist kan nappa på betet och våga ta steget att fullt ut välja sida i mediekriget här hemma. Med 84 % i ryggen kan det ju inte vara livsfarligt för fler att ta ställning för folkmajoriteten åtminstone i islamismfrågan. 51 % är negativa till multikulturalism som sådan även om 64 % är positivt inställda till mångfald i sig. Där är nog oddsen för dåliga för att någon riktigt ska våga sig upp på barrikaderna, men det ändras snart.

Mediekriget om mångkultur är en del av ett globalt fenomen och en del av den allt häftigare diskussionen om globaliseringen och dess konsekvenser. Senast var ordet på tapeten under 1990-talet, då de stora avtalen om frihandel (GATT, NAFTA) och om EU:s framväxt undertecknades. Globaliseringens kritiker i politiken återfanns då nästan enbart bland klassiska vänster- och miljöaktivister (med kanske en liten krydda av embryonala nationalistiska-konservativa partier, men ingen brydde sig om dem). Bland befolkningen var dock skepsisen stor; t ex i Frankrike var 70 % av befolkningen mot GATT, men de 30 % som var för hörde till etablissemanget så det blev GATT, mer EU osv. De intressantaste debattörerna mot frihandelsavtal mellan ekonomiskt ojämlika områden var gamla finanshajar, som James Goldsmith, en oförblommerad kapitalist och frihandelsivrare, men som insåg att t ex GATT-avtalet med matematisk självklarhet skulle innebära att tillverkningsindustrin flyttas från länder med hög inkomst till länder med låg, samt att dess klausuler om ökad effektivitet i jordbruket skulle riskera att minst två miljarder människor på landsbygden i tredje världen förlorade sin sysselsättning och tvingades flytta till de gigantiska storstadsslumområdena för att där söka lågbetalda industrijobb; många skulle också migrera sig till relativ rikedom i den rika världen.

Parentetiskt är denna intervju med Goldsmith från 1994 mycket sevärd:
https://www.youtube.com/watch?v=4PQrz8F0dBI

Det fundamentala felet i dessa processer var att ekonomin förvandlades från ett verktyg underordnat samhällets behov till att samhället underordnades ekonomins. Om ekonomin växer, särskilt i finanssektorn (som i princip inte producerar någonting av värde för samhället, i vart fall inte där den tjänar mest pengar, som derivathandel), samtidigt som arbetslösheten ökar mångfalt, så gynnar det inte samhället, och verkligen inte de som befinner sig längst ner i det.

Frihandelsavtalen och globaliseringen ökade kapitalets makt, då det gjorde pengarna helt rörliga, och politikernas makt minskades kraftigt. Samtidigt frigjordes kapitalisterna själva från det omkringliggande samhället. Man permanentade den process som jag tidigare har beskrivit

(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

och det ekonomiska etablissemanget förlorade alla lojalitetsband med övriga samhällsklasser.

Hur kunde då det politiko-mediala etablissemanget förlora lojaliteten med sin befolkning? Jag tror inte att det var ondska som drev politikerna att skynda på globaliseringen. Det var ju blott få kunniga (som Goldsmith) som verkligen varnade för riskerna med globaliseringen, hur den skulle komma att destabilisera världens samhällen genom ekonomisk stagnation för fattiga i rika länder och migrationsströmmar från tredje världens jordbruksområden men en resulterande mångkultur som påfrestar hela västvärlden.

Det är lättare att förstå varför nyliberaler i M och C accepterade resultatet. Men hur kunde MP och halva S plötsligt gå från att avsky till att omfamna EU och globalisering, någonstans strax efter EMU-omröstningen? Jag tror inte att de bara drevs av personlig vinning, genom överbetalda poster i internationella byråkratier.

Hur gick det egentligen till när den tidigare vänsterns ideologi förändrades?

Och hur kunde etablissemanget bli förvånat när reaktionen till slut kom?

Jag tror det är många saker som samspelar. Politikernas vurm för globalism och migrationen i dess fotspår tror jag först och främst är evig-tillväxt-förhoppningar. Jag hörde för en massa år sedan argumentet att migration var "billigare" eftersom dom som kom redan var i arbetsför ålder. Samhällsekonomiskt slapp man alltså konstnader för skola/dagis och uppväxtåren. Västvärldens ekonomiska system är ett pyramidspel det gäller att göra bolånetorskar av så många som möjligt. Någonstans här började tramset om "allas lika [marknads]värde". Evig tillväxt. Fyll på med så många jobbande bolånetorskskonsumenter som möjligt.

Det svenska politiker missade är att för att göra tillväxtbolånetorskar av sina invandrare måste man ha urskiljning på folk och folk. Sverige tog bort kraven för arbetskraftsinvandring och fick en massa diskare och städare.

Det finns i USA något som kallas H1B-visum, vilket är till för arbetskraftsinvandring av specialistkompetens. Det kallas ofta "the genius visa". Nu börjar dessa hjärnor åka tillbaka till sina hemländer som Kina och Indien och skapa sina startup-företag där istället. Sverige har ingen sådan urskiljning när det gäller arbetskraftsinvandring vilket ger oss avskrapet, med några få undantag när det gäller exempelvis studenter och arbetare på tjänstemannanivå från företrädelsevis Asien.

Jag tror tidpunkten när det här upplägget rasade var iom. 9/11 då USA införde sin neocon-globalistagenda och krigar järnet överallt. Detta driver flyktingströmmar och sen har vi ekonomisk migration förklädd till "asylinvandring". Sverige valde sida. USAs sida. Detta trots att Sveriges plats i "post-9/11"-världen är en jävla loser-plats. Vi är hjältens kompis. Han som alltid dör.

Så Sverige har inte nog med internationell konkurrenskraft för att konkurrera om de välfungerande invandrarna utan lockar istället till sig avskrapet av asylinvandrare. Det går inte att göra produktiva samhällsmedborgare av dessa "billigare" än en nyfödd svensk. Det är det som nu biter svenska politiker i arslet. Dessa asylinvandrare är trots att dom får allting serverat, samhällsekonomiskt underpresterande jämfört med svenskar.


Jag tror inte dom är förvånade. Dom bara låtsas vara förvånade. Dom är skyldiga till ett monumentalt svek. Genvägen att göra tillväxtdrivande bolånetorskar av asylinvandrare gick åt helvete. Det blev en samhällsekonomisk katastrof istället.

Nu har man bara två val kvar snart. Systemkollaps eller repatriering.

Mediakriget om multi-KULT'ismen har ju efterhand kristaliserat sig med främst SR PR1 som en av dom ledande lobby-gruppor; med det besynnerliga underlag att SR påstås vara en "officiell" frittstående neutral informationskälla.

För ett år sedan under Peak Godhet var jag genuint orolig för Sveriges fortsatta existens som någorlunda väl fungerande västlig I -nation. Det kändes ett tag som att den kollektiva dårskapen och sektbildningen i godheten namn slagit klorna i landet och en skrämmande stor andel av befolkningen med en sådan bredd och magnitud att det aldrig skulle gå att frigöra sig från vansinnet. Som tur är visade sig mina farhågor överdrivna och verkligheten fick till slut företräde framför dårskapen.

Därför tar jag det nu mycket lugnt kring den just nu pågående och samordnade godhetskampanjen i samtlig MSM med fokus på protestmarschen från Tumba till Sergels Torg med därefter följande demonstration för vuxna afghaners rätt att få utge sig för barn , samt demonstrationerna lite varstans i landet i anledning av ettårsdagen för skolskjutningen i Trollhättan. Ett sista desperat och tillika misslyckat försök att få till stånd en fokusändring hos allmänheten. Detta kanske lyckas just idag men redan i morgon kommer allmänheten i sedvanlig ordning serveras ett smörgåsbord kring mångkulturens alla fördelar i form av bilbränder, gruppväldtäkter, gängskjutningar och upplopp på boenden. På måndag kommer kommunala företrädare fortsätta gråta ut över den omöjliga situation som staten försatt kommunerna i vad avser bostäder till de lycksökare som packats på kommunerna . Kommer någon ens att komma ihåg helgens godhetsmanifestation om ens en vecka? Ardenneroffensiven har fått en svårslagen konkurrent när temat meningslösa motoffensiver skall diskuteras.

Det svåra för de inhemska skribenterna är att våga gå emot gruppen som man är en del av. En del kan säkert få råg i ryggen av att läsa utlänningarnas skriverier som är helt fria från hänsynstagande till den svenska in-gruppens uttalade och outtalade gruppnormer. Det svåra för många, för de flesta säkert omöjligt, är just att våga säga emot och agera i strid med rådande konsensus i in-gruppen.

Med in-grupp menar jag den mer eller mindre slutna grupp av jounarlister, kändisar och halvkändisar som tillsammans med olika politiker av varierande kulör samt värdegrundsorienterade tjänstemän i offentlig förvaltning, som tror sig veta vad som är bra för Sverige och som också tar sig friheten att både säga det och att genomdriva det. In-gruppen i detta fall sitter dessutom på de offentliga medel som finns att fördela och avfällingar kan se sig i stjärnorna efter tilldelning av sådana medel.

Att vara ledarskribent i Sverige är att höra till denna in-grupp. Att vara jounarlist är att tillhöra den gruppen. Och att gå emot den egna gruppen blir för de flesta allt för svårt. Det låter sig helt enkelt inte göras. De flesta gör hellre avkall på sin heder, än att gå emot den egna gruppen. Några få orkar göra det. Men de flesta kommer trots den kraft man kan tycka kan hämtas från utlänningarns skriverier, inte att klara av att gå emot den egna gruppen. De med någorlunda skam i kroppen kommer att droppa av och ägna sig åt annat än att lovsjunga pajascisrkusen Det Nya Sverige, men gå emot gruppen är det ytterst, ytterst få som kommer att klara av, tyvärr.

Tillägg: Jag är själv en av dem som inte klarar av att helt offentligt gå emot gruppen. Så jag är själv inte bättre än dem jag kritiserar. Rentav är jag sämre än dem genom att skriva någorlunda anonymt på Internet. Men jag skäms inte. Skäms inte alls. Så hårt som förtrycket är i dagens Sverige, är min feghet motiverad, säger jag till mitt ynkliga försvar.