Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Verklighetsförvrängningsfältet har krossats under verklighetens tyngd så nu återstår reträtter för tyckareliten. Det är demoraliserande, men framför allt skapar det ett helt nytt spelbräde. Det är nu uppenbarligen riskabelt att backa för långsamt, eftersom man då riskerar att sitta med svarte petter och det är riskabelt att vara för lojal eftersom risken för förräderi från kollegorna är överhängande. Det gäller även myndigheter, som om de gnäller mindre än övriga om de eskalerande problemen endast kommer att belönas med lägre anslag och hårdare krav. Innan 2015 var vägen till makten och härligheten att förneka verkligheten och rabbla floskler. Post-systemkollaps är den istället att skapa ett herrans liv om de skriande bristerna, fatala underskotten och hotande kollapserna. Och när man väl dragit hårt i en tråd är det lätt hänt att hela väven faller i bitar. Har man väl erkänt migrationens kostnader kan man erkänna fusket kan man erkänna den importerade brottsligheten kan man erkänna...

Alice BK gnetar på med sitt idoga värv att radera ut varje vittnesbörd om att Sverige och världen inte alltid varit ett enda stort "happy clappy mångkultur". Ett projekt i raden sjösatt kulturförstörelse är att klumpa ihop flera av statens kulturspecifika musèer till att spegla just "happy clappy mångkultur" i "Världskulturmuséet Stockholm". Muséerna förvandlas till politiska propagandacentraler. Om det tycker Ola Wong inte i SvD:
http://www.svd.se/regeringen-forvand...gandacentraler

Inte nog med att det svenska kulturarvet måste tillintetgöras för att passa föreställningen om att happy clappy mångkultur alltid varit normaltillståndet i Sverige och att det nutida propsandet från vissa på att svenskhet skulle både finnas och ha funnits är en anomali, för att inte säga tecken på psykisk sjukdom i kombination med dålig moral, nu måste hela världshistorien stöpas om. Inte ens det historiskt sett extremt isolationistiska Kina får lov att undkomma happy clappy mångkulturens obarmhärtiga omstöpningsslev.

Undrar om stenkastarungdom ska ingå i Follins advisory board? Kanske får vi se installationer och happenings på temat skjut en snut? Eller kommer kulturkoftorna samla mod tillräckligt för att protestera mot fördärvet? Några större publiktillströmningar ska nog inte Follin och Kuhnke hoppas på då ju vardagen rymmer alldeles tillräckligt många exempel på happy clappy mångkultur för flertalet. Eventuella turister som vågar sig hit är nog inte specialintresserade heller, de söker sig väl i så fall till Sverige för att få uppleva något svenskt. Blont och ljust har förknippats med det exotiska Sverige och frågan är om rasifierat mörker utövar samma lockelse på omvärlden.

Javisst, de svenska museernas koketta trendighet, mjuka ryggar och känslighet för politisk styrning är ett problem. Särskilt i Sverige som redan tidigare är så historielöst - i t ex England och Frankrike har historien mycket större närvaro i debatten och kulturen över huvud taget, och det är ingen som skäms över det. Utan den klangbottnen vore tv-serier som Downton Abbey eller Sherlock omöjliga att göra.

Som någon karikerade de svenska museernas billiga trendifiering: "det är som modespaningar: i år är kjolen lång, till våren blir den kort och trång". Resultatet blir i längden att även publiken flyr.

Den här tråden startades i januari 2011 av postaren DogDylan. Där spådde han att SD aldrig skulle komma att få något avgörande stöd av etablerade medier. Och däri har han fått rätt. Någon öppning i mediakriget har inte skett, inte i strategisk mening. SD är och förblir underdogen. Men mer positivt kan man se SD som en metapolitisk gerillastyrka.

- - -

Denna liknelse måste preciseras. Det må till exempel vara så att SD vill bli etablissemang. Men i begreppet ”SD” bör man tolka in ”deras väljarkår”, och med opinionssiffror på över 20% av väljarkåren så har den växt bra mycket sedan valet 2010 (då man fick 5,7%). SD-väljarna är därtill långt mer radikala än partiledningen. SD-väljarna är en fast beståndsdel i den Sverigevänliga rörelsen, en rörelse som även yttrar sig i nymediakanaler som Fria Tider, Avpixlat och alla de andra på Kimmoa, papperstidningen Nya Tider samt inte minst Flashback, som till övervägande del är Sverigevänligt.

Den Sverigevänliga rörelsen existerar. Dess sajter har kanske 500.000 läsare per dag. Det är en bra siffra för en gerilla-liknande, metapolitisk rörelse. PK-regimen å sin sida fortsätter med sina aktiviteter i storskalig anda, mediahändelser som gör intryck i en ytlig analys men som realiter är ineffektiva. Men lär sig PK-regimen något av detta? Nej, för den är en koloss, en stormaktsarmé bunden av sin inre logik.

- - -

Man kör på i gamla hjulspår, bundna av sin etablerade organisation och sin inkörda logistik (= TV, rikstidningar). När man försöker ”ställa om” detta till nätet visar redan detta på det låsta tänket. Internet är en ny mediaverklighet med sin egen, inre logik. Att till exempel intäkterna inte är lika stora här är ett problem för MSM men inte för nymedia, som har internetlogiken medfödd.

Detta översatt till krigsliknelsen blir bland annat: nymedia är en gerilla som slår enligt principen ”snabbt in – snabbt ut” medan MSM är en stormaktsarmé som öser bomber och granater på stödjepunkter som gerillan sedan länge övergett.

Gerillans logik är att kraftsamla och slå mot fiendens svagare linjer, att nöta ner fiendens stridsmoral i små men effektiva operationer. ”Ta terräng” sysslar man inte med, någon stor logistisk svans har man inte. Stormaktsarmén däremot är bunden av sin storhet, man måste operera stort och visa resultat, och i den operationsmetoden slösar man bort sina resurser, stridsmoralen föröds och man ”anfaller sig till döds”.

- - -

Detta är som sagt en modell, en liknelse. Jag vill understryka det! Jag förespråkar inte gerillakrig. Jag gör en liknelse.

Denna modell kan i alla fall vara nyttig att ha för den Sverigevänliga rörelsen. Att internethögern inte samlar 50% av folket i massdemonstrationer på Sergels torg betyder inget. Ty rörelsen finns överallt och ingenstans – på nätet. Den är delvis anonym och nätet medger det. Det är en styrka när Sverigevänlighet och nationalism svartmålas av regimen.

Sverigevänlig media har kanske ingen dominans, men den har åsiktsmässig hegemoni. Ingen tror längre på PK-regimens lögner. Om Maria Hagerman för femtielfte gången säger att svensken inte existerar och att alla traditioner är chimärer så är detta, i assymetriskt krig-modellen, lika med B-52-or som öser bomber över Hamburger Hill. Det ser effektivt ut på papperet men betyder strategiskt ingenting.

- - -

Man kan säga: taktiskt kanske PK-regimen noterar segrar som att fängsla NMR:are för våldsamt upplopp eller frossa i avhoppet av en frihetsrock-artist (Anna-Lena Joners, 37, aktuell nu med bok!). I övrigt så tiger hälsan still för nymedia: dess sajter och tidningar fortsätter operera, en och annan kanske haft bakslag (se till exempel Dispatch’ nerlagda pappersupplaga 2013) men i stort går man från klarhet till klarhet.

Hösten 2010 såg många mörkt på SD:s möjligheter att leva och verka. SD hade då kommit in i riksdagen men bekämpades av en kompakt mediafront. Men det har sedan 2010 skett ett opinionsskifte i Sverige. Det kom 2012. Det markeras av ”etniska svenskar finns” (Reinfeldt i maj), ”Sluta kräkas på vår nationaldag” av Herman Lindqvist i juni och protesterna i Bollnäs i juli mot att ha en mångkulturmanifestation efter att invandrare begått en våldtäkt på en svenska. Denna mångkulturfesten var ju till för att stoppa en svenskvänlig demo men mångkulturisterna fick ge sig. Detta ansåg jag var signifikativt. Det visar på motstånd i folkdjupet mot PK-evenemang för att stävja svenskvänlighet. Svensken sa ifrån och vann.

Utvecklingen 2012 till idag då? realpolitiskt styr PK-ismen men SD växer och nymedia håller ställningarna, vilket innebär seger: att öht fortsätta existera är också en framgång. Internet är fritt, Flashback lever och för varje dag vaknar fler "vanliga svenskar". Och MSM med DN i spetsen går käpprätt neråt.

- - -

Vad betyder då detta, konkret? -- Det betyder att den Sverigevänliga rörelsen, trots enstaka taktiska bakslag, ändå har vinden i ryggen. Den Sverigevänliga rörelsen har moralisk överlägsenhet, som Vietnamgerillan efter 1968. Det betyder: internethögern har nog inte strategisk överlägsenhet, men den har handlingsfrihet. Tiden arbetar för den. PK-regimen, däremot, anfaller sig till döds i desperationen över att den inte lyckats utrota den Sverigevänliga rörelsen totalt. Total makt är vad PK-ismen siktar mot, som den diktatur den är.

PK-regimen är en diktatur. Men den är idag essentiellt en svag diktatur. Ingen tror längre på PK-ismen. Den saknar ideologisk lockelse. PK-media saknar opinionsbildande kraft. Den kraften finns idag i Sverigevänlig media.

- - -

För er som ännu tycker att PK-regimen är så mäktig, lär er skilja på långsiktiga, strategiska faktorer och kortsiktiga, taktiska. Ni måste lära er att skilja på taktik = "slagfältsfaktorer", och strategi = "övergripande, krigsvinnande faktorer".

I mediakrigstermer betyder detta att se strategiska vinster. Dit hör sådant som opinionen i stort, ”vad svensken säger vid fikabordet”, hur svensken i gemen och reellt uppfattar mångkulturism, att Sverigevänlig nymedia trots allt fortsätter operera dag ut och dag in och samlar 500.000 läsare dagligen, plus att SD har ett stöd på över 20% i opinionen.

Detta är irreversibla, strategiska segrar. Taktiska aspekter i denna kontext är i så fall svenskfientligt tweet av Wolodarski, Uppdrag Granskning svartmålar nationalism och SD:s uppsving möter protester. De tre sista fenomenen kan vara sådant som irriterar en Sverigevän men de saknar strategiskt värde. Det är taktiska bakslag som en gerillamässigt tänkande Sverigevän lär sig leva med. För i den strid som rasar har han moralisk överlägsenhet och tiden arbetar för honom.

Om vi tar fenomenet SD och alternativmedia som omdanande kraft så jobbar ju tiden för båda dessa och vi har sett Chang Frick skaka om DN så dom fick köra stor krishantering. Sveriges största morgontidning krishanterar en snubbe i en garderob i Norsborg. Det blir med hjälp av verklighetens tryck ombytta roller - både när det gäller alternativmedia och SD.

Jag såg för någon dag sedan att någon opinionsundersökning visade 40,40,20 mellan "blocken" och SD. Gammelmedia envisas med sina block. Tanken slog mig, om det skulle bli ett valresultat, med båda blocken runt 40% (säg 38%,39%) och SD på 22%, vad skulle hända?

Det har spekulerats i att SD skulle krympa om dom tvingades ta makt. Men jag tror vi har nått kritisk storlek på SD för att det är en överhängande risk att M eller S med sina trasiga ideologiska kompasser i identitetspolitikens träsk står risken att "regera sönder sig" också om dom skulle ta stöd av SD. Precis som MP nu fått göra, och pruta bort sina hjärtefrågor kommer M och S tvingas till att pruta bort dom värsta "allas-lika-värde"-avarterna om dom ska kunna ta stöd av ett stort SD.

Jag tror alltså att vi kan se samma omvända förhållande i politiken som vi börjat se i media. Sverige har låtit sitt "invandringskritiska" parti växa sig mycket större än som varit fallet i våra grannländer.

Vad tror ni om den analysen?

Lysande. Glöm inte heller att omvärlden förändras i snabb takt; Brexit igår, Trump imorgon, svag Angela Merkel på tisdag, Le Pen som president på torsdag. Nu kommer brakförlusterna en efter en. Det blir då i princip omöjligt för det svenska vänsterliberala etablissemanget att upprätthålla hegemoni. En mångkulturell halv-diktatur i utkanten av Europa kommer dra ögonen åt sig om man uttrycker det så. I viss mån ser vi redan denna utveckling, förtroendet för Sverige rasar i vår omedelbara omvärld. Etablissemanget håller nu på att tappa förtroende både hemma och utomlands. Förtroende är i längden allt, även för en demokratur som Sverige.

Som jag har påtalat förut. Mediekriget är inte ett Svenskt krig. Det är ett frontavsnitt i ett internationellt krig.


http://www.svt.se/kultur/medier/inte...oppa-nya-tider

Expressens Britta Svensson.

"I början av 2000-talet var jag i en högstadieskola i ett miljonprogram i Borås för att prata med niondeklassarna om min ungdomsbok "Lucia i svart". I ett av klassrummen jag besökte satt tre mycket äldre killar längst bak.

De såg inte alls ut att höra till. De verkade tycka det själva också. Deras attityd var mycket avståndstagande, som om de var för gamla för det som pågick runtomkring dem, vilket de med stor sannolikhet också var.
I veckan sa en sektionschef på Sveriges kommuner och landsting att "framför allt i skolan blir det frustration" när vuxna män räknas som barn.

Vid besöket i Borås tänkte jag hur vedervärdigt det måste vara att gå omkring bland betydligt yngre tonåringar och låtsas höra till. För att inte tala om övriga ungdomar, och personalen, som var tvungna att hantera situationen."

Vi har ju tidigare i tråden varit inne på att den kritik mot invandringen och invandringspolitiken som ändock förekommer allt ymnigare i MSM alltid har utgångspunkt från invandrarnas bästa och inte svenskarnas. Här ett litet, litet tecken på nyansering då problemet med överåriga elever i skolorna för svenska elever och svenska lärare påtalas. Gott så. Men för att passera godhetsfiltret på Expressen måste givetvis slutklämmen bli den nedan.

"Det är en gåta att man i Sverige uppmuntrat att ensamma barn och tonåringar kommer hit, i stället för att se till att fler hela familjer kan tas emot, där åldern på familjens barn inte spelar någon roll."

Visst. Jag håller med Britta att om jag tvingas välja så tar jag givetvis hellre emot en skötsam familj om 4 personer med mamma, pappa och två riktiga barn, snarare än fyra ensamkommande män som uppger sig vara 17 men i själva verket är 25+. En riktig no-brainer. Men jag blir så trött på den här sortens argumentering. Varför måste den kritik som framförs alltid lindas in i analysen att "det vi gör eller har gjort är fel men om vi gör så här istället så kan invandringen fortgå oförminskat". Vilket allt som oftast är det egentliga budskapet med den senaste tidens kritik mot allt möjligt och i synnerhet den gigantiska åldersbluffen. Den här sortens "reträtter" är i grunden ingenting annat är en ompositionering inför nya bataljer och därmed intet värt i mediakriget.

http://www.expressen.se/kronikorer/b...jupt-inhumant/

Ett återkommande tema i delar av MSM och 7K är beskyllningen att oppositionspartiet SD är "fascistiskt". Jag har alltid haft svårt att förstå beskyllningen och inte kunnat finna likheter mellan Åkesson och Mussolini, eller mellan partierna som dessa män företräder/företrädde.

Under 2015, när DN skrev att "Sverige aldrig varit tryggare" direkt efter IKEA-morden och när MSM och 7K samfällt försökte brännmärka alla som motsatte sig rådande vansinnespolitik funderade jag i mitt stilla sinne på om inte fascism, så kanske totalitarism, kunde vara en riktig beskrivning av det svenska etablissemangsparadigmet. I synnerhet med den starka propagandaapparaten i arbete.

Jag har nu snubblat över en sida som dryftar olika forskares definition av fascism.

Den definition som presenteras först är denna:


Denna mycket seriösa sida förklarar i sin tur termerna som bygger upp definitionen:


I mina ögon uppfyllde Sverige 2015 nästan definitionen av fascism.

http://www.anesi.com/Fascism-TheUltimateDefinition.htm

Det är precis detta jag avskyr. Finns inte jag som svensk får jag väl söka mig till andra länder där de uppfattar mig som svensk och utifrån detta ta en diskussion. Alltså flytta till länder med lägre skattetryck och mer öppen politisk debatt och förmåga att styra sitt land med medborgarnas bästa.

Alternativt flytta upp till Dalarna eller Västerbottens inland, köpa en bra bil och en hageldubbel för att försvara hemmet när ligorna kommer på sina stöldtuneer från södra Sverige.

Gå in in i en form av cocong och bara sköta sig själv. Undvika att betala skatt och ligga så lågt som möjligt medan kaossamhället får leva vidare utan mitt engagemang om vad som faktiskt händer. Hur man förstör att av världens bästa länder på på tjugo år?

Well, vi lever inte för alltid och vi skall alla dö men jag är bekymrad för mina efterlevande.

Journalisterna på södermalm kan ju alltid supa till sig ytterligare ett korttidskontrakt med en själsfrände på DN eller Aftonbladet, Östermalm försätter att pendla mellan Franska rivieran, Gotland och USA så länge pengarna räcker. Det går bra för Sverige sägs det.. och jag hör hur det skrattas i bakgrunden.

För de flesta är det som vanligt, en fredagskväll, allt ordnar sig. Vi har ju råd med Netflix och pizza eller hur?

De krigarna, de krigarna. Nu har en stereotypisk stridstupp från det fascistoida, totalitaristiska radikalhenpartiet fi tagit sig före att polisanmäla en politisk meningsmotståndare för hets mot folkgrupp efter en debatt i Lunds kommunfullmäktige. SD-företrädaren Ted Ekeroth talade tydligen om åldersfusket bland sk ensamkommande barn.
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-08...ted-ekeroth-sd

Undrar om radikalhennet själv tror på seger? Sydsvenskan vevar hursomhelst inte med i den moraliska indignationen. Det är väl det de har kvar nu, radikalerna, moralisk indignation med betydligt glesare mellan ryggdunkarna från andra än de allra innersta funktionärerna i respektive sekt.

Krigsliknelsen är bra. Men den är inte bra tänker man på durationen. De flesta krig avslutas och nån typ av fred koms överens om. Mediakriget skiljer sig från ett konventionellt krig genom att det är ständigt pågående. Det finns inget slut och det kommer aldrig att slutas någon fred. Det är ett åsiktskrig. Ett ordväxlingskrig.

Och lite talar vi Flashbackare och media förbi varandra. Vi talar om samma sak, men inte på samma sätt och vi använder inte samma definitioner och använder inte begrepp på samma sätt. Och vidare. Betraktar man svensk media, går det att se en förskjutning från att mångkultur och allt som hör samman med det är jättebra, till att det inte är så bra.

Men vänta nu, kan den uppmärksamme säga. Med fog skulle jag säga. Tråden handlar om mediakriget om mångkulturen, just mångkulturen. Men diskuteras egentligen mångkulturen? Skriver de yrvakna och nymornade jounarlisterna som skriver mindre svenskfientligt idag än de gjorde igår, skriver de egentligen nåt om mångkulturen? Jag tycker inte det. Man har börjat granska, kritisera och problematisera själva grunden för den moderna svenska mångkulturen, hur det går till att skapa den moderna svenska mångkulturen, nämligen genom att kritisera hur invandringen sköts och regleras. Själva mångkulturen som sådan berörs allt som oftast bara indirekt och det är för det mesta upp till mig som mottagare av vad media förmedlar, att avgöra ska jag koppla ihopa det som förmedlas med just mångkultur, eller inte.

Ola Larsom får symbolisera det jag pratar om. Han skriver i Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/nar-svenskar-ansag.../om/ola-larsmo, om synen på vem som är svensk. Jämför med hur det var under stormaktstiden och när Finland var rikets östra halva. Och applicerar dåtidens synsätt på dagens situation. Jämställer dåtiden med nutiden. Men det svenska imperiet finns inte längre. Stormaktstiden är förbi. Finland som en gång var en del av Sverige, är sedan mer än två hundra år inte en del av det svenska riket. Då, under de tider jag nämnt, var alla invånare i de områden som var under svensk överhöghet, svenska undersåtar. Detta använder Ola Larsmo som argument för att invandrare som i dag är undersåtar i Sverige är svenskar. Jag definierar mig själv som svensk på ett helt annat sätt. Jag har ett mer rakt på sak sätt att definiera mig själv. Lite likt det kurdiska och palestinska sättet, i en svensk variant, som kort och gott går ut på att finns andra så finns jag. Och finns inte jag, så finns inte heller andra. I vart fall inte på riktigt och de är då istället bara en politisk konstruktion. Ola Larsmo beskriver detta som ett negativt sätt att beskriva svensken och kritiserar det sättet att resonera. Möjligen är det ett negativ- eller motsatssätt att resonera, men hur ska jag svensk annars agera inom ramarna för det svenskt medievedertagna sättet att resonera om identitet och hoppas på att ha framgång med att ens nå fram till dem som säger att jag svensk inte finns på riktigt?

Jag tror det är viktigt att identifiera och vara medveten om detta jounarlisternas från oss exempelvis sverigevänliga flashbackare annorlunda sätt att välja utgångspunkt, detta annorlunda sätt att definiera saker och ting, som man enligt min bedömning har inom massmedia, ska man ha vidare framgång i sina skrivanden. Och med vidare menar jag både fortsatta och utanför just detta forum.