Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Några få inom msm, GP t.ex. har börjar närma sig sanningen, åtminstone lite.
Ett ex. är när de använde benämningen "vänsterextrema" om AFA och gruppens attack på Odensoldaterna, vilka de dock givetvis kallade "högerextrema" i samma mening. GP skrev också rent ut att det var AFA som var angriparna. Många inom msm, Aftonblaskan ex.vis försökte få läsarna att tro att det var Odens soldater som var angriparna och skrev därför något i stil med "bråk/misshandel när SoO patrullerade" el.likn.

Den var rolig! Ibland slinter de på tangenterna, murvlarna. Freudian slip kanske. Nu har vi stött på både asylshopping och flyktingtsunami, vad blir nästa? Att islam är helt i avsaknad av attraktiva värderingar för västerlänningar?

Det är ju en debattartikel av ekonomen Rune Wigblad och inte SvD som står för orden. Kanske har han en fäbläss för lite poppiga formuleringar; i december skrev han i SvD en artikel att ekonomin är "drogad av låga räntor".

Om "flyktingtsunami" är en käck formulering att tillfälligtvis fröjdas åt, så är inte det slentrianmässiga bruket av ordet "flyktingar" och "utsatta" det. Vi vet mycket väl att endast en minoritet har asylstatus (är flyktingar). Och de "utsatta", vilka är de? Det är diffust och det är att göra dem - vilka det nu är som avses mer specifikt - till offer och i behov av diverse stimulanser.

I din länkade artikel frågar han "Vad ska Migrationsverket med alla miljarderna till?" (mot bakgrund av antagandet att det kanske inte blir en "flyktingtsunami" i år igen, vilket kanske är ett övermodigt antagande med tanke på Migrationsverkets notoriskt dåliga förmåga till prognostisering). Vad sägs om att eventuella icke behövda miljarder återtas av skattebetalarna eller minskar statens lånebehov i denna "högkonjunktur"? Har det inte slutgiltigt konstaterats att integrationen blir sämre av alla integrationssyftande bländverk ("etableringslotsar" say no more...)? Landet med "bäst integrationspolitik" men sämst på integration... Detta må vara en härsken replik, men jag anser att författarens käcka formulering omintetgörs av oceanen klyschor och trotsandet av bättre vetande.

Förvisso, förvisso. Men det är ändå roligt att det står där i Svenska Dagbladet. Apropå utsatta, det kanske ska tolkas rent bokstavligt? Utsatta i skogen att döden dö blev oönskade barn och gamlingar förr i tiden. Några enstaka blev upphittade och räddade av goda människor. Nu blir undvarbart folkmaterial istället utsatta i andra länder, på vinst och förlust. Klarar de sig till främmande land med livet i behåll kan de som satte ut dem få lite nytta av de umbärliga, som dörrdyrkar till Schlaraffenland där bidragsfontänerna aldrig sinar. Misslyckas det så, shit happens liksom, de som satt ut de utsatta vill ju hursomhelst inte ha tillbaka dem. Får utsättarna inte komma till de utsatta får det vara. Har man fler att avvara kan man alltid sätta ut någon ny.

De redan utsatta i utsatta områden verkar tycka att det värsta som kan hända är att representanter för ursprungsbefolkningen kommer och stör genom att utsätta de utsatta för integrationsförsök. Det här är inte Sverige kan de utsatta, ovänligt och bestämt, upplysa majoritetssamhällets representation om. Allahu akbar på er. I profetens manual om det perfekta livet står inget om att arbeta för kuffar på kuffars vis.

Antagligen finns det någonstans en mer fullständig analys av detta men jag återkommer ständigt till att försöka förstå de mekanismer som gjort att etablissemangspersoner i Nordamerika och Västeuropa har skiftat sin lojalitet, från de lokala befolkningar de ursprungit från, till ideologiskt likasinnade etablissemangspersoner i övriga världen. Detta är enligt mig grundorsaken till upplösningen av det sammanhållande samhällskittet och den härpåföljande försvagningen av nationalstaten. Eftersom etablissemanget tappat lojalitet med sina egna mindre framgångsrika medborgare har de också varit kallsinniga till de effekter som globaliseringen haft på dem. Under samma period har vänsterpartierna skiftat maskot, från landets egna arbetare till övriga världens fattiga.

Notera att detta inte alls har skett i Östeuropa, Kina, Korea eller Japan. Dessa länders ledare skulle aldrig tänka sig att öppna sina gränser.

Det är kanske är så att perioden mellan 1848 och 1968 (ungefär) är undantaget i Västerlandets historia. Detta nationalismens och den framväxande demokratins tidevarv innebar att etablissemangets och folkmajoritetens intressen i stora delar stämde överens. De stora industrierna hade sin bas i respektive land och etablissemanget ville för allt i världen kväsa globala ideologier, som socialismen. Man lyckades få socialdemokraterna in i den nationalistiska stugvärmen. Vad som var bra för landet, var också bra för kapitalet och för befolkningen i stort. Vi vet alla hur illa det gick när dessa stora lands-korporationer ställdes mot varandra i krig. 1914 var Europas stora katastrof. All europeisk olycka härrör från skotten i Sarajevo.

Dock! I Europa före 1800-talet var etablissemanget internationellt (inte globalt, men i vart fall europeiskt). Ursprunget till Västeuropas styrande klass var lokala krigsherrar som etablerat sig under tidig medeltid, i många fall som exotiska transplantat på en förtryckt bondebefolkning. Dessa kungar, adelsmän och handelsmän var de som flyttade mellan länder och bytte territorier mellan varandra utan större omtanke om befolkningens väl och ve. Det västeuropeiska etablissemanget konsoliderade sina territorier så småningom till nationalstater med meritokratisk och senare demokratisk kultur. Etablissemangen blev etniskt helt sammanflätade med sina lokalbefolkningar. Notera att så inte var fallet i Östeuropa, där det politiska etablissemanget ofta var tyskspråkigt och det ekonomiska talade tyska eller jiddisch. De östeuropeiska länderna blev etniskt homogena först 1945 vilket ingen i dessa länder har glömt. Men tillbaka till Västeuropa!

Jag tror att länderna i Västeuropa regredierar till tiden före nationalstaten, med ett globalt etablissemang vars mål och syften skiljer sig kraftigt från lokalbefolkningarnas. Etablissemanget har haft total kontroll på statsreligionen (som haft flera uttolkningar: nyliberalism, postmarxism, neokonservatism, identitetsvänster, konsumerism osv) via enhetliga budskap i massmedia. Lokalbefolkningarna har två viktiga försvarssystem: demokrati och internet. (Det är inte utan anledning som etablissemanget tilltagande försöker hindra nyhetsflödet utanför etablerade kanaler och förklara folkomröstningar som olämpliga.) På inte alltför lång sikt blir det en folklig reaktion mot en politik, särskilt i migrationsfrågor, som går direkt emot vad folk vill ha. Tyvärr kommer vi att tvingas leva i en intressant tid.

Inget ultimatum beträffande lojaliteten men ett konstaterande av Heberlein:



http://www.gp.se/ledare/heberlein-vi...iera-1.3518001

Jo, det är ju ganska tydligt att både politiker och mediefolk idag, när de har sprungit ett par varv i karriären, har siktet inställt på internationella uppdrag. Förr var statsråd, hovrättsdomare, professor vid ett svenskt eller nordiskt universitet, kulturchef på en större tidning, biskop eller fackförbundsordförande det finaste som ambitiösa unga världsförbättrare realistiskt kunde sikta på, om inte exceptionella omständigheter - tur och lojaliteter, inte minst - kom till, men idag är de där slutstegen i den tänkta karriären internationella. De är baserade utomlands och/eller betalda av utländska aktörer. EU-förhandlare, EU-kommissionär, FN-byråkrat, mellanchef i någon internationell storbank, domare vid ICC i Haag osv - och det gör att lojaliteterna har förskjutits ditåt, bort från den nationella nivån, bort från att behöva tjäna det egna folket, de egna medborgarna. Eller ens att behöva vara rimligt trovärdig och intellektuellt hederlig inför dem. Redan långt innan man ens har kandiderat för det där utländska profiljobbet/uppdraget påverkar strävan i den riktiningen hur den aspirerande eurokraten eller mediemannen tänker, skriver, talar och arbetar, liksom vilka han/hon vill synas med.

Och eftersom svensk media dels inte har råd eller lust att bevaka den här nivån, och delvis själva sitter och runkar bulle med politikerna och EU:s toppskikt, så hamnar allt detta i en djup medieskugga.

Det är rätt uppenbart att både Reinfeldt och Göran Persson siktade på en EU-karriär efter statsministeråren, liksom förmodligen Björn Rosengren och Mona Sahlin (förebilder: Prodi, Blair, Koivisto och Juncker) och att en del av deras preferenser, som Perssons försök att leverera Sverige som EMU-medlem, var motiverade utifrån den här önskan att glädja eurokraterna snarare än utifrån vad Sverige hade behov av. Men det är off limits att diskutera detta i svensk gammelmedia. En hel del journalister och akademiker (den sort som syns i tidningarna) börjar idag sina karriärer utomlands, i England, Frankrike eller USA, och det är de här utrikiska erfarenheterna som blir det raster genom vilket de sedan tolkar vad som händer i Sverige. Det här är förstås en avgörande förskjutning i ett relativt litet land som Sverige, men svensk media är för fina i kanten för att ta upp de här frågorna om sina egna cronies.

Gör du inte ett tankefel här?

Vilken lojalitet?
Har det härskande etablissemanget någonsin i historien visat lojalitet med lokala befolkningar?
Ta exemplet med Visby brandskattning när borgarna innanför muren bara tittade på när öns befolknings gjordes ner utanför murarna. Samma sak sker idag när borgarna innanför tullarna i Stockholm åser hur landet brandskattas utan att agera.

Är det egentligen inte precis tvärtom? Att de härskande etablissemanget/klasserna genom historien behöver påvisa att de inte är som alla andra genom olika symbolhandlingar. Det kan gälla språk, etikett, kläder åsikter och allt annat som kan göra skillnad mot pöbeln.
Pehr Gyllenhammars Göteborgska var populärt några år som talande (sic) exempel.

Att under en tid etablissemanget upplevdes vara loja med sina befolkningar berodde på att befolkningarna under en tid utsåg styrande representanter ur sina egna led.
Riktiga ombudsmän.

Men tiden sprang ifrån dessa då tidens krav ställer andra kompetenser på samhället ledning.

Nu för tiden är representanterna, politikerna, en egen samhällsklass skolade utanför vanligt folks ramar. När den klassen blir styrande vill den, och behöver den också särskilja sig från alla andra på samma sätt som alltid skett i historien.

Mediekriget om mångkulturen följer dessa enkla linjer. Vår blockpolitik med två alternerande block gjorde att båda sidor blev den härskande klassen. Bara inte samtidigt men i samförstånd. DÖ uppgörelsen cementerade detta att båda blocken regerar i samförstånd över tid.
Enda som utmanar makten som den idag är definierad är SD. Och då reagerar makten/etablissemanget reflexmässigt. Ja lika primitivt som vilken plebej som helst som blir hotad.

Desto större ord makten använder desto mer hotade är de.

En ytterligare front i det postmarxistiska kriget mot den egna befolkningen har nu verkligen börjat dyka upp även i Sverige. Efter att, som vanligt, först startat i USA. Jag talar alltså om "The T-War", när en liten grupp psykisk sjuka individer skall lyftas fram som ännu en "utsatt grupp", för att skapa ytterligare splittring i samhället.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det är för stolligt för att så många kan ta det på allvar. Följande artikel i Sydsvenskan kanske verkar ok för de som redan är frälsta på identitetspolitik & postmarxism, men för övriga så ligger nog inte asgarvet långt borta när man läser de krystade formuleringarna.

Därefter blir det riktigt festligt:
http://www.sydsvenskan.se/2016-08-01...n-eller-kvinna

Det hela påminner väldigt mycket om en sketch av Monte Phython: "3000 metre Steeplechase for People who Think They Are Chickens!" från avsnittet "The Silly Olympics".
https://www.youtube.com/watch?v=BzrI...nel=DrummerBeh

Det finns, i det stora hela, tre typer av makt och därför också tre typer av mäklare. Egentligen vill jag prata om "strömmar av tvång"*) och inte om makt men vi kan förkorta det till "makt" så länge. De olika typerna är "råmakt" (dvs våldsanvändning), ekonomisk makt, och moralisk makt. Det är min observation och teori att de flesta civilisationer också i stort följer ett mönster från råmakt, via ekonomisk makt, till moralisk makt; även om de självklart överlappar varandra så är civilisationers slutstadie alltid det moraliska, dvs det där maktens människor, samt den ängsliga borgarklass som begapar detta, främst ägnar sig åt självbespegling.

I inget av fallen är, helt självklart, de mäklande makterna intresserad av plebejerna: däremot kan den lilla människans intressen sammanfalla med mäkleriets intressen i vissa faser. Detta är de lyckliga tiderna. I alla andra tider råder förtryck eller krig.

"Socialismen" har genom "kulturmarxismen" (båda etiketterna är egentligen felaktiga men låt oss använda de välkända trivialnamnen) gått från att vara en mäklare inom det ekonomiska till att vara en mäklare mellan konfliktytor, det vill säga inom moralen. Ju fler "underprivilegierade" man företräder desto "godare" är man. Vem som är "privilegierad" bedöms, nu som förr, bara av en sak: har en påstått existerande grupp lyckats bättre än någon annan? Genom att mäkla moral åt ett håll kan man mäkla pengar åt ett annat.


Mäklare strävar alltid efter att rättfärdiga sig själva; och de strävar alltid efter att skapa större mäklarorganisationer. Det är en svulst som ständigt växer. Man kan kalla det byråkrati men det är bara en liten del av min mäklarteori. För att skapa nya mäklande organisationer måste de först helt enkelt instiftas, men sedan är det viktiga att de rättfärdigas av andra; så sker genom att man ger varandra titlar, pengar och bekräftelse. Se på Dan Eliassons nyliga upphöjning, det pris han fick, ett pris som utdelades för att Stockholms Universitet har instiftat ett pris, på samma ganska nyskapade arena där Eliasson alltså fick ett returpris... och så gå vi runt om ett enerissnår. Det finns absolut ingen gräns för hur många lager av mäkleri man kan uppnå; FN-tillbedjare skapar ett FN-förbund som bekräftar FN och därför bekräftas av Amnesty och någon statlig myndighet som ger ut pengar som används för att skapa ett pris som sedan delas ut till någon godtycklig som använder sin upphöjelse för att skapa en stiftelse som delar ut influtna statliga bidragspengar till en före detta politiker och företrädare för en annan godhetsorganisation som gjort något som... jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, förstås, för DET FINNS INGEN GRÄNS. Påstådd godhet på andras bekostnad KAN inte ha någon gräns. Vem skulle definiera den gränsen?

De olika typerna av makt, eller mäkleri, är förstås förbundna med varandra. Den verkställande makten i Sverige idag har faktiskt "makten" att omedelbart lägga ner alla låtsasutbildningar, obehövliga verk och godhetsvrålare. Men då skulle de förlora dessas bekräftelse. Och det går inte för sig, för det är bara detta som håller bluffen uppblåst. Man klappar varandra på axeln och bedyrar hur fina man är tillsammans. Det är detta "alla goda krafter" betyder: ett ängsligt eftersökande av varandras nådiga godkännande. En trosbekännelse; vi tror på oss Allsmäktiga.


Ja visst är det så; vissa ritualer krävs. All makt måste användas, annars försvinner respekten för den. Och SD (och Trump, och Farage, et al) predikar den värsta av synder: man påminner om att hela denna pösiga sufflé av förlamande oduglighet och motbjudande självrättfärdighet både saknar substans men framför allt är helt obehövlig, ja till och med rent skadlig. Självklart måste därför makten använda samtliga maktmedel -- våld, ekonomiska sanktioner, men framför allt i vår civilisations moraliska tidevarv: det moraliska fördömandet -- för att nedslå en sådan besvärande opposition.

(* "Strömmar av tvång" är en bättre benämning än "makt" eftersom det påvisar två saker: för det första att tvånget har en riktning och en möjlighet att sätta sig i mitten = mäkleri. För det andra att "tvånget" ofta inte är enkelt definierbart -- det kan vara till hundra procent självpåtaget och bestå av ren social kontroll, oftast upplevd social kontroll. Känslan "maktlöshet" betyder oftast just detta: att känna sig tvingad att följa en strömning.

Väldigt fin beskrivning! Hur förklarar du de mekanismer som gör att dina "mäklare" glider från ekonomisk till moralisk makt. Någonting måste driva skeendet. Jag tror på lojalitetsbyte som jag har skrivit tidigare och som exemplifierades av HepCat.

Kommer osökt att tänka på leken "Sten, sax, påse"
Det är alltid något som är trumf.

När makten kan ifrågasättas på grund av oförmåga ersätts det bestående maktmedlet med något annat. Men finns det verkligen bara tre typer av makt? Om det är så är det dags att definiera en ny typ av makt. Makt baserat på folkviljan? Demos? Kan vi inte kalla det Demokrati och faktisk följa vad medborgarna tycker istället för att lämna över det till ombudsmän aka mäklare som skapar sig fördelar och later på bekostnad av folket.
Det vore faktisk revolutionerande istället för att följa gamla historiska mönster med självutnämnda härskare.
Varför har inget kommit på det tidigare?

Kan det vara för att makt korrumperar?