Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hot topic på feministkanalen P1 idag var väntetiderna för konsultation och könskorrigering, trodde att det var en operation? Med nysvenska kanske man vill kanske få det till att inte vara något märkvärdigt. Nästan som en ögonoperation, normalt, enkelt och lite snabbfix sådär. Väntetiderna varierar mellan 3 och 14 månader, beroende på var i Sverige man bor och det här var någonting hemskt. Som sig bör talade man med Jenny, fd man, som kunde intyga att det var på liv och död denna väntan. Jenny kunde bara inte vänta, utan tjuvstartade på egen hand sin hormonbehandling. Hur många kan det vara i landet som är drabbade utav könsförvirring och intresserade av könsoperationer? Feministhäxorna på P1 gör sitt bästa för att påskynda degenereringen och är förmodligen ganska bra på det, med tanke på den ökande psykiska ohälsan i landet.

Väldigt fin beskrivning! Hur förklarar du de mekanismer som gör att dina "mäklare" glider från ekonomisk till moralisk makt. Någonting måste driva skeendet. Jag tror på lojalitetsbyte som jag har skrivit tidigare och som exemplifierades av HepCat.

Det finns, i det stora hela, tre typer av makt och därför också tre typer av mäklare. Egentligen vill jag prata om "strömmar av tvång"*) och inte om makt men vi kan förkorta det till "makt" så länge. De olika typerna är "råmakt" (dvs våldsanvändning), ekonomisk makt, och moralisk makt. Det är min observation och teori att de flesta civilisationer också i stort följer ett mönster från råmakt, via ekonomisk makt, till moralisk makt; även om de självklart överlappar varandra så är civilisationers slutstadie alltid det moraliska, dvs det där maktens människor, samt den ängsliga borgarklass som begapar detta, främst ägnar sig åt självbespegling.

I inget av fallen är, helt självklart, de mäklande makterna intresserad av plebejerna: däremot kan den lilla människans intressen sammanfalla med mäkleriets intressen i vissa faser. Detta är de lyckliga tiderna. I alla andra tider råder förtryck eller krig.

"Socialismen" har genom "kulturmarxismen" (båda etiketterna är egentligen felaktiga men låt oss använda de välkända trivialnamnen) gått från att vara en mäklare inom det ekonomiska till att vara en mäklare mellan konfliktytor, det vill säga inom moralen. Ju fler "underprivilegierade" man företräder desto "godare" är man. Vem som är "privilegierad" bedöms, nu som förr, bara av en sak: har en påstått existerande grupp lyckats bättre än någon annan? Genom att mäkla moral åt ett håll kan man mäkla pengar åt ett annat.



Mäklare strävar alltid efter att rättfärdiga sig själva; och de strävar alltid efter att skapa större mäklarorganisationer. Det är en svulst som ständigt växer. Man kan kalla det byråkrati men det är bara en liten del av min mäklarteori. För att skapa nya mäklande organisationer måste de först helt enkelt instiftas, men sedan är det viktiga att de rättfärdigas av andra; så sker genom att man ger varandra titlar, pengar och bekräftelse. Se på Dan Eliassons nyliga upphöjning, det pris han fick, ett pris som utdelades för att Stockholms Universitet har instiftat ett pris, på samma ganska nyskapade arena där Eliasson alltså fick ett returpris... och så gå vi runt om ett enerissnår. Det finns absolut ingen gräns för hur många lager av mäkleri man kan uppnå; FN-tillbedjare skapar ett FN-förbund som bekräftar FN och därför bekräftas av Amnesty och någon statlig myndighet som ger ut pengar som används för att skapa ett pris som sedan delas ut till någon godtycklig som använder sin upphöjelse för att skapa en stiftelse som delar ut influtna statliga bidragspengar till en före detta politiker och företrädare för en annan godhetsorganisation som gjort något som... jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, förstås, för DET FINNS INGEN GRÄNS. Påstådd godhet på andras bekostnad KAN inte ha någon gräns. Vem skulle definiera den gränsen?

De olika typerna av makt, eller mäkleri, är förstås förbundna med varandra. Den verkställande makten i Sverige idag har faktiskt "makten" att omedelbart lägga ner alla låtsasutbildningar, obehövliga verk och godhetsvrålare. Men då skulle de förlora dessas bekräftelse. Och det går inte för sig, för det är bara detta som håller bluffen uppblåst. Man klappar varandra på axeln och bedyrar hur fina man är tillsammans. Det är detta "alla goda krafter" betyder: ett ängsligt eftersökande av varandras nådiga godkännande. En trosbekännelse; vi tror på oss Allsmäktiga.



Ja visst är det så; vissa ritualer krävs. All makt måste användas, annars försvinner respekten för den. Och SD (och Trump, och Farage, et al) predikar den värsta av synder: man påminner om att hela denna pösiga sufflé av förlamande oduglighet och motbjudande självrättfärdighet både saknar substans men framför allt är helt obehövlig, ja till och med rent skadlig. Självklart måste därför makten använda samtliga maktmedel -- våld, ekonomiska sanktioner, men framför allt i vår civilisations moraliska tidevarv: det moraliska fördömandet -- för att nedslå en sådan besvärande opposition.

(* "Strömmar av tvång" är en bättre benämning än "makt" eftersom det påvisar två saker: för det första att tvånget har en riktning och en möjlighet att sätta sig i mitten = mäkleri. För det andra att "tvånget" ofta inte är enkelt definierbart -- det kan vara till hundra procent självpåtaget och bestå av ren social kontroll, oftast upplevd social kontroll. Känslan "maktlöshet" betyder oftast just detta: att känna sig tvingad att följa en strömning.

Väldigt fin beskrivning! Hur förklarar du de mekanismer som gör att dina "mäklare" glider från ekonomisk till moralisk makt. Någonting måste driva skeendet. Jag tror på lojalitetsbyte som jag har skrivit tidigare och som exemplifierades av HepCat.

Det finns, i det stora hela, tre typer av makt och därför också tre typer av mäklare. Egentligen vill jag prata om "strömmar av tvång"*) och inte om makt men vi kan förkorta det till "makt" så länge. De olika typerna är "råmakt" (dvs våldsanvändning), ekonomisk makt, och moralisk makt. Det är min observation och teori att de flesta civilisationer också i stort följer ett mönster från råmakt, via ekonomisk makt, till moralisk makt; även om de självklart överlappar varandra så är civilisationers slutstadie alltid det moraliska, dvs det där maktens människor, samt den ängsliga borgarklass som begapar detta, främst ägnar sig åt självbespegling.

I inget av fallen är, helt självklart, de mäklande makterna intresserad av plebejerna: däremot kan den lilla människans intressen sammanfalla med mäkleriets intressen i vissa faser. Detta är de lyckliga tiderna. I alla andra tider råder förtryck eller krig.

"Socialismen" har genom "kulturmarxismen" (båda etiketterna är egentligen felaktiga men låt oss använda de välkända trivialnamnen) gått från att vara en mäklare inom det ekonomiska till att vara en mäklare mellan konfliktytor, det vill säga inom moralen. Ju fler "underprivilegierade" man företräder desto "godare" är man. Vem som är "privilegierad" bedöms, nu som förr, bara av en sak: har en påstått existerande grupp lyckats bättre än någon annan? Genom att mäkla moral åt ett håll kan man mäkla pengar åt ett annat.



Mäklare strävar alltid efter att rättfärdiga sig själva; och de strävar alltid efter att skapa större mäklarorganisationer. Det är en svulst som ständigt växer. Man kan kalla det byråkrati men det är bara en liten del av min mäklarteori. För att skapa nya mäklande organisationer måste de först helt enkelt instiftas, men sedan är det viktiga att de rättfärdigas av andra; så sker genom att man ger varandra titlar, pengar och bekräftelse. Se på Dan Eliassons nyliga upphöjning, det pris han fick, ett pris som utdelades för att Stockholms Universitet har instiftat ett pris, på samma ganska nyskapade arena där Eliasson alltså fick ett returpris... och så gå vi runt om ett enerissnår. Det finns absolut ingen gräns för hur många lager av mäkleri man kan uppnå; FN-tillbedjare skapar ett FN-förbund som bekräftar FN och därför bekräftas av Amnesty och någon statlig myndighet som ger ut pengar som används för att skapa ett pris som sedan delas ut till någon godtycklig som använder sin upphöjelse för att skapa en stiftelse som delar ut influtna statliga bidragspengar till en före detta politiker och företrädare för en annan godhetsorganisation som gjort något som... jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, förstås, för DET FINNS INGEN GRÄNS. Påstådd godhet på andras bekostnad KAN inte ha någon gräns. Vem skulle definiera den gränsen?

De olika typerna av makt, eller mäkleri, är förstås förbundna med varandra. Den verkställande makten i Sverige idag har faktiskt "makten" att omedelbart lägga ner alla låtsasutbildningar, obehövliga verk och godhetsvrålare. Men då skulle de förlora dessas bekräftelse. Och det går inte för sig, för det är bara detta som håller bluffen uppblåst. Man klappar varandra på axeln och bedyrar hur fina man är tillsammans. Det är detta "alla goda krafter" betyder: ett ängsligt eftersökande av varandras nådiga godkännande. En trosbekännelse; vi tror på oss Allsmäktiga.



Ja visst är det så; vissa ritualer krävs. All makt måste användas, annars försvinner respekten för den. Och SD (och Trump, och Farage, et al) predikar den värsta av synder: man påminner om att hela denna pösiga sufflé av förlamande oduglighet och motbjudande självrättfärdighet både saknar substans men framför allt är helt obehövlig, ja till och med rent skadlig. Självklart måste därför makten använda samtliga maktmedel -- våld, ekonomiska sanktioner, men framför allt i vår civilisations moraliska tidevarv: det moraliska fördömandet -- för att nedslå en sådan besvärande opposition.

(* "Strömmar av tvång" är en bättre benämning än "makt" eftersom det påvisar två saker: för det första att tvånget har en riktning och en möjlighet att sätta sig i mitten = mäkleri. För det andra att "tvånget" ofta inte är enkelt definierbart -- det kan vara till hundra procent självpåtaget och bestå av ren social kontroll, oftast upplevd social kontroll. Känslan "maktlöshet" betyder oftast just detta: att känna sig tvingad att följa en strömning.

Kommer osökt att tänka på leken "Sten, sax, påse"
Det är alltid något som är trumf.

När makten kan ifrågasättas på grund av oförmåga ersätts det bestående maktmedlet med något annat. Men finns det verkligen bara tre typer av makt? Om det är så är det dags att definiera en ny typ av makt. Makt baserat på folkviljan? Demos? Kan vi inte kalla det Demokrati och faktisk följa vad medborgarna tycker istället för att lämna över det till ombudsmän aka mäklare som skapar sig fördelar och later på bekostnad av folket.
Det vore faktisk revolutionerande istället för att följa gamla historiska mönster med självutnämnda härskare.
Varför har inget kommit på det tidigare?

Kan det vara för att makt korrumperar?

Men finns det verkligen bara tre typer av makt?

Kan vi inte kalla det Demokrati och faktisk följa vad medborgarna tycker istället för att lämna över det till ombudsmän aka mäklare som skapar sig fördelar och later på bekostnad av folket.

Gör du inte ett tankefel här?

Vilken lojalitet?
Har det härskande etablissemanget någonsin i historien visat lojalitet med lokala befolkningar?
Ta exemplet med Visby brandskattning när borgarna innanför muren bara tittade på när öns befolknings gjordes ner utanför murarna. Samma sak sker idag när borgarna innanför tullarna i Stockholm åser hur landet brandskattas utan att agera.

Är det egentligen inte precis tvärtom? Att de härskande etablissemanget/klasserna genom historien behöver påvisa att de inte är som alla andra genom olika symbolhandlingar. Det kan gälla språk, etikett, kläder åsikter och allt annat som kan göra skillnad mot pöbeln.
Pehr Gyllenhammars Göteborgska var populärt några år som talande (sic) exempel.

Att under en tid etablissemanget upplevdes vara loja med sina befolkningar berodde på att befolkningarna under en tid utsåg styrande representanter ur sina egna led.
Riktiga ombudsmän.

Men tiden sprang ifrån dessa då tidens krav ställer andra kompetenser på samhället ledning.

Nu för tiden är representanterna, politikerna, en egen samhällsklass skolade utanför vanligt folks ramar. När den klassen blir styrande vill den, och behöver den också särskilja sig från alla andra på samma sätt som alltid skett i historien.

Mediekriget om mångkulturen följer dessa enkla linjer. Vår blockpolitik med två alternerande block gjorde att båda sidor blev den härskande klassen. Bara inte samtidigt men i samförstånd. DÖ uppgörelsen cementerade detta att båda blocken regerar i samförstånd över tid.
Enda som utmanar makten som den idag är definierad är SD. Och då reagerar makten/etablissemanget reflexmässigt. Ja lika primitivt som vilken plebej som helst som blir hotad.

Desto större ord makten använder desto mer hotade är de.

När ladorna är tömda, om inte förr, kommer den mäklande klassen drivas till schavotten i vanlig ordning. Vid reducering till livets nödtorft blir alla beroende av de producerande klasserna. De som producerar verkliga användbara värden då förstås, som bröd och potatis, cyklar och skor, know-how och smärtlindring.

Som Horace Engdahl tänkte om den humanitära stormakten som kommer till korta i varje fråga som kan komma att avgöras med det ultimata argumentet - militärt våld; i vanmakten över bristen på militär förmåga och svunna, fornstora dar är det humanitärt tingerade moralmästerskapet "en förädlad form av maktlöshet".

Systemkritikern och -omstörtaren in spe, bör alltså snarare söka överlägsna moraliska imperativ än att ifrågasätta maktordningens legitimitet att förmana. För någon kommer att klandra någon, någon kommer alltid att föra i debatten.

Demos-populus-folk-nation[/i]. Den demokratiska nationalstaten som det minst ofullkomliga sättet att ge folkviljan uttryck genom en god, lyhörd populism.

Den moraliska kompassen som garanterar att systemet fungerar kommer dock nedifrån: folkets maktlånande ombudsmän ska vara de som fruktar folket, inte folket sina ombudsmän.

Så långt statistiken. Men människor har ju dessutom minnen – oförvrängda, korrekta minnen av ett tryggare samhälle. Skulle vi ha sett utbrända bilar eller hört automateld på avstånd i Sollentuna som barn? Skulle våra föräldrar ha varit rädda att låta oss gå ut? Fredrik Reinfeldt påstod 2014 att tryggheten i Sverige växer, DN hävdade förra året på nyhetsplats att Sverige trots allt, har blivit tryggare och på ledarplats att Trygghetsskeptikerna börjar snart bli som klimatförnekarna.

Men vem vill lämna sina ungar på förskolan Regnbågen på Malmvägen i dag? På 80-talet var det inget man ens reflekterade över. Regnbågen var mitt första dagis. Att hålla sådana minnen levande har plötsligt blivit viktigt. Rentav en politisk handling.

https://www.gp.se/ledare/h%C3%A5ll-m...ande-1.3482268

Debatten om mångkultur har länge varit frusen i två ortogonala ståndpunkter, där förespråkarna för mångkultur har stått för "moralen" och motstådarna har varit sifferbundna kalenderbitare med Tino Sanandaji som husgud.

Därför vill jag lyfta fram en ledare av Paulina Neuding jag läste under semestern. Hon har läst sin Oyto och jobbar inte bara med fakta, utan också med klandret.

Klandret över en bortslarvad trygghet har nästan en doft av Julia Cæsar. Den fetade avslutningen i hennes ledare är i mina ögon värt mer än tio diagram över sysselsättningsgrad hos utomeuropeiska invandrare, helt enkelt för att det finns redan tusen sådana diagram. Den kampen är redan vunnen hos alla som inte är postmodernister i sitt förhållningssätt till fakta.

Kampen om klandret för det minskade livsrummet på bibliotek, simhallar och dagis har bara börjat.

Hur går en sådan utveckling ihop med bilden av att Sverige blivit tryggare? Det gör det givetvis inte. De som påstår att Sverige har blivit tryggare brukar basera det på den samlade statistiken över dödligt våld och utsattheten för brott enligt den Nationella Trygghetsundersökningen, medan man ignorerar andra viktiga mått på kriminalitet och otrygghet.