Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I de flesta av de här personrånen är de misstänkta gärningsmännen och deras offer väldigt unga. Enligt polisen är den stora gruppen av misstänkta vid rånen oftast i åldersgruppen 8 till 17 år. Deras offer är i samma ålder.

– Det är för det mesta en liten klick av killar i 15-17-årsåldern i Växjö som rånar andra killar i samma ålder. De är ute efter mopeder och dyra märkeskläder och de hotar med någon typ av våld och har kniv för att skrämma sina offer, förklarar Scott Goodwin, kommunpolis i Växjö.

– Det är en extrem kränkning för den som utsätts för ett rån, det sätter spår. Många vågar inte gå ut på stan efter en sådan händelse.
[...]
Polisen ser också att flera av de misstänkta unga rånarna ägnar sig åt utpressning av elever, så kallad bötning, på skolorna i Växjö.

– De söker upp en kille på skolan och hittar på att han har gjort något, han har tittat på någons flickvän till exempel. De kräver honom på pengar på grund av det och säger att de ska slå ihjäl honom om de inte får 500 kronor, förklarar Scott Goodwin.

– Det har hänt att de har gått hem till föräldrarna och krävt dem på pengar när deras son inte har betalat. Föräldrarna har betalat för att deras barn inte ska råka illa ut. Det var till och med en förtvivlad farfar som ringde till mig en gång och var orolig för sitt barnbarn efter att mamman hade betalat.

Den här typen av brott polisanmäls väldigt sällan. De barn och unga som utsätts och deras föräldrar vågar inte anmäla.
[...]
Enligt Scott Goodwin är barn och ungdomar med invandrarbakgrund överrepresenterade som gärningsmän vid personrån och vid utpressning på skolor i Växjö.

– Det är andra generationens invandrare det handlar om och de flesta är från Araby. Vi ser att det är unga killar i högstadieålder som börjar organisera sig i gängkriminalitet med utpressning och personrån och vi ser att det kan bli större problem i framtiden, säger Scott Goodwin.

– Det är lätt att identifiera de barn som riskerar att hamna fel i livet. Samhället måste satsa mer på förebyggande arbete och tidiga insatser med de barnen. Dessutom måste tystnadskulturen brytas, slår han fast.

Hur länge är det rimligt att ha rätt till tolk?

Regelverken för tolkar är på väg att skärpas. Det innebär höjd kvalitet, vilket är bra. Men det aktualiserar också frågan om hur länge det är rimligt att kostnadsfritt få tolkhjälp.

Ett av de lite mindre uppmärksammade problemen svensk förvaltning står inför i dag har att göra med det ständigt ökade tolkbehovet i olika verksamheter. Sjukvården, domstolarna, kommunerna; alla lägger de i dag allt mer pengar på tolkar. Förutom de skenande kostnaderna finns det också ett problem vad gäller utbildning och validering; i nuläget saknar merparten av de yrkesverksamma tolkarna formell auktorisation. Tolkbehovet är helt enkelt så stort att arbetsgivaren inte har råd att vara petig.

SKL kom nyligen med ett yttrande om utredningen ”Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk” (SOU2018:83). Det är väl värt att läsa om man vill få en uppfattning om vilka problem som kommunerna och regionerna tampas med i dag. Som vanligt är behoven stora, och pengarna knappa. Alla tycks eniga om om att det behövs bättre och mer kvalificerade tolkar, men höjd kvalitet kostar och då krävs även betalningsvilja.

Rimligen borde den så kallade finansieringsprincipen gälla på området, det vill säga att kommuner och regioner inte ska behöva höja skatten eller spara för att hantera merkostnader, utan att de generella statsbidragen ska täcka utgiften. Men denna princip är ju inte särskilt helig i dag…

Det finns dock en annan diskussion om finansiering som vi förr eller senare kommer tvingas ha i relation till den ständigt ökande tolknotan och den är: Vilken princip ska gälla när det kommer till den enskildas rätt till tolk? Just nu är rätten till tolk obegränsad i tid och utan några andra kvalifikationer; kan man inte språket, då ska man få tolkhjälp.

Ett lovvärt system, kan man tycka, men just nu talar allt för att kommunerna framöver kommer att tvingas att göra extremt svåra prioriteringar och skära hårt i kärnverksamheten; många kommuner skär redan i dag i skola och äldrevård, trots att landet fortfarande officiellt befinner sig i en högkonjunktur.
[...]
I Danmark har man redan haft den här diskussionen. Där är rätten till gratis tolkhjälp i dag begränsad till tre år; därefter förväntas man ha lärt sig språket. Kan man inte göra sig förstådd därefter får man betala en egenavgift för tolkhjälp, eller ta hjälp av släktingar eller vänner. Hårt? Ja, säkert.
[...]
Att säga att invandrare inte ska behöva stå för en större andel av tolkkostnaderna framöver låter enkelt och humanistiskt, ända fram till att kommunerna tvingas vältra över den ökande kostnaden på barn och äldre.
[...]
Det innebär också att öppet och ärligt diskutera hur vi bäst fördelar samhällets kostnader och brister på ett sätt som är rättvist. Tiden börjar bli mogen att ha den diskussionen om de skenande tolkkostnaderna.

För första gången begås numera fler brott – räknat i absoluta tal – av
personer med utländsk bakgrund än av personer med svenskt ursprung.

En tidigare inte särskilt uppmärksammad grupp är de ej folkbokförda,
exempelvis medlemmar av utländska stöldligor, så kallade papperslösa,
EU-migranter och turister. Denna grupp har under de senaste årtiondena
kraftigt ökat sin andel av det totala antalet begångna brott från tre procent till 13 procent.

Den mest brottsbelastade befolkningsmässiga undergruppen är inrikes
födda av två utrikes födda föräldrar. Denna grupps belastning ligger högre än de utlandsföddas och ökar över tid.