Citat:
Skräckväldet — ingen skulle säga att ens Danton var en god liberal. Robespierre än mindre. Schmitt läses av ett större segment av den intellektuella vänstern, som sedan filtrerar ner honom till mer mellanbrynta typer. En av de mest inflytelserika Schmitt-uttolkarna idag är t.ex. Giorgio Agamben, som Mathias Wåg m.fl. gladeligen hänvisar till. Även Leo Strauss var i hög grad schmittian, så det finns även representerat i neokonservatismen, även om den genomsnittlige neokonservative inte själv vet om det.
En av de stora hemligheterna i den politiska filosofin, som många helt har missförstått, är att det alltid är högern som tar initiativ och sätter spelreglerna för diskussionen. Det är högertänkare som Nietzsche, Pareto, Heidegger och Schmitt som har stakat ut det moderna politisk-teoretiska spelfältet. Det mesta inom den moderna vänstern består av olika sätt att förhålla sig till ett gäng högertänkare, och försöka att vrida deras uppenbara insikter till någonting som ändå kan leda till vänsterpolitik. De dummare vänstertänkarna vet inte själva om det, eftersom stoffet har filtrerats genom flera lager ovanför dem utan att ursprungskällan har skrivits ut. Men Freud var schopenhauerian, Frankfurtskolan kritiserade upplysningen utifrån motupplysningen och Nietzsche, Sartre var heideggerian, Foucault var nietzschean och Agamben är som sagt schmittian.
Den här dynamiken beror delvis på att högern tenderar att bestå av en allians mellan högt och lågt: högintelligenta intuitiva tänkare och slentirantänkande "vanle' fôlk". Vänstern däremot är notoriskt mellanbrynt; den består av medelintelligenta människor som inte kan skapa något eget, men samtidigt är intelligenta nog att trassla in sig i ideologiska fantasivärldar. Därmed får vi en förvirrad debatt där högerns "elit" stakar ut diskussionens råmärken, men det material som gör avtryck i media och på universiteten består av vänsterns omtolkningar.
En dellösning på problemet är att vi måste få fram mer av sånt som friktionsfritt är både högt och lågt/brett på samma gång, utan att vara en perverterad, vänsterbrynt mellansörja. Det klassiska exemplet på en sån blandning är det attiska dramat, som avhandlade höga, tragiska sanningar på ett sätt som otvunget fungerade för en masspublik. I svensk kultur finns det exempel på sånt hos bl.a. Thomas Simonsson, Gunno Dahlstierna, Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius och Verner von Heidenstam, men såklart också i mindre doser lite överallt. Det är nåt man bör lära sig att hålla utkik efter och lyfta upp närhelst man får chansen.
(Liberalismen är ytterst alltid våldsbejakande, eftersom den är utopisk och progressiv. Den har ett förbestämt mål som är omöjligt, vilket förr eller senare alltid - om liberalen inte lyckas bli omvänd - landar i slutsatsen att utopin måste bankas fram med våld. Liberalismens mest tydliga implementering var den franska revolutionens terrorvälde.)
En av de stora hemligheterna i den politiska filosofin, som många helt har missförstått, är att det alltid är högern som tar initiativ och sätter spelreglerna för diskussionen. Det är högertänkare som Nietzsche, Pareto, Heidegger och Schmitt som har stakat ut det moderna politisk-teoretiska spelfältet. Det mesta inom den moderna vänstern består av olika sätt att förhålla sig till ett gäng högertänkare, och försöka att vrida deras uppenbara insikter till någonting som ändå kan leda till vänsterpolitik. De dummare vänstertänkarna vet inte själva om det, eftersom stoffet har filtrerats genom flera lager ovanför dem utan att ursprungskällan har skrivits ut. Men Freud var schopenhauerian, Frankfurtskolan kritiserade upplysningen utifrån motupplysningen och Nietzsche, Sartre var heideggerian, Foucault var nietzschean och Agamben är som sagt schmittian.
Den här dynamiken beror delvis på att högern tenderar att bestå av en allians mellan högt och lågt: högintelligenta intuitiva tänkare och slentirantänkande "vanle' fôlk". Vänstern däremot är notoriskt mellanbrynt; den består av medelintelligenta människor som inte kan skapa något eget, men samtidigt är intelligenta nog att trassla in sig i ideologiska fantasivärldar. Därmed får vi en förvirrad debatt där högerns "elit" stakar ut diskussionens råmärken, men det material som gör avtryck i media och på universiteten består av vänsterns omtolkningar.
En dellösning på problemet är att vi måste få fram mer av sånt som friktionsfritt är både högt och lågt/brett på samma gång, utan att vara en perverterad, vänsterbrynt mellansörja. Det klassiska exemplet på en sån blandning är det attiska dramat, som avhandlade höga, tragiska sanningar på ett sätt som otvunget fungerade för en masspublik. I svensk kultur finns det exempel på sånt hos bl.a. Thomas Simonsson, Gunno Dahlstierna, Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius och Verner von Heidenstam, men såklart också i mindre doser lite överallt. Det är nåt man bör lära sig att hålla utkik efter och lyfta upp närhelst man får chansen.
(Liberalismen är ytterst alltid våldsbejakande, eftersom den är utopisk och progressiv. Den har ett förbestämt mål som är omöjligt, vilket förr eller senare alltid - om liberalen inte lyckas bli omvänd - landar i slutsatsen att utopin måste bankas fram med våld. Liberalismens mest tydliga implementering var den franska revolutionens terrorvälde.)

Franska revolutionen som upptakt till det småborgerliga, liberala 1800-talet. Det långa 1800-talet; de liberala revolutionernas tidevarv. 1848. Liberalism i våldsam tappning. Även nationalismen som motstånd mot de arkaiska imperierna präglades av liberalismen med dess betoning på individuell frihet och jämlikhet. Herder, Hegel m.fl. i all ära. I dag har liberalismen en annan utgångspunkt. Den är förhärskande och dess grundteser allmänt accepterade även utanför politiken. Den representerar vår tids paradigm. Dagens "konservatism" har å sin sida mer med 1800-talsliberalismen än med senare nationalkonservativa strömningar att skaffa.
Konservatism 2020: Ett borgerligt "stopp-och-belägg" för det mest skruvade i liberalismens utopiska rörelse mot något ouppnåeligt. Ständigt förflyttar sig målet utom räckhåll. Liberalismen vägrar konsekvent se människans ofullkomlighet som ett hinder för samhällsutvecklingen.
Med detta sagt — intressant utläggning i övrigt.
__________________
Senast redigerad av Blot-Sven 2020-12-29 kl. 20:50.
Senast redigerad av Blot-Sven 2020-12-29 kl. 20:50.