Citat:
Ursprungligen postat av
Blot-Sven
Schmitt är det nog bara Malcom som refererar till i dag, Nixregistret får ursäkta, men jag fattar vad du menar och håller med om att inskränkningar av yttrandefriheten samt försök att kväsa oliktänkande ska uppmärksammas. Gärna avvisas på ett robust, principiellt sätt utan att offerkoftan kommer till användning.
Vänstern — iaf. stora delar av den — och den så kallade ytterhögern har något gemensamt i ett mer aktivistiskt förhållningssätt till politiken, eller vad man ska säga.
Mitt intryck är annars att både liberaler och allmänt borgerliga–höger–någonting i regel håller sig för goda och ogärna sänker sig till en agitationsform, där våldshot ingår, som de anser under sin värdighet. Jag kan tänka mig att det finns en oro för upptrappning där.
Men visst förekommer väl aktioner/kampanjer initierade från liberalt håll. De är bara så sällan handgripligt "våldsbejakande" att de snarast sorterar under censuren. Menar jag, då.
Schmitt läses av ett större segment av den intellektuella vänstern, som sedan filtrerar ner honom till mer mellanbrynta typer. En av de mest inflytelserika Schmitt-uttolkarna idag är t.ex. Giorgio Agamben, som Mathias Wåg m.fl. gladeligen hänvisar till. Även Leo Strauss var i hög grad schmittian, så det finns även representerat i neokonservatismen, även om den genomsnittlige neokonservative inte själv vet om det.
En av de stora hemligheterna i den politiska filosofin, som många helt har missförstått, är att det alltid är högern som tar initiativ och sätter spelreglerna för diskussionen. Det är högertänkare som Nietzsche, Pareto, Heidegger och Schmitt som har stakat ut det moderna politisk-teoretiska spelfältet. Det mesta inom den moderna vänstern består av olika sätt att förhålla sig till ett gäng högertänkare, och försöka att vrida deras uppenbara insikter till någonting som ändå kan leda till vänsterpolitik. De dummare vänstertänkarna vet inte själva om det, eftersom stoffet har filtrerats genom flera lager ovanför dem utan att ursprungskällan har skrivits ut. Men Freud var schopenhauerian, Frankfurtskolan kritiserade upplysningen utifrån motupplysningen och Nietzsche, Sartre var heideggerian, Foucault var nietzschean och Agamben är som sagt schmittian.
Den här dynamiken beror delvis på att högern tenderar att bestå av en allians mellan högt och lågt: högintelligenta intuitiva tänkare och slentirantänkande "vanle' fôlk". Vänstern däremot är notoriskt mellanbrynt; den består av medelintelligenta människor som inte kan skapa något eget, men samtidigt är intelligenta nog att trassla in sig i ideologiska fantasivärldar. Därmed får vi en förvirrad debatt där högerns "elit" stakar ut diskussionens råmärken, men det material som gör avtryck i media och på universiteten består av vänsterns omtolkningar.
En dellösning på problemet är att vi måste få fram mer av sånt som friktionsfritt är både högt och lågt/brett på samma gång, utan att vara en perverterad, vänsterbrynt mellansörja. Det klassiska exemplet på en sån blandning är det attiska dramat, som avhandlade höga, tragiska sanningar på ett sätt som otvunget fungerade för en masspublik. I svensk kultur finns det exempel på sånt hos bl.a. Thomas Simonsson, Gunno Dahlstierna, Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius och Verner von Heidenstam, men såklart också i mindre doser lite överallt. Det är nåt man bör lära sig att hålla utkik efter och lyfta upp närhelst man får chansen.
(Liberalismen är ytterst alltid våldsbejakande, eftersom den är utopisk och progressiv. Den har ett förbestämt mål som är omöjligt, vilket förr eller senare alltid - om liberalen inte lyckas bli omvänd - landar i slutsatsen att utopin måste bankas fram med våld. Liberalismens mest tydliga implementering var den franska revolutionens terrorvälde.)
