Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Han var 84 år, han lämnar en stor familj och har ett framgångsrikt yrkesliv bakom sig. Tre av oss närmast anhöriga var med honom under hans sista timmar. Här kunde denna berättelse ha slutat. Men det var inte så att pappa stilla somnade in, omgiven av sin familj. Han kvävdes långsamt, fullpumpad med morfin och ångestdämpande.

Hans läkare, oklart om och när hon träffat pappa, bestämde att han skulle vara kvar på äldreboendet när han testades positivt för covid-19. När vi anhöriga äntligen fick komma dit var han uttorkad och törstig, men nej, det fanns inte möjlighet att sätta ett litet stöddropp för att lindra törsten. Fanns det någon slemsug när han inte längre orkade hosta eller spotta? Nej, vi har ingen slemsug. Går det att låna från Sahlgrenska sjukhuset? Nej, tyvärr. Kan han få lite syrgas, han kvävs ju! Nej, vi har ingen syrgas. Så återstod morfin och ångestdämpande; en kort stund efter att han fått de sista sprutorna dog han, rosslig, uttorkad och lufthungrande.

Min upprördhet handlar inte om att pappa är död. Alla kommer att dö. Det handlar om hur de sista timmarna blev. Läkare bedömer tydligen att äldreboendena klarar att vårda covid-döende. Det gör de inte. I alla fall inte om en döende människa ska tillåtas ha det uthärdligt under sina sista timmar och slippa andnöd, smärta och ångest.

Som kontrast: Pappa var själv läkare; en kirurg som gick och såg till sina nyopererade patienter på Sahlgrenska om söndagarna. Men när han själv var döende med akut andnöd hade vårdcentralsläkaren inte tid att titta till honom förrän möjligen nästa dag. Och detta fast vi kontaktade henne en tisdag under kontorstid.

Men ingen av oss tre som var med pappa har någon idealiserad bild av döendet. En är läkare, en utbildad sjuksköterska och jag har varit sjukhuspräst och arbetat med vård i livets slutskede. Jag har suttit vid många dödsbäddar och vet att det inte behöver vara så här plågsamt. Jag har också undervisat sjukvårdspersonal och medicinstudenter i etik.

Och det där med etiken lämnar mig inte någon ro. Pappas liv framstod som så oändligt betydelselöst där på äldreboendet. Han, som varit kirurg och mån om sina händer, hade långa naglar. En sköterska kom in i rummet och talade om honom som om han redan vore död, fast han levde och nog hörde vad hon sade.

Och hur har de haft det, alla de andra på äldreboenden som dött i covid-19 i Sverige? Det är stort fokus på intensivvården, men hur blir det för dem som inte ens kommer i fråga för den enklaste sjukvård?

En svensk kvinna gifter sig med en kanadensisk man i Stockholms rådhus för 25 år sedan. Sedan dess har paret bott i makens hemland och de har fått två söner som båda har dubbla medborgarskap, precis som sin mamma. Den äldste sonen studerar i Sverige och vill fortsätta sitt liv i mammans hemland. Lillebror föredrar pudersnön i Kanada.

En dag sätts allt på sin spets; den svenska kvinnans mamma får en alzheimerdiagnos och därför fattar paret det gemensamma beslutet att flytta till Stockholm för att vara närmare mamman.

På grund av den tillfälliga lagen behöver den svenska kvinnan nu lämna kvar sin make i Kanada eftersom hon först måste hitta en bostad som Migrationsverket bedömer är tillräckligt stor för dem båda. Dessutom måste hon kunna visa att hon har en inkomst som är stor nog att försörja dem båda.

Svenskar i Världen föreslår därför att:

Migrationsverket tar fram en ny ansökningskategori som adresserar denna grupp av hemvändande svenskar med partner och barn från icke-EU/EES-länder.

En icke-EU/EES-medborgare som vill flytta till sin partner som är svensk medborgare ska få bo tillsammans med denne i Sverige under tiden ärendet behandlas.

Migrationsverket prioriterar ansökan om uppehållstillstånd för anhöriga till svenska medborgare i en särskild ordning för partner/föräldrar med minderåriga barn, detta för att undvika att barnfamiljer splittras.

Migrationsverket ser över den information som dess handläggare förmedlar då många utlandssvenskar upplever att kunskapen i frågan varierar markant mellan handläggarna.

Nu är det väl så att hon bara behöver ta med sitt svenska pass och gå genom gränskontrollen för EU-medborgare, detsamma för barnen.

Problemet uppstår endast för mannen som inte är svensk medborgare. För besök upp till 90 dagar behövs troligen inte ens ett visum, och jag misstänker att besöket kan förlängas från Sverige.

Däremot tycker jag att migrationsverket borde ha mycket högre prio på att behandla ärenden för personer som arbetar här samt anhöriga till svenskar. Det är egentligen kötiden som är problemet.

De som är asylsökande kan ju ansöka om asyl i ett land med kortare kö hos migrationsverket. De är ju definitionsässigt i första hand beroende av skydd.

Visst kan man tyck det är lite absurt ibland när asylsökande personer som lever på bidrag och inte betalar skatt, snabbare får permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap än arbetande skattebetalare som står för sina egna utgifter och betalar migrationsverkets och politikernas löner.

Troligen är det ett sätt att fixa röster för (s). I så kallade utanförskapsområden är ofta de enda partierna som kvalificerar sig för riksdagen (s) och (v). Då gäller det att så snabbt som möjligt göra dessa personer röstberättigade.

Utländska personer som inte lyft bidrag men betalat skatt är visserligen ekonomiskt användbara för (s) men misstänks nog ofta rösta fel och är därmed i slutändan ett hot mot socialdemokratiskt styre och införseln av sådanna personer måste alltså begränsas enligt värdegrunden.