Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är väl samma skit som han har tuggat om i 10-15 år snart. Han framstår som allt mer tragisk.

I skolan skulle det behövas anställas som aldrig förr men det finns ett litet problem. Det invandrade befolkningssegmentet konsumerar så enormt mycket resurser att pengarna börjar tryta så pass att lärarfacken befarar varsel och uppsägningar av redan anställda lärare. Tråkigt nog verkar inte heller utbildningssektorn kunna bereda utrymme för anställning av ökenfolksanalfabeter, höga löner framöver är bara att fetglömma.

Behovet av nya lärare räknas i tiotusental. Men på de största lärarutbildningarna har nybörjarna blivit färre. Samtidigt befarar lärarfacken att kommunernas besparingar kan leda till att lärare varslas.

http://tt.omni.se/lararbrist-men-ris...arsel/a/kJPn9j

Inför PISA-undersökningen lyckades etablisemanget sminka upp griskadavret så pass att svensk skola slapp absolut bottenplacering genom att helt enkelt undanta de allra skralaste elva procenten elever från granskning. Tråkigt nog fungerar det inte så att dessa elva procent undantas från kostnadskrävande aktiviteter inom det pedagogikindustriella komplexet. Dessvärre är det inte precis nålpengar de där elva hopplösa procenten snaskar i sig resurser för.

Den vettige moderaten Henrik Sundström har gjort några intressanta beräkningar kring den kommunala likviditetsproblematiken i massinvandringens spår. Inte helt oväntat drar han andra slutsatser än Sandro Scocco. Enligt Sundström beror Kommunsveriges ekonomiska problem på att skattebasen förtunnats svårt av massinvandrade lågproduktiva element. Eftersom kommunernas skatteintäkter så gott som uteslutande kommer från skatt på arbete blir det inte mycket till skattebas med hejdlös påfyllnad av livslånga bidragstagare, i detta är analysen inte väsensskild från Scoccos, men där Scocco ser svensk oginhet och rasism som grundproblemet ser Sundström färdighetsbrister hos de invandrade. Men enligt Sundström är det inte de massinvandrade oanställningsbara som utgör det största problemet för kommunernas ekonomi, det stora slukhålet är ungarna de har med sig och ungarna de fortsätter att föda fram när de väl kommit hit.

Om vi för enkelhets skull antar att andelen nyanlända ser likadan ut i hela skolsystemet, samt att nyanlända kräver lika mycket resurser som andra barn (sannolikt en underdrift), så kostar den pedagogiska verksamheten för nyanlända drygt 22 miljarder.

Kommunernas skattebas består närmast helt av arbetsinkomster. Eftersom nyanlända familjer i mycket ringa omfattning förvärvsarbetar, så har kommunerna ingen motsvarande skatteintäkt.

Staten skjuter till en del, men bara under den tvååriga etableringstiden.

När statsbidragen löper ut måste kommunerna hämta minst 22 miljarder för pedagogisk verksamhet för nyanlända på annat håll.

Som jämförelse var kommunernas totala utgift för försörjningsstöd drygt 11 miljarder förra året.

Detta som en illustration över det verkliga skälet till kommunernas kris.

Det är varken ”äldreboomen” eller ”bidragen” som är det stora problemet, utan snarare den utspädning av kommunernas skattebas som blivit följden av statens #migpol

Så som befolkningsprognosen ser ut kommer vi fortsatt att ha en historiskt hög invandring framöver. Konsekvensen för den kommunala finansieringen är därmed en fortsatt stor urgröpning från dagens nivå.

Ska vi bibehålla det kommunala självstyret är inte höjda statsbidrag lösningen (även om sådana akut måste till redan inför nästa år), utan kommunerna behöver få en ny och bredare skattebas.

Från och med nästa år och framåt tillkommer dessutom bortfallet av att allt fler går i pension, vilket ger ytterligare ett markant avbräck i kommunernas intäkter.

För att tala klarspråk - det kan inte lösas genom att öka antalet i arbetsför ålder genom invandring, eftersom förvärvsgraden på de som invandrar i genomsnitt är nära noll.

Det beror inte på att vi skulle vara rasistiska och dumma, eller på grund av LAS. Det beror på att färdighetsnivåerna på de som invandrar från länder med lågt HDI är så låga.

Även personer med formellt hög utbildning från Mellanöstern och Afrika har i genomsnitt signifikant lägre färdigheter i matematik än lågutbildade födda i Sverige enligt OECD:s mätning

https://twitter.com/HenrikSundstrom/...27959189295105

Anden är ur flaskan och kommer inte krypa in igen oavsett hur sockrad medicin Scoccostyle eller vansinneshot från Bonniers olyckssalige Peter eller ens autistiska utbrott från messianska barn som erbjuds. Massinvandring av vidskepliga kulturfrämlingar är inte längre en produkt som går att sälja in som behövlig oavsett vad för knep som tas till. Vi vill inte ha det börjar faktiskt framstå som ett fullt tillräckligt argument mot mångkultur, integration och massmigration. Och när den riktigt sura karamellen att enbart det pedagogiska pysslandet - med högst måttligt resultat - med den nyaste invandrarbefolkningen varje år kostar dubbelt så mycket som totalförsörjningen av hela bidragsproletariatet väl fått igång allmänhetens salivproduktion kan det snabbt börja hända grejer på återvandringsområdet. Avkrävs svensken dessutom Isaksoffer av de egna barnen på mångkulturens altare för att blidka den gammaltestamentliga gudens samtida uttolkare kan det bli åka av.

En korrekt bedömning av Dahlberg. På socio-psykologisk grund. Dit allt smälter ned till som urgrund för den enskildes agerande som naturlig hävdande existens bland allt annart levande. Överhuvudtaget bör man vara vaksam mot samhällsläror och ”di lärdes” sammanställningar inom etablerade former och/eller bokpärmar, vilket en hygglig och boklärd person i tråden gång på gång visar sig böra tänka på...
Strindberg sa en gång att han inte läste Björnstjärne Björnsson för han ville inte få hyndan i sin buk, litet starkt kanske, men manande till eftertanke. Det är ointellektuellt att gå inom andras pärmar och text och låsa fast sina naturliga utförsgåvor genom ikonisering av förebilderna. Gällande Dahlberg, har du Cj Fleetwood på litet textutrymme i tråden, menar jag, förklarat hela saken.

Folkhemsfanan är på väg att överlämnas till SD:

https://kvartal.se/artiklar/den-sven...nostalgitripp/

Citat ur den långa och bra texten.

Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig reciprocitet (ömsesidighet), på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat.
Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag.

Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. MR-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.

Länge var motsättningarna dolda på grund av att de två modellerna projicerades i skilda geografiska rum. I Sverige gällde reciprocitet, skötsamt arbete och gränser, utomlands gällde villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet.

Men med de stora flyktingvågorna kom utlandet till Sverige, och plötsligt kolliderade logikerna i samma geografiska rum.

I kölvattnet av den ekonomiska kräftgång som påbörjas efter oljekrisen 1973 och slutar i en fullblodig kris i början av 1990-talet, tappar Socialdemokraterna förtroendet för det egna projektet.

Istället seglar nyliberalismen upp som en potent kraft med nya visioner där marknaden, valfriheten och det fria näringslivet utmanar den sklerotiska ”socialstaten”.

Även från vänster blåste nya vindar, där den stark-starka staten ifrågasattes av dem som pläderade för egenmakt och rörelsebaserad självorganisering. I stället pläderade man för en mer moraliskt ren ”anti-politik” med öppna gränser och ett globalt civilsamhälle.

Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp.

I stället kom en ny, mycket mer förvirrad föreställning att dominera. Knappt en berättelse, utan snarare en ohelig allians av idégods där anti-etatistisk nyliberalism från höger blandades med postnationalism från vänster.

I denna process kom staten att bli det stora bondeoffret, med digra konsekvenser i dag.

Det förenande, universella och individuella medborgarskapet har nedgraderats. Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad.

Nu står vi inför ett splittrat Sverige, med social segregering och politisk polarisering, och en utveckling som lovar grindsamhällen för de rika, ghetton för fattiga, parallellsamhällen för de mångkulturella.* Utan karta, utan kompass, utan kraftfulla politiska ledare.

Hur rensar vi då upp efter den perfekta stormen och det oheliga äktenskapet (som Lars T uttrycker det)? Hur undviker vi nya decemberöverenskommelser och januariavtal som bara förlamar och cementerar en förvirrad tillvaro?

Kan vi inte bara köra bandet baklänges, det kommer låta märkligt och många får hålla för öronen men tillbaka till skilda världar är en bra början, sen kan vi spela över den här olustiga perioden av vår historia samtidigt som vi tonar ner villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet fortsättningsvis och håller den under kontroll samtidigt som folkhemmet 2.0 tuffar på in i en ljusare framtid.

Sen vakna jag och inser att vi befinner oss i helvetet på jorden...snälla ge mig hopp någon.

Den Stora Hemvandringen kommer att rädda den svenska nationen.

I fredags visade svt den senaste inspelningen av "Okänd soldat". Ett sällsynt tillfälle att se något av kvalitet på Public Service. Scenen är: Den nygifte Kariluoto kommer tillbaka till fronten och möter en alltid lika omdömesgill (men sliten) Koskela.

Kariluoto: Sarastie menade att bäcklinjen skulle hålla.
Koskela (stilla): Det finns inga flanker.
Kariluoto: Vi får inte förlora hoppet.
Koskela (stilla): Det finns inget hopp.
Kariluoto: Så låt oss slåss utan hopp då.

Strax därefter genomför Koskela med en liten grupp ett överrasskande anfall mot fiendens flank så att resterna av plutonen under hans befäl kan ta sig ur inringningen. Medan Kariluoto stupar efter ett omdömeslöst anfall direkt mot fienden.

Sensmoral: Klarsynthet, även om det innebär insikt om hopplöshet, ger alltid ett bättre utfall än dåraktig omdömeslöshet och tillkämpad optimism.

Om du med detta menar att man måste vara realist på det sätt som ofta fått eko i tråden, från likvakan i Visby över Gür eller Engellaus maniska fokus på vad vi måste acceptera, så är du allt annat än omdömesgill. Man måste vara pragmatisk i ordets filosofiska betydelse, vilket innebär att se möjligheter och arbeta mot dessa. Ja, att inse att försökets framgång inte är fråga om en kalkyl utifrån otillräckliga data, utan om att försöket faktiskt görs. Förutsättningarna är inte givna, utan skapas och förändras under gång av de pågående försöken.

Det är bara att dekonstruera "realismen" som saluförs kring miljonhövdat etniskt bidragsproletariat eller förluster att lära sig leva med, för att inse att de faktiskt inte alls vilar på rationella antaganden, baserade på evidens.

Alla de osannolikheter och problem som går att ställa upp mot en lyckligt genomförd återvandring av en miljon eller fler individer, har nämligen den fördelen att de bara är komparativt, relativt osannolika och problematiska jämfört med andra framtidsscenarion. En astronomisk investering som är en relativ besparing från dag ett av redan existerande kostnader, blir bara osannolik om resurserna aldrig tryter. Om resurserna tryter, kommer den relativa besparingen tvärtom bli tvingande, vad "realisterna" än svamlar om.

Även en mycket delvis genomförd biståndsåtervandring, kommer skapa nya förutsättningar och trösklar för andra mekanismer om och när pengarna sinar i Malmö-Sverige. För - det kommer väl pengarna göra om det inte mot alla odds visar sig att det vänder i Malmö och kritiska massor och synergier äntligen kickar in?

Hur fungerar egentligen en lagomdystopi på sikt? En där förlängda försörjningslinjers inneboende motstånd aldrig hejdar frammarschen - eller märkligt nog hejdar den i ett bekvämt viloläge där fortsatt offensiv visserligen är omöjlig, men påbörjad reträtt inte behövs.

Är det så extrapolerande trender brukar fungera historiskt? Nej. Trender bryts och nya hållbara jämviktslägen söks.

Nassim Nicholas Taleb i Studio Axess som spelades in på Bokmässan i Göteborg:
https://www.youtube.com/watch?v=5CGKdmsPmXY

Han intervjuas utifrån frågeställningar appråpå sin senaste bok Skin in the Game - även om mångkultur inte behandlas som ett centralt ämne i intervjun så når bokens budskap in i självaste kärnan av Sveriges politiskt-mediala haveri: om bristen på "accountability" bland journalister, byråkrater och makthavare. Hur Stockholm och etablissemanget är helt frikopplade från resten av landet, och varför vi bör återetablera tjänstemannaansvaret.

Talebs anföranden är ofta svåra att greppa om man inte är initierad i hans idévärld eftersom det kan bli lite yvigt genom hans "fraktala" berättandestil som snuddar vid lösa poänger som åhöraren i slutändan kan syntetisera. Men detta var ändå en relativt klar och tillgänglig intervju av dem jag har sett. Min förhoppning är att någon "svensk etablissemangsintellektuell" som går på bokmässan kan skaffa sig en aning genom Taleb och applicera det på systemet som denne verkar inom.

Har läst Skin In The Game och den inleds med ett kapitel om hur etniska minoriteter genom att vara kravfyllda och aktivistiska äter sig in i samhället och hur man kan göra för att göra samhället motståndskraftigt mot islam.

Ergo: Wolo kommer inte att lyfta fram den.

Den första filmatiseringen är den ojämförligt bästa. De som var skådespelare i den versionen hade deltagit i kriget.

Med risk för att bli melodramatisk så måste jag fråga om inte motståndet mot Sovjet imperiet ändå var värt sitt pris. Ett intakt Finland med sin befolkning kvar förutom de som stupade. De baltiska länderna fick en del av befolkningen deporterad till Sibirien och en stadig dos ryssar ersatte dem. Ryssarna är till största delen kvar och de etniska spänningarna är stora.

Det är farligt att ingå i imperier. Men frihet har sitt pris.

Min fetning.
Precis, frihet har sitt pris. Kommande frågeställning och stridslinje? Förhoppningsvis!
Till vilket pris och på vems bekostnad?