Behovet av nya lärare räknas i tiotusental. Men på de största lärarutbildningarna har nybörjarna blivit färre. Samtidigt befarar lärarfacken att kommunernas besparingar kan leda till att lärare varslas.http://tt.omni.se/lararbrist-men-ris...arsel/a/kJPn9j
Om vi för enkelhets skull antar att andelen nyanlända ser likadan ut i hela skolsystemet, samt att nyanlända kräver lika mycket resurser som andra barn (sannolikt en underdrift), så kostar den pedagogiska verksamheten för nyanlända drygt 22 miljarder.https://twitter.com/HenrikSundstrom/...27959189295105
Kommunernas skattebas består närmast helt av arbetsinkomster. Eftersom nyanlända familjer i mycket ringa omfattning förvärvsarbetar, så har kommunerna ingen motsvarande skatteintäkt.
Staten skjuter till en del, men bara under den tvååriga etableringstiden.
När statsbidragen löper ut måste kommunerna hämta minst 22 miljarder för pedagogisk verksamhet för nyanlända på annat håll.
Som jämförelse var kommunernas totala utgift för försörjningsstöd drygt 11 miljarder förra året.
Detta som en illustration över det verkliga skälet till kommunernas kris.
Det är varken ”äldreboomen” eller ”bidragen” som är det stora problemet, utan snarare den utspädning av kommunernas skattebas som blivit följden av statens #migpol
Så som befolkningsprognosen ser ut kommer vi fortsatt att ha en historiskt hög invandring framöver. Konsekvensen för den kommunala finansieringen är därmed en fortsatt stor urgröpning från dagens nivå.
Ska vi bibehålla det kommunala självstyret är inte höjda statsbidrag lösningen (även om sådana akut måste till redan inför nästa år), utan kommunerna behöver få en ny och bredare skattebas.
Från och med nästa år och framåt tillkommer dessutom bortfallet av att allt fler går i pension, vilket ger ytterligare ett markant avbräck i kommunernas intäkter.
För att tala klarspråk - det kan inte lösas genom att öka antalet i arbetsför ålder genom invandring, eftersom förvärvsgraden på de som invandrar i genomsnitt är nära noll.
Det beror inte på att vi skulle vara rasistiska och dumma, eller på grund av LAS. Det beror på att färdighetsnivåerna på de som invandrar från länder med lågt HDI är så låga.
Även personer med formellt hög utbildning från Mellanöstern och Afrika har i genomsnitt signifikant lägre färdigheter i matematik än lågutbildade födda i Sverige enligt OECD:s mätning
Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig reciprocitet (ömsesidighet), på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat.Hur rensar vi då upp efter den perfekta stormen och det oheliga äktenskapet (som Lars T uttrycker det)? Hur undviker vi nya decemberöverenskommelser och januariavtal som bara förlamar och cementerar en förvirrad tillvaro?
Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag.
Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. MR-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.
Länge var motsättningarna dolda på grund av att de två modellerna projicerades i skilda geografiska rum. I Sverige gällde reciprocitet, skötsamt arbete och gränser, utomlands gällde villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet.
Men med de stora flyktingvågorna kom utlandet till Sverige, och plötsligt kolliderade logikerna i samma geografiska rum.
I kölvattnet av den ekonomiska kräftgång som påbörjas efter oljekrisen 1973 och slutar i en fullblodig kris i början av 1990-talet, tappar Socialdemokraterna förtroendet för det egna projektet.
Istället seglar nyliberalismen upp som en potent kraft med nya visioner där marknaden, valfriheten och det fria näringslivet utmanar den sklerotiska ”socialstaten”.
Även från vänster blåste nya vindar, där den stark-starka staten ifrågasattes av dem som pläderade för egenmakt och rörelsebaserad självorganisering. I stället pläderade man för en mer moraliskt ren ”anti-politik” med öppna gränser och ett globalt civilsamhälle.
Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp.
I stället kom en ny, mycket mer förvirrad föreställning att dominera. Knappt en berättelse, utan snarare en ohelig allians av idégods där anti-etatistisk nyliberalism från höger blandades med postnationalism från vänster.
I denna process kom staten att bli det stora bondeoffret, med digra konsekvenser i dag.
Det förenande, universella och individuella medborgarskapet har nedgraderats. Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad.
Nu står vi inför ett splittrat Sverige, med social segregering och politisk polarisering, och en utveckling som lovar grindsamhällen för de rika, ghetton för fattiga, parallellsamhällen för de mångkulturella.* Utan karta, utan kompass, utan kraftfulla politiska ledare.
Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig reciprocitet (ömsesidighet), på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat.Hur rensar vi då upp efter den perfekta stormen och det oheliga äktenskapet (som Lars T uttrycker det)? Hur undviker vi nya decemberöverenskommelser och januariavtal som bara förlamar och cementerar en förvirrad tillvaro?
Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag.
Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. MR-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.
Länge var motsättningarna dolda på grund av att de två modellerna projicerades i skilda geografiska rum. I Sverige gällde reciprocitet, skötsamt arbete och gränser, utomlands gällde villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet.
Men med de stora flyktingvågorna kom utlandet till Sverige, och plötsligt kolliderade logikerna i samma geografiska rum.
I kölvattnet av den ekonomiska kräftgång som påbörjas efter oljekrisen 1973 och slutar i en fullblodig kris i början av 1990-talet, tappar Socialdemokraterna förtroendet för det egna projektet.
Istället seglar nyliberalismen upp som en potent kraft med nya visioner där marknaden, valfriheten och det fria näringslivet utmanar den sklerotiska ”socialstaten”.
Även från vänster blåste nya vindar, där den stark-starka staten ifrågasattes av dem som pläderade för egenmakt och rörelsebaserad självorganisering. I stället pläderade man för en mer moraliskt ren ”anti-politik” med öppna gränser och ett globalt civilsamhälle.
Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp.
I stället kom en ny, mycket mer förvirrad föreställning att dominera. Knappt en berättelse, utan snarare en ohelig allians av idégods där anti-etatistisk nyliberalism från höger blandades med postnationalism från vänster.
I denna process kom staten att bli det stora bondeoffret, med digra konsekvenser i dag.
Det förenande, universella och individuella medborgarskapet har nedgraderats. Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad.
Nu står vi inför ett splittrat Sverige, med social segregering och politisk polarisering, och en utveckling som lovar grindsamhällen för de rika, ghetton för fattiga, parallellsamhällen för de mångkulturella.* Utan karta, utan kompass, utan kraftfulla politiska ledare.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106