Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Omgruppering pågår inom vänstern och de klipskaste av dem har fattat att medelklassvänsterns galenskaper håller på att bli ett mäktigt sänke för den som aspirerar på att representera arbetarklassen vilken ju i allt väsentligt uppskattar när hut går hem. Nu har "rörelsens" tankekapacitet börjat snickra på en ny verklighetsberättelse. Som ett led i detta, förmodar jag, har S-märkta Sydöstran städslat Stig-Björn Ljunggren som politisk chefredaktör. han börjar inte formellt förrän 1/3 men har redan lyckats få förstockade lokala vänsterpartister att offentligt spotta och fräsa åt tilltaget att beskriva verkligheten i realistiska termer.

– Det är skillnad på opinionsspeglande och opinionsbildande. Därför kommer jag, åtminstone till en början, att lyssna väldigt mycket på hur politiker och vanligt folk i Blekinge ser på läget.
[...]
Ett omdöme som jag läst om dig är ”smygborgare”. Hur ser du på det?

– Det stämmer. Men alla är smygborgare idag. Möjligtvis finns det någon gammal kommunist kvar i Göteborg. Men det som håller på att hända är att socialismen och vänstern skiljer sig och går ifrån varandra.

– Samtidigt har en stor del av arbetarklassen gått till höger och röstar på andra partier, något som hade varit otänkbart för deras förfäder.
[...]
Och arbetarrörelsen vet inte hur de ska hantera de kraftiga svängningarna inom politiken.

– Sossarnas stora framgång är att man har lyckats bygga ett välfärdssamhälle. Poängen är att man därmed har lyckats göra sig själva överflödiga. Samtidigt har de andra partierna anammat folkhemmet och gjort det till sitt.
[...]
Har du koll på den lokala politiken i Blekinge?

– Det tycker jag. I Sverige är den politiska förändringen som störst i Blekinge och Skåne.

– Befolkningen känner sig försummad av statsmakten. Blekinge är frontlinjen och en tidning som Sydöstran ska vara jägarförbandet som agerar framom främsta linjen.

http://www.sydostran.se/nyheter/arbe...tt-till-hoger/

Min enkla poäng med påståendet att "alla är smygborgare" innebär inte att alla sympatiserar med borgerliga partier, utan att alla partier accepterat den västerländska samhällsmodellen - välfärdsstat, kapitalism, borgerlig demokrati, etcetera. Längsta resan har Vänsterpartiet gjort. De har inte längre en tydlig alternativ samhällsmodell till den kapitalistiska jämmerdalen. Däremot är de strängt upptagna med att hitta på olika modeller att pungslå näringslivet och de rika.

För det tredje: När jag anbefaller ödmjukhet inför valresultatet tror Johansson att det är fjäsk för Sverigedemokraterna. Det är exakt den inställning som jag önskar bekämpa. Det som tarvar ödmjukhet är inte SD, utan väljarna som tagit steget till detta parti. För många av dem har det inte varit lätt.

http://www.sydostran.se/insandare/sv...-mot-valjarna/

Vänsterpartiet har ett förflutet som gör att de bör vara lite försiktiga med att formulera sina krav på samhällsförändringar, det är min enkla poäng.

Tendensen att vilja uppfostra folket till en bättre livsstil, kombinerat med det totalitära förflutna, manar till försiktighet.
[...]
Om jag var vänsterpartist skulle jag vara mer orolig över detta, att partiet efter drygt 100 år i svensk politik bara lyckas skrapa ihop i snitt 5,8 procent av väljarkåren, än vad Sydöstrans ledarsida eventuellt tycker.

http://www.sydostran.se/insandare/va...-forsiktighet/

Jag har inte utsett Vänsterpartiet till slagpåse, utan det är Aron Helmstad som anmält sig frivilligt.

Det är dock helt riktigt som Helmstad skriver att det som borde stå i fokus är det faktum att arbetarklassen gått till högerpartier.
[...]
Men den hemläxan måste göras med viss ödmjukhet. Då duger inte att skriva folk på näsan, som Helmstads partivänner i Stockholm gör, när de kräver att stadens tjänstemän inte ska få ett julbord med julskinka eller köttbullar, utan allt ska vara vegetariskt.

http://www.sydostran.se/insandare/sv...ansterpartist/

Blir intressant att följa. Ljunggren kommer om några veckor, tillsammans med Staffan Dopping, ut med en bok med namnet Medierna och Verkligheten. Han hänvisar också friskt till artiklar från andra inom hjärnverksamhetsvänstern som börjat finna det påkallat att markera avstånd mot vanvettsvänsterns syrebristskadade verklighetsförnekare. Här ett par exempel med Jenny Lindahl först ut:

Storymässigt befinner vi oss redan bortom ”the point of no return”, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Det hände någonstans i mitten på decenniet. Inte på grund av att S har varit dåliga, eller på att alliansen inte kunde hålla ihop, utan det är en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden, och som inte kommer att hejdas genom en socialdemokratisk testballong eller triangulering.

2020-talet skulle istället kunna bli ett decennium där vi

• Accepterar att världen ser ut som den gör
• Säger som det är om vad som behöver göras
• Börjar jobba för det som vi vet är rätt och riktigt istället för det som vi tror går hem

Acceptera det här: ganska troligt är att det blir en konservativ-nationalistisk regeringsbildning som tar vid 2022. Och den kan mycket väl ha tillräckligt många mandat för att inte behöva kompromissa med vänster och liberaler. Och om vi ska ta den politiska strömning som dominerar världen på allvar, krävs inte minst en sak: att vi börjar diskutera och förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå. Det är inte en planhalva där man vinner en massa väljare, men det är en planhalva där man vinner eller förlorar det stora spelet.

https://www.dagensarena.se/opinion/d...s-nya-strider/

Och så har vi en gammal stridbar socialist med Förintelsens adelsmärke att ståta med. Salomon Schulman tycker vi ska sluta dalta med de narcissismanfrätta ortenkidsen.

Den efterkrigsgeneration jag tillhör har en hel del gemensamt med de traumatiserade invandrare vi skådat de två senaste decennierna. Särskilt barnen med Mellanösternbakgrund som är födda här i landet bär på ett psykosocialt arv som är snarlikt mitt eget.

För mig har det gått bra i livet fastän lejonparten av min släkt mördats.
[...]
De invandrare som bor i så kallade utanförskapsområden i dag lever materiellt sett i en välfärd som min generation aldrig fick åtnjuta.

I vår omoderna enrummare fick fyra personer dela det minimala utrymmet. Föräldrarna var sjuka och kunde bara arbeta inom sina låglöneyrken periodvis. Hem från fabriken, inhandla de billigaste matvarorna från livsmedelsbutiken, lappa slitna kläder – socioekonomiskt sett socialgrupp fyra. Ingen bil, en knastrig radio och några enkla träleksaker åt barnen.

Ingen gnällde. Kontakten mellan våra föräldrar och schwenskarna var minimal.
[...]
De senaste flyktingvågornas debacle förvånar mig. De serveras trygghetspaket, svenskundervisning och inte sällan ett fint bemötande från delar av den inhemska befolkningen, betydligt mer engagerat än min föräldragenerations.

När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då, envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.

Sociologiskt kommer det att gå illa för dem. Pojkarnas aggressivitet belönas med ADHD- eller autismdiagnoser medan de ledsna flickorna stämplas som deprimerade. En rakryggad men samtidigt inkännande hållning är a och o mot det kulturella kaos och dess angränsande kriminalitet som nu växer fram.
[...]
Ungdomar skall behandlas med respekt – även rötäggen. Men framför allt skall lärarna förbli pedagoger och inte tvingas att befatta sig med komplicerade familjehärvor.

Skolhälsovården har tunnats ut. Den klarar i dagsläget inte av den anstormning av socialt, somatiskt och psykiatriskt utsatta som tillåts att driva omkring med sin destruktiva narcissism. Sätt in de mest kvalificerade läkarna, psykologerna, poliserna och socionomerna på skolorna. Låt dessa – tillsammans – sköta hälsoläget och avlasta lärarna!

Se på oss, en gång samhällets olycksbarn, som torde ha haft de sämsta oddsen. Vi kan i dag bekräfta att vi faktiskt lyckades. Misär och segregation i all ära som politiska slagträn – men med en genomtänkt utvecklingsoptimism är den viktigaste framtidsfrågan samhällsklimatet.

Då hjälper det inte att skolka på fredagarna.

https://www.expressen.se/debatt/dage...g-aldrig-fick/

Intressant inte bara för ett egendomsvänsterstatement som avfärdar blatteriets socioekonomiska frikort utan också för bekräftelsen av vad Norman G. Finkelstein - själv son till sk Förintelseöverlevare - hävdar i den fascinerande boken Förintelseindustrin, nämligen att i den tid då sensationsvärdet och kompensationsviljan gentemot den nazistiska förintelsens fasor borde varit som störst togs ingen större notis om överlevarnas etablering i nya värdländer och något särskilt stöd var det rakt inte tal om. Berättelsen om Förintelsen med stort F - den som kommit att exploateras rent industriellt - började inte formeras, enligt Finkelstein, förrän efter Israels segerrika sexdagarskrig 1967. Innan dess bedrev t ex det famösa ADL förtalskampanjer mot sionister som Hannah Arendt. Tydligen fanns inte glorifieringen av överlevarna i efterkrigstidens Sverige heller. Nu däremot är det senkomna nazisthetsandet hårdvaluta och kritik av sionistiska anspråk och Israelisk politik likställs med antisemitism mot vilken man från liberalt håll önskar lagstifta.

Mattias Karlsson har nu svarat på Jernecks artikel på Facebook, ett bra svar.

För det första så är det min övertygelse att föreställningen om universiteten, civilsamhället och kulturvärlden som helt politiskt neutrala sfärer är en verklighetsfrånvänd utopi.

Sådana här uttalanden skrämmer dem från vettet. Mattias Karlsson ger intryck av att vilja förändra på riktigt och inte som borgarna bara förvalta den marxistiska kulturrevolutionen.

Ambitionen är inte att förtrycka vänstermänniskor och vänsterperspektiv såsom vänstern idag förtrycker högermänniskor och högerperspektiv.

Korrekt, vi är förtryckta, och det är inget som vi glömmer. Vi vet att den liberala demokratins principer om neutralitet övergavs för länge sedan till förmån för ett åsiktsförtryck som vi tidigare bara sett i kommuniststater. Vilken borgerlig politiker har någonsin lyft detta?

Avslutningsvis känns det relevant att fråga sig vem Linda Jerneck är och vilka motiv hon kan tänkas ha för att skriva den här artikeln? Av texten kan man närmast få intrycket att hon är en konservativ person som vill få andra konservativa att frånhålla sig alla försök att utmana vänsterns dominans i de utomparlamentariska sfärerna eftersom det strider mot den äldre, renläriga konservatismens syn på hur dessa sfärer skall betraktas och hanteras. Men är detta fallet? Är Linda Jerneck konservativ?
Svaret på den frågan är tveklöst nej. Linda Jerneck är socialliberal. Fram tills för några år sedan var hon ordförande för liberala ungdomsförbundet och hon är en uttalad anhängare av den f.d EU-ministern Birgitta Ohlsson, som under sin tid som liberal ungdomsordförande kampanjade för att ”avskaffa Sverige” och upprätta en världsregering.
I realiteten är alltså Jerneck artikel en plädering för att konservativa skall avstå ifrån att utmana just den socialliberala, globalistiska och kulturmarxistiska doktrin som hon själv är en anhängare av...
Inte bara vid läsningen av Jerneck artikel utan i förhållande till dessa frågor i stort bör konservativa av olika inriktningar ställa sig samma fråga som antikens Cassius och Cicero - Cui bono? (Vem gagnas?)
Vem gagnas av att vi fortsätter att sätta utopiska doktriner om icke-inblandning och ideologisk avhållsamhet före en mer konstruktiv samhällsutveckling?
Vem gagnas av att vänsterns strypgrepp kring våra läroverk, vårt föreningsliv, vår kultur och därmed över verklighetsbeskrivningen, dagordningen och problemformuleringsinitiativet tillåts att outmanad bestå?

Bra frågor.

Vänstern och de socialliberala har aldrig haft något folkligt stöd. Ändå har man sysslat med förtal och attack mot oliktänkare och det har fungerat bra eftersom man haft mainstreammedia med sig. Här finns en lång historik att ödsla ur. Och fördelen för den som studerar historia är ju att vi vet hur det gick. Här kan vi konstatera att de som blev förtryckta för sin kritik egentligen hade rätt i sak. De måste få upprättelse och det är detta Linda Jerneck är rädd för eftersom hon och sina föregångare spelade med i spelet.

Nu senast i valet våren 2019 hade liberalerna och centern gått ihop med de rödgröna i en gemensam strategi som gick ut på att valet handlar om att stänga ute Sverigedemokraterna, det vill säga kritikerna. Hösten har i stort handlat om kommunkrisen det som kritikerna varnade för. I vilken litteratur på universiteten kan man läsa texter som behandlar det här ämnet?

Anna Victoria Hallberg, fil dr i litteraturvetenskap vid Södertörns Högskola säger i NWT:

"– Problemet är att politiken under den senaste tioårsperioden börjat flytta in frågor man vill driva i akademin. Man har också blivit mer intresserad av att akademin ska leverera en viss typ av svar. "
https://www.nwt.se/2019/10/18/interv...in-i-akademin/

Svaret ska alltså vara förutbestämd, precis det som Ivar Arpi kritiserat universitetens jämställdhetsprojekt för. Det riktigt intressanta är att Hallberg påpekar att det inte är studenterna, utan forskarna själva som står för den egentliga aktivismen. Helt enkelt för att det gynnar den egna karriären och man släpper därför in politiken för det ändamålet. Fallet med att stoppa Jomshof från att föreläsa är ett talande exempel. I så fall är det av största vikt att det finns en motkraft.

Att släppa släppa tanken om en fri press är som att överge en förslavade trosföreställning. Nästan som att livet i vår demokrati då inte längre förefaller vara ett liv i frihet utan ett i skuldslaveri till en internationell klick vars egen tro håller oss för att våra deras slavboskap.

För den som lever i villfarelsen framstår det dock lätt som orimligt då han fått lära sig att vi har en fri press, frihet och demokrati. Drönaren, som utöver sitt mentala slaveri också ekonomisk är en skuldslav, går sedan till valurnan och röstar på någon utav de kandidater som skolats till att föra den politik som den lilla internationella klicken önskar.

Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet.. förlåt, mångfald är styrka. Det är också problemet med demokratin. Folk fördummas och röstar sig villigt fram till sin undergång.

Björn Werner skriver en ganska ointressant artikel om incels, tinder & en massa annat på kultursidorna i GP. Han har fattat lite grand av vår samtid, men det mesta är meningslöst då han inte har fattat något om orsakerna. Så artikeln kan man skippa.

Men, det intressanta är en halv mening mot slutet, som kanske kan sammanfatta den lugubra & uppgivna sinnesstämning som han & hans likasinnade verkar ha hamnat i.

...Rosenbad i princip bara hålls uppvärmt i väntan på att få fyllas av en högerkonservativ regering.

Vilket väl får tolkas som att JÖK-entusiasmen & framtidstron har lagt sig något.

http://archive.is/QHsEb

Olle Thorell dyker upp igen nu 2020, med en något mer trådanpassad vinkel:

”S vet att vi måste strama åt invandringen”

Sverige måste fokusera på att integrera de hundratusentals som kommit de senaste åren. Då måste vi ha en stram och begränsad invandring framöver.

https://omni.se/s-vet-att-vi-maste-s...ingen/a/6jvgWr

För att de troende ska kunna ta till sig budskapet så skyller Thorell allt på "högern": "Regler som alltså högerpartierna drev igenom. Det är ett befängt system som är ohållbart." Liturgin om SD kan vi lämna därhän. Thorell är åtminstone en sosse som förstått att öppna gränser förintar välfärden. Jag hoppas han får med sig fler i riksdagsgruppen och lyckas stänga gränsen. 100.000 nya "utmaningar" väntar annars, varje år. Plus anhöriga.

Det tror jag nog.

Ett påstående löd:

Det är inte korrekt, vilket också påpekades. Vilka konsekvenserna än må vara så innebär de inte massimport av utlänningar. Oavsett vad någon tycker och tänker om det, elit eller inte.

Hakelius om den svåra konsten att byta oanvändbara åsikter. Vi har alla ett drag av Bagdad-Bob i oss så det är inte busenkelt att byta ut sina bergfasta åsikter.

Tänk om Boris Johnson inte är en lögnaktig pajas
Ingen vill egentligen byta åsikt. Det kräver en massa förklaringar, inte minst för en själv. Det finns ingen status i att byta åsikt. Att byta åsikt är motsatsen till att byta underkläder.
[...]
Jag skriver ”man” och ”vi”, för att ni ska få intrycket att jag är storsint nog att inkludera mig själv. Men egentligen skriver jag förstås om andra. Till exempel om alla de som bestämde sig, redan för ett par år sedan, om det här med Brexit och Boris Johnson.

Man kan väl sammanfatta de gängse åsikterna såhär:

En smal majoritet britter röstade för Brexit för att de är främlingsfientliga stofiler som tror att imperiet fortfarande finns.

Boris Johnson är en lögnaktig pajas som kommer att slå rekord som värdelös premiärminister.

Det tråkiga med just dessa åsikter är att de är oanvändbara. Ur den första kan man bara dra slutsatsen att de främlingsfientliga stofilerna måste dö eller helt byta ståndpunkt. Allt annat är meningslöst. Ur den andra kan man inte dra någon slutsats alls. Den åsikten är färdig som den är.

Det är alltså åsikter som blivit helt värdelösa, nu när Boris Johnson har en större majoritet i parlamentet än vad någon haft på mycket länge och Brexit kommer att ske. Det är lika lätt att göra något vettigt med de där åsikterna, som med en champagnevisp.

Det finns alternativa åsikter. En jag läste nyligen är att Boris Johnson inte alls ser Brexit som ett uttryck för rasism, utan som en följd av konflikten mellan stad och land. Brexit bottnar i regionala ojämlikheter. I att en hygglig del av befolkningen glömts bort. Han tänker göra något åt saken, till exempel genom rejäla investeringar i mindre välmående delar av Storbritannien. En klassisk välfärdsstatlig politik.

Tänk om det fungerar. Tänk om Brexit inte var ett rasistiskt bröl, utan ett rop på hjälp. Tänk om Boris Johnson inte är en pajas, utan en av få politiker som förmår ge ett riktigt svar.

Vad i herrans namn ska alla svenska tjurskallar ta sig till med sina befästa, skottsäkra, orubbliga och obrukbara åsikter då?

Kanske kan 2020 bli året då ”vi” ändå försöker byta ett par åsikter, som blivit särskilt korkade.

https://www.expressen.se/kronikorer/...er&social=twtr

Ja, det är väl där de särskilt högt brölande kommissarierna från de åsiktsgodkännande politbyråerna befinner sig nu, kringrända av verkligheten och lämnade i bakvattnet med sina obrukbara åsikter. Vi får se hur värdegrundskamaraderiet kommer att hantera sin prekära belägenhet framöver.

Deras enda, gränslösa värld, blev alltså för dem själva en skärgård av ensliga och ofruktbara klipphällar.

Det var en av Hakelius bättre texter.

Floskler och påståenden på en gråskala från halvsanningar till lögner. Sådana som Olle Thorell är så otroligt tröttsamma och förutsägbara. Det han skriver är sådant som har misslyckats sedan 70-talet. Det är obegripligt att någon fortfarande kan tro på detta och lägga sin röst på S. Obegripligt.

Sjuklövern har kört välfärdsstaten i botten men Olle Thorell maler på om att ”klara av integrationen” som aldrig har fungerat. Han kan omöjligen ha alla hästar hemma.

"Svenska folket förtjänar det" är ett narrativ vi redan sett och kommer se mycket mer av.

Det är alltid falskt och förmedlas bara av ovänner och ovänners nyttiga idioter.

Dom har helt enkelt ingenting kvar att komma med. Motfrågan bör alltid vara: "Vilken jävla integration?"