Citat:
Behövs en ny antikolonial rörelse?
Tidskriften Kvartal publicerade för en tid sedan en utmärkt essay om den antikoloniala rörelsen författad av Eli Göndör. Jag rekommenderar den varmt eftersom den ger en klangbotten åt det självhat som den moderna vänstern och liberalerna söker impregnera svenskarna med som ett led i mediakriget. Särskild vikt ges författare som Frantz Fanon och filosofen Sartre.
Men för en svensk så inställer sig frågan vilka slutsatser man kan dra av denna beskrivning av det rättfärdigande av det antikoloniala våldet som Jean Paul Sartre en gång presenterade i sitt förord till Fanons bok Jordens fördömda. Ur Göndörs essay.
https://kvartal.se/artiklar/sa-fick-...ering-av-vast/
Som reaktionär så söker man ständigt genomskåda historiens dimmor och söka förebilder i alla tider. Att leta mönster och se likheter i de olika förlopp som historien spelar upp.
Sverige och västvärlden ser nu att menaiterna framgångsrikt bildat vad som nog måste ses som kolonier där de i realitetens söker hävda privilegier och egna rättsregler. Detta samtidigt som de i liten grad bidrar till värdlandets välstånd och befolkningens välbefinnande utan tvärt om måste underhållas ekonomiskt av värdbefolkningen. För ett parti som Socialdemokraterna så är de att likna vi de legosoldater som historiska härskare omgav sig med eftersom befolkningen inte längre gav den härskande klassen tillräckligt stöd.
Frågan uppstår då hur Jean Paul Sartre hade beskrivit svenskens anspråk så här 60 år senare? Hur ska den nya kolonialismen bemötas?
Tidskriften Kvartal publicerade för en tid sedan en utmärkt essay om den antikoloniala rörelsen författad av Eli Göndör. Jag rekommenderar den varmt eftersom den ger en klangbotten åt det självhat som den moderna vänstern och liberalerna söker impregnera svenskarna med som ett led i mediakriget. Särskild vikt ges författare som Frantz Fanon och filosofen Sartre.
Men för en svensk så inställer sig frågan vilka slutsatser man kan dra av denna beskrivning av det rättfärdigande av det antikoloniala våldet som Jean Paul Sartre en gång presenterade i sitt förord till Fanons bok Jordens fördömda. Ur Göndörs essay.
https://kvartal.se/artiklar/sa-fick-...ering-av-vast/
Som reaktionär så söker man ständigt genomskåda historiens dimmor och söka förebilder i alla tider. Att leta mönster och se likheter i de olika förlopp som historien spelar upp.
Sverige och västvärlden ser nu att menaiterna framgångsrikt bildat vad som nog måste ses som kolonier där de i realitetens söker hävda privilegier och egna rättsregler. Detta samtidigt som de i liten grad bidrar till värdlandets välstånd och befolkningens välbefinnande utan tvärt om måste underhållas ekonomiskt av värdbefolkningen. För ett parti som Socialdemokraterna så är de att likna vi de legosoldater som historiska härskare omgav sig med eftersom befolkningen inte längre gav den härskande klassen tillräckligt stöd.
Frågan uppstår då hur Jean Paul Sartre hade beskrivit svenskens anspråk så här 60 år senare? Hur ska den nya kolonialismen bemötas?
Du gör helt rätt i din läsning av texten. Istället för att gå med på författarens problemformulering och ta parti MOT "salafisternas" apologeter, utvinner du malm med resonans FÖR ett svenskt särintresse. Istället för att göra nationalisten Sartre till ytterligare en intellektuell ovän och tredje världens folk till främlingar, sätts svensk folkrätt in i ett större historiskt sammanhang av kamp mot exploatering och alienering från arvsrättens tillhörighet.
Jag har sagt det förut, särskilt med address till förmenta Sverigevänner som förfallit till nyttig idioti: Tanken på vit arvssynd ska inte förkastas, utan sättas in i sitt rätta sammanhang. Diskussionen ska föras upp på nästa plan av universell klarhet, inte sänkas till en partikulär förbistring och uppgivna anspråk.
Finns kollektiv arvsrätt? Om svaret är ja, finns också ett debet till de positiva rättigheterna. Om svaret är nej, gäller det alla kollektiv.
Att väga mot den vite mannens illgärningar, är hans meriter. Hans roll som förövare ska balanseras av den som offer, på lika villkor och med lika måttstockar med andra kollektiva kroppar. T ex ska slaveriet ses i sin totalitet genom historien, inte som ett isolerat transatlantiskt fenomen. Då finner vi att den europeiske (särskilt den brittiske) mannen är unik i sin roll som slaveriets avskaffare, inte utövare. Vita kroppar i bojor av svenskt järn som såldes på arabiska slavmarknader, slavsoldater i turkisk tjänst, kastrerade afrikaner i den muslimska världen jämfört med amerikansk avelsindustri - allt är kompletterande, nyanserande inlägg i en normkritisk debatt kring den levande historieskrivningen.
Inte hjälplöst gnäll om att sluta använda det förment gemensamma och objektiva, partiskt. Can't we all just get along? You first.
Finns kollektiv rätt till våld och blod-och-jord-nationalism? Is it OK to be tribal? Det är en fråga som hussvensken och minoritetsidentitären ska besvara som allmän värdegrund INNAN det avslöjas om det är palestinier eller israeler, svenskar eller kurder som avses i specificitet.
Utan skuld, inget tillgodohavande. Utan normkritik, ingen maktförskjutning. Utan partiskhet, ingen plats i det historiedialektiska schema som ändå oavbrutet pågår.
Som Sartre skulle sagt: Välj! Ta parti, existera.