Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Anledningen till neddragningarna är att staden har gjort om bidragen till skolan. Från och med årsskiftet skiljer man på socioekonomiskt stöd och bidrag för nyanlända.

Förortsskolor får mindre pengar
I takt med att allt fler skolor i innerstaden tar emot fler nyanlända får de också mer pengar. Förlorarna blir de förortsskolor som tappar elever. Lärarna på Kvarnbyskolan är oroliga.

– Kommer jag kunna ge eleverna så mycket stöd som jag kunnat tidigare med mindre resurser? Det är min stora oro, säger Jan Wärmegård, lärare på Kvarnbyskolan.

Lärarna på Kvarnbyskolan menar att omfördelningen drabbar dem hårt.

– Det kan låta lite med tre tjänster, men det spelar stor roll för oss i vår arbetssituation och för barnen som behöver extra stöd, det blir väldigt tight att få det att gå ihop. Jag förstår inte hur det socioekonomiska bidraget inte kan öronmärkas till skolor i socioekonomiskt utsatta områden, det känns kortsiktigt, säger Bibbie Enström.

– Ja, risken med det här är att elever i det här området inte klarar skolan, vilket kan bli väldigt dyrt för samhället om tio år, fortsätter kollegan Jan Wärmegård.

Investeringsbehovet i kommunerna omfattar hundratals nya äldreboenden, skolor och vårdcentraler. Förutom fysiska investeringar behöver de kommunfinansierade verksamheterna dessutom anställa cirka 215 000 extra personer fram till 2030, motsvarande två tredjedelar av den totala sysselsättningsökningen, enligt beräkningar av finansdepartementet.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har svårt att få de ekonomiska kalkylerna att gå i hop. För samtidigt som kostnaderna för offentlig verksamhet eskalerar har skattekvoten – det vill säga de totala skatteintäkterna i relation till BNP – rört sig från cirka 49 procent vid millennieskiftet till dagens 43,9 procent.
[...]
Regeringen har budgeterat för 20 miljarder i höjda statsbidrag 2020, exklusive riktade bidrag för specifika ändamål, men det utan någon utvidgning av nuvarande skatter.
[...]
– Ofta finns föreställningar om att man ska kunna spara på onödiga offentliga utgifter. Men att man ska finna tillräckligt stora klipp att göra har jag svårt att tro, säger Lars Calmfors.
Fakta: Kommunernas investeringsbehov

Folkmängden väntas öka med 810 000 personer under de två kommande mandatperioderna och med knappt 1,1 miljoner till 2030.

Den demografiskt betingade utmaningen innebär att de kommunfinansierade verksamheterna behöver anställa cirka 215 000 extra personer till 2030. Den totala sysselsättningsökningen till 2030 beräknas bli 330 000 personer och detta innebär att den kommunfinansierade sektorn behöver ta i anspråk två tredjedelar av sysselsättningsökningen.

Men den demografiska utvecklingen kräver också fysiska investeringar. Om den framtida elevökningen möts av nya skolor med samma elevtäthet som i de befintliga behövs 400 nya skolor byggas fram till 2026 och 475 nya fram till 2030. En oförändrad barntäthet kräver 720 nya förskolor och antalet platser på äldreboenden behöver öka med 32 000 under de kommande två mandatperioderna.

Om de framtida vårdcentralerna ska kunna ta emot i genomsnitt lika många invånare som de redan befintliga behöver det tillkomma knappt 100 nya vårdcentraler fram till 2026 och cirka 120 nya till 2030.

Källa: Finansdepartementet

Det tragiska med denna instrumentalisering av vissa kategorier av människor, som plötsligt råkar vara flavour of the month, är att man inte ser dem som människor med ett inherent värde i sig, utan endast som redskap eller medel för ett mål. Just nu är de 9.000 hazarer som är föremål för gymnasielagen vänsterns älsklingar. Utan egen förskyllan har dessa personer plötsligt kommit att tjäna som subjekt i ett politiskt narrativ. Deras uppvaknande kommer att bli brutalt när de inser att ingenting handlade om dem egentligen – de spelade för en tid endast rollen i det senaste kapitlet i historien om den svenska vänsterns självartikulering. Om vi får en ny regering som river upp gymnasielagen, eller att EU-rätten konstaterar att den inte håller, så kommer de 9.000 männen att skickas hem och snart vara lika bortglömda i vänsterns ögon som Attac-rörelsen, den arabiska våren eller Podemos. Är det någon som kommer ihåg vad det var för något? För inte så länge sedan var dessa företeelser det viktigaste som fanns och själva symbolerna för att en ny morgondag snart skulle randas.

Om den enda politiska idén att man måste forma frågor för att behålla makten utifrån ett politisk höger vänster linje utan verklighetsförankring och folket ratar detta så är vi redan i ett postpolitiskt samhälle.

Vi är i ett postpolitiskt samhälle där medierna blivit arenan för medierna att föra sin odemokratiska och därmed ansvarslösa politik. Inte en arena för politikerna att föra demokratiska samtal med ansvar och saklighet.
Är det politikerna har abdikerat från sitt agendasättande eller är det medierna som tagit ifrån politikerna initiativet?
En kombination och det beroende på att det inte finns några djävulens advokater som motkrafter till varken politiker eller medier. Någon som faktiskt analyserar vad de säger och gör en konsekvensanalys.
Förutom Flashback numera.