Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Proto eller neo blir helt beroende på perspektiv min gode Oyto.

Men min poäng var att Kalergi ansåg att hans praktiska idealism behövde baseras på en förstörelse av nationerna genom att blanda upp folken med ”negeroida raser” som den nya eliten sen skulle kunna härska över. Söndra och härska är en utmärkt imperiepolitik för en styrande klass/ras.

Alla bildade människor känner till hans egna familjeförhållanden och vilka som finansierade honom så det saknas anledning att utveckla det närmare här i tråden.

Naturligtvis kan man inte motivera det som sker med samma ord som valdes på 1920 talet men om effekterna blir desamma så varför inte?

Sedan är ju det här med avfärdande av konspirationsteorier ett tveeggat svärd. Det som inte är uttänkt blir ju en instinkt. Är det bättre? Vi har diskuterat artiklar från judiska skribenter i USA som på intet vis förringar kopplingen mellan det homogenas underminerande genom mångkultur och judisk aktivism. Att nativism med naturlighet kommer vara antisemitisk. Inte med förklaringen att det handlar om en illasinnad plan mot den infödda majoriteten, utan en impuls beroende på det egna perspektivet som "den andre". Samma resonemang har förts kring judisk roll i den ryska revolutionen och kommunismen.

Till slut måste svaret bli - Och? På vilket sätt gör det konsekvenserna annorlunda för de drabbade? Om det egna kollektivet ska räknas någon 1800-talsgöteborgares ordvitsande tillgodo, måste man då inte också reflektera över annan samhällspåverkan?

Haha, nej, det finns naturligtvis inget rationellt i detta. Svaret står väl att finna i tongivande teorier om makt och normer. Det tillkommer folkflertalet, eller snarast majoritetsbefolkningen, att lyssna uppmärksamt på minoriteter och visa respekt för deras "erfarenheter", ihopfantiserade och uppdiktade eller inte. Deras röster är svaaaga och hörs inte klart och tydligt om vi andra inte håller käften. Se där den gängse definitionen av demokratiskt menings-"utbyte".
Men frågan är om det verkligen finns någon endaste representant för de grupper du nämner som faktiskt gör det av det enkla skälet att man tillsammans bygger ett bättre samhälle utan t.ex. kurdiskt hedersvåld. Skulle vara någon enstaka kurd, då. Svenskar som grupp är tusenfalt bättre på detta, vilket du noterar. Att en utländsk folkgrupp i Sverige skulle kritisera sig själv av hänsyn för svenskarna, det finns liksom inte på kartan. Samma sak gäller i utökad mening förståelse för det dilemma som svenska folket ställs inför: börja ställa krav och riskera en jobbig reaktion eller låta saken bero och hoppas på att grupper med stort självhävdelsebehov (typ syrianer) ska tagga ned ett par hekto.
Det enkla svaret måste bli att Sverige är genomjudaiserat och innehar världsrekordet i skuldmedvetenhet och självförakt. Du har absolut helt rätt i allt du skriver, men ren logik kanske inte riktigt kompenserar bristande verklighetsförankring.

Att försöka dra in judar i det hela fungerar inte. Ingen förutom möjligen islamlister, tänker ens i dessa banor.


"Förneka genom att" -- du syftar på en enda kolumn skriven...2017(?). Samtidigt finns det massor av helsvenska debattörer som förnekar och detta gör de rakt av utan något "genom att". Det verkar du tycka vara helt ok. Aldrig ett ord om det.


Den här frågan existerar inte för dem eller för någon annan utom dig. Men visst, varför ska någon bry sig om Naomis "alla partsinlagor"? Jag gör det inte men du är å andra sidan den som bryr sig mest av alla.

Det fundamentala felet du gör igen och igen är att du likställer en ganska liten, ganska marginaliserad, diasporagrupp (t.ex. kurder) med en minimal diasporagrupp som är "integrerad" (judar) med svenskar, en rejäl majoritet vars land detta är. Att likställa så totalt olika grupper fungerar inte och det är just därför det är så dödfött. Det är därför ingen annan bryr sig om det.

Vad gäller utsatthet så går det att använda det men som vi vet (eftersom det inte händer) fungerar det inte för att bygga "identitetspolitik" för svenskar.


"Planen" existerar inte och har aldrig gjort.


Nej. Det här är totalt fel och det måste klargöras. I valkampanjen 2016 så pratade Trump om detta. Om USA:s enorma handelsunderskott. Han ville minska det -- d.v.s mer amerikanska varor. Hela det amerikanska etablissemanget skrek i högan sky när de tog avstånd mot det. De vill absolut inte ha detta. Tvärtom. Vidare har svensk inrikespolitik noll med USA att göra.

https://www.hbl.fi/artikel/ny-lag-tr...medborgarskap/

Svenska massmedia har ignorerat Finlands beslut att ta bort medborgarskap från kriminella invandrare. Det går stark emot Sveriges mångkultur. Att man vill inte ha vissa invandrar talar för svaghet av assimilering som fenomen.

Sveriges högsta domstol har begränsat utvisning för kriminella. En somaliska våldtäktsman får stannar.

Varför drar du in användaren Oyoto i ditt svar till mig? Ville jag vara otrevlig skulle jag kunna fråga dig om du är så oförskämd, att du menar att jag ansluter mig till nåt slags trådsanning, rentav inte kan nåt och inte heller klarar av att tänka själv. Emellertid är jag en trevlig prick och skulle aldrig få för mig att ställa den typen av frågor.

I övrigt när det kommer till ditt svar till mig, struntar jag i dina svar-frågor, det mesta i sak helt orelaterat till det jag skrev, och vars användande talar för att du bara deltar i diskussionen för att obstruera. Men det kan jag så klart inte veta, så jag ber dig att inte ta illa upp för att jag skrev just det. Det är väl helt enkelt bara så, att vi har olika syn på saker och ting.

Med detta sagt, självklart med glimten i ögat, väljer jag att fortsätta enligt följande.

Vad identitetspolitik är i praktiken kan, det vill säga faktiskt på riktigt och inte vad ledarskribenter och liknande i svensk media häver ur sig, illustreras med följande uppräkning, inte alls uttömmande på något sätt.

Identitetspolitik i praktik är följande.

1) Folkmordet i Rwanda. Det spelade noll roll vad de som dödades själva ansåg i frågan om vilka de var och vilken grupp de ansåg sig tillhöra. Var du enligt uppviglarna och utförararna tutsi, kunde du anse dig tillhöra gruppen kristna, muslimer eller animister, du dödades ändå på grund av att andra bestämde att du tillhörde gruppen tutsier.

2) Armenierna i Turkiet. Ansågs du av det moderna Turkiets skapare vara armenier skulle du bort, och plockades också bort. Och det oavsett vad du själv ansåg om dig själv.

3) Tredje Riket. Var du jude var du helt enkelt inte välkommen. Du kunde själv identifiera dig som tysk, men ansåg makthavarna att du var jude, var du rökt, till slut och til sist.

Och lite närmare geografiskt och i tid.

4) Moderaternas Waberi och socialdemokraternas överenskommelse med muslimer. Den förra fick en tid vara med trots sina åsikter om att sharia borde vara nåt helt naturligt och fint i Sverige. Waberi ansågs generera röster. Det senare, ett exempel att just vissa muslimska grupper i utbyte mot röster ska få inflytande över hur Sverige organiseras och styrs.

5) Afrosvenskarnas förening, eller vad de nu heter, och dess verksamhet, vilken förening du aldrig kan bli medlem i och vars omsorg aldrig kommer att omfatta dig, hur du än väljer att identifiera dig. Såvida du inte är det där som Afrosvenskarnsas är, vad det nu är.

Detta, 1-5, är vad jag menar med praktisk identitetspolitik. Oavsett vad man inbillar sig om hur speciellt Sverige är, kan det gå mindre bra i Sverige med vårt bejakande av identitetspolitik. Per Svenssons, andras och också dina funderingar, är inte identitetspolitik, det är nåt annat och har enligt min uppfattning mycket lite med mångkultur--och identitetspolitik att göra.

Om jag missuppfattat dig, vilket jag mycket väl kan ha gjort med tanke på ditt svar på min välmenande - jag menar fortfarande väl - kommentar till dig, ber jag dig bortse från min kommentar.

Allt gott!

Anledningen till att jag tog upp oyto är att den användaren gärna pratar just identitetspolitik. Jag hade inte för avsikt att pådyvla dig oytos åsikter.

Listan med 1) - 5) har ingen relevans för svenskar i Sverige annat än ett par punkter finns i Sverige. En forcerad jämförelse fungerar inte. Man kan inte ta afro-svenskar som förebild och sedan skapa en svensk-svenskargrupp och hoppas på samma "identitetspolitik". Förutsättningarna är helt olika. Förvisso finns en ansats till en sådan grupp: Det fria Sverige (tråd finns) -- men detta är inte en grupp som tilltalar ett tvärsnitt av svenskar och antalet medlemmar är mycket blygsamt.

Det här var jävligt bra.

Inflytelserika judar i ledande positioner tycks ha en tendens att utnyttja sin ställning för att "skydda" sig själv och sina egna. Inte så himla konstigt, egentligen, med tanke på den judiska diasporans olycksdrabbade historia (hur mycket av det som är självförvållat ska jag låta vara osagt). Det judiska kollektivet har blivit mästare på förebyggande åtgärder; en skyddsinstinkt som ofta slår över i paranoia. I varje människa av annan ras ser man en potentiell antisemit, och precis som hos individer med beteendestörningar kretsar det mesta kring dem själva. Se detta som ett taffligt försök till en karaktäristik av judisk gruppsykologi (judenhet, med andra ord). Det säger sig självt att enskilda judar kan vara mycket välfungerande, sympatiska, osv. Det är i grupp eller när judar börjar abstrahera som det här förslagna, rättshaveristiska draget kommer i dagen. Oerhört medvetet folk som vi andra säkert skulle kunna lära ett och annat användbart av om någon haft ett konstruktivt utbyte med dem och inte fått i hemläxa att berätta om förintelsen.

Ge mig ett enda exempel på när västerländsk media värnar en vit minoritetsgrupp.

Den som på allvar tror att politiker och media i västerlandet kommer att börja värna om svenskar, när dom äntligen blir i minoritet, kommer nog att bli både överraskad och besviken.

Var detta ett medvetet försök till humor?

Afrosvenskarnas riksförbund är mycket riktigt ett olyckligt exempel eftersom det rör sig om närmast psykotiska extremister, och Det fria Sverige har väl heller ingen star quality, om man så säger. Men, jag måste fråga: vänder du dig emot själva tanken på en svensk identitetspolitik som sådan, eller anser du att den bör konstrueras på något särskilt sätt? Nu vet vi vad du menar att man inte ska göra och tänka, men om vi vänder på steken?

Det beror väl på hur du definierar "vit". Samerna har exempelvis fått någon sorts upprättelse på senare år, fast det fortfarande finns en exotisk aura kring allt som rör detta märkliga folk. Just samerna har förresten blivit rätt bra på det här med identitet, fast de inte för någon identitetspolitisk kamp utanför Sapmi, eller vad det heter. Men du har givetvis rätt i att inga europeiska tidningar tar parti för vita folkgrupper i Afrika och på andra knepiga ställen. Med denna logik ser det inte precis lovande ut, men å andra sidan har västerländska media privilegiet än så länge att vurma företrädesvis för icke-vita minoriteter.

Självklart är det ganska så kört om svenska folket är i minoritet och svenska media får samma karaktär som den där svenskspråkiga tidningen i Estland, eller som Judisk krönika, som nämndes i tråden nyligen. Svensk identitetspolitik kan däremot komma att bli ett måste i ett Europa där de vita folken trängs undan. Nu tror jag inte att det ska behöva gå riktigt så långt som till minoritetsstatus och utställningsexemplar, skåda den siste svensken, men en mer robust inställning till vår identitet är ingen nackdel när vi kopplar greppet om vårt land och konkurrerar ut de invandrade folken.

Jag har inget emot DfS som sådant. Det är säkert trevligt för de som är medlemmar men själv har jag inget intresse av att vara medlem.

Det fungerar inte att låtsas att svenskar är minimal diaspora i Sverige. Så vad kan i stället "fungera"? Vad exakt är man ute efter? Att ragga medlemmar åt DfS (jag försöker mig på lite humor)?

"Identitetspolitik" som koncept att tänka kring stjälper snarare än hjälper upplever jag.