Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Borjas har bland annat tittat på Danmark och har gjort bilden mer komplex precis som jag gjort ovan.

https://sites.hks.harvard.edu/fs/gbo...nal/EJ2018.pdf

Den gode professorn George Borjas har också skrivit om invandringens undanträningsseffekter på arbetsmarknaden i Politco...

https://www.politico.com/magazine/st...nt-jobs-214216

Jag antar att artikeln i Politico mer tillgänglig.

En av de mest intressanta politiska skribenterna just nu är utan tvekan Alf Svensson. Ja, ni läste rätt - KD:s tidigare ledare. Den som följer hans krönikor i tidningen Dagen inser att den nyss fyllda 80-åringen har gått igenom en radikaliseringsprocess på senare tid.

I text efter text går han till storms mot kapitalism, rasism och finansvälde.

Han uppmanar prästerna: "Ta i så det dånar, om att människovärdet är viktigare än penningvärdet!" Han agiterar mot hårda straff, ropar på "solidaritet, humanism och elementär mänsklig anständighet" och varnar för att samhället håller på att slitas isär och blir ett klassamhälle på mer än ett sätt.

..

Ofta skriver han om internationell solidaritet: "Den internationella debatt som tidigare dominerat i vårt land verkar vara död, och har ersatts av rädsla och ego-nationalism." Han är skarpare i sin kritik av kapitalismen än många vänsterskribenter, men det är med ett vemod i tonen som Alf Svensson talar om dagens politikers unkna nationalism, dock utan att nämna några namn.

..

Avståndet till dagens KD-ledning kunde inte vara större. Hos Ebba Busch Thor, Christian Carlsson och Sara Skyttedal märks ingen solidaritet, knappt ens någon mänsklighet. Godhet - finns det något mer föraktat hos dagens höger? Nej, nu ska det vara elakt, aggressivt, det ska vara militär ockupation, stängda gränser och tvångsanpassning. Som politiker ska man inte vara ödmjuk mot folket utan helst förolämpa det. Den egna svagheten ska bekämpas, tiden då man var trevlig är ett fult gammalt foto att skämmas för. Det märks också i deras ögon: de tycks ha hängt sig i ett kallt stirrande likt en gammal dator. Gud har blivit en retorisk figur, fram med svärdet.

...

Problemet är att kapitalismen själv är en revolution. Och de konservativa saknar en kritik av kapitalismen i grunden - de vill bara att maskineriet ska gå lite långsammare och vara lite varsammare. Detta är en självmotsägelse, eftersom kapitalismens natur är att fortsätta ackumulera, vilket betyder att lägga under sig nya områden. Skogar, berg, luft, vatten, offentlig sektor, kärleksrelationer, kroppsdelar - allt slukar kapitalismen i sin jakt på ökad profit. Den kapitalist som håller sig kvar på samma nivå går under.

Den konservativa politiken har ofta gått ut på att förvalta denna självmotsägelse i praktiken. Å ena sidan privatisera, sänka skatter och avskeda sjukvårdspersonal. Å andra sidan tala om mjuka värden, mänsklighet och omsorg. De inser inte att massprivatiseringar och ett behållande av den mänskliga värdigheten är oförenligt.

Och det är därför som konservatismen - den kristna högern - alltid kommer vara en pendelrörelse styrd av konjunkturen. När nya kontinenter fulla av guld och koppar uppenbarar sig är det svärdet som tas fram. När de redan besegrats och ekonomin är stabil föds nya konservativa: mänskliga och solidariska. Men efter finanskrisen, klimatkrisen och kriget mot terrorismen, klarar de inte längre att behålla makten med en läggning byggd på tillförsikt. Kapitalismen har återigen rivit upp världen, sänt miljoner i arbetslöshet och på flykt och trasat sönder fungerande välfärdssamhällen, och då vill den samtida konservatismen marknadsföra ilskans och svärdets politik. Tyvärr, är den lika verkningslös mot kapitalismens framfart som korsets.

Hur var det då med Sverige? Även vi har ju haft universitet, stora författare och påverkats av upplysning och romantik, kan man ju tycka. Nja, inte helt och hållet. Våra universitet var inte primärt några platser där ett nytt tänkande skulle utvecklas eller där samhällsfrågor analyserades. Våra lärdomsinstitutioner var sedan deras tillkomst framför allt något, som i brist på en bättre beteckning, tyvärr måste beskrivas som ett slags arbetsmarknadsprojekt. Svenska universitet fanns till för att producera präster, som efter erlagd examen kunde spridas ut på olika socknar och domkapitel. Även vi hade som sagt tänkare och konstnärer, med det hos oss var det som att skåda upp mot himlen vid den inbrytande skymningen och blott se ett fåtal lysande stjärnor på stort avstånd från varandra. Kontinenten tedde sig i detta sammanhang mer som vintergatan.

Nästan den enda form av publik diskurs som en vanlig svensk kunde lystra till under hela sitt liv, vare sig han var en bonde på landsbygden, en borgare i staden, en adelsman ute på sitt gods eller knuten till hovet var predikotexten. Självfallet präglade religion och predikningar även andra länder i Europa, men där fanns alternativ. Där fanns andra retoriska mönster för att formulera politiska utsagor. Om politiker i Frankrike eller Tyskland inspirerades av universitet och litteratur, togs de formella förebilderna i vårt land upp från det religiösa och teologiska sammanhanget.

Det är av detta skäl som en svensk politiker, än idag, låter som en präst i predikstolen när han håller ett valtal. En präst är inte nödvändigtvis intresserad av att på ett konsekvensneutralt sätt diskutera sakfrågor utifrån logiska perspektiv. Hans uppgift är att presentera en moralisk tablå, med skurkar och hjältar och med krav på ett givet handlingsmönster, som om det uppfylls leder åhöraren till paradiset och vid dess motsats för till evig förtappelse.

Om ni inte tror mig, så ber jag er att tänka lite på hur politiska utsagor formuleras i det specifikt svenska diskursfältet. Ett utmärkt exempel är den förre statsministern Göran Persson. Formuleringar av typen ”ty den som är satt i skuld, är heller inte fri”, skulle kunna vara hämtade direkt ur en 1600-talspostilla. Det finns en närmast biblisk styrka i denna typ av fraser, som Persson gärna använde sig av och finns en bjudande ovedersäglighet som talar direkt till den svenska åhöraren. Svensken i gemen kanske inte sitter i kyrkbänken varje söndag, men hans fäder och förfäder gjorde det. Politiker och debattörer, oavsett tro eller ideologisk kulör har gjort det, och lärt sig formulera en politisk diskurs som omedvetet ansluter sig till predikostilen. Det är nästan så att en politisk utsaga med tvingande nödvändighet måste vara utformad efter ett teologiskt mönster för att ens igenkännas som politisk i vårt land.

Av detta skäl kommer också konkreta stilmedel hämtade från predikokontexen att vara särskilt framträdande och te sig särskilt övertygande för en svensk politik. Den svenska politiska diskursen flödar exempelvis över av den retoriska figuren ”simile”, det vill säga liknelsen. Och här hämtas mönstret från ingen mindre än vår frälsare Jesus Kristus, som mycket framgångsrikt begagnade detta stilistiska instrument. Hur många gånger har man inte hört politiker referera till ett möte med ”Asta, 82”, och vad hon har varit med om eller genomlidit. ”Asta, 82” används härvidlag inte som ett exempel i ett sakligt resonemang, utan som ett moraliskt argument i sig.

I diskussionen kring den så kallade gymnasielagen blev just den här retoriska figurens status som självbärande argument mycket tydlig. Istället för att diskutera vad gymnasielagen måtte kosta, huruvida den leder till ökad brottslighet, om den är rättvis, om föremålen för lagen kanske ljuger, vad svenskarna faktiskt tycker eller om det hela är något som Sverige tjänar på, kunde man höra resonemang av typen ”Jag träffade Emir, 17, nere vid Norra Bantorget – jag såg i hans ögon den skräck han känner vid tanken på att skickas tillbaka till krigets Afghanistan där han kommer att möta en säker död om vi inte låter honom stanna. Hur kan ni prata om siffror när en ung människas liv står på spel?”.

”Emir, 17” är givetvis inget argument för någonting överhuvudtaget. Han är ett klassiskt retoriskt stilmedel som används för att skapa en moralisk överhöghet gentemot någon som kanske anser att 9.000 afghanska asylsökande som fått avslag på sina ansökningar borde skickas tillbaka. Eftersom siffror och fakta rör sig i ett logiskt rum, så befinner de sig i en annan retorisk kontext än den stackars similen ”Emir, 17”, som befinner sig i ett etiskt rum. Användningen av moraliserande retoriska knep har visat sig mycket effektiva i den svenska debatten, eftersom vi har en tendens att acceptera dem som legitima. Detta beror givetvis inte på att vi skulle vara dummare än andra folk, bara på att vi befinner oss i en annan diskursiv kontext med en lång historisk tradition.

Det är denna historiska bakgrund som jag tror att vi måste ha klar för oss när vi analyserar hur den politiska diskussionen ser ut i vårt land just idag. Vi har för närvarande ett politiskt, kulturellt och medialt etablissemang som har förlorat de flesta sakfrågorna och därför ryggar tillbaka inför empiriska fakta och logiska resonemang. De enda vapen som återstår för deras vidkommande är de positioner de fortfarande innehar och den moraliska indignation de allt som oftast ger uttryck för. Eftersom de redan har förlorat sakfrågorna är de tvungna att strypa debatten överhuvudtaget och tysta alla röster som uttrycker en avvikande mening av rena överlevnadsskäl.

– Han är en av oss, sa Catrine Carlsson som var officiant när Mahmoud begravdes i Jönköping. Ynglingen från Afghanistan, ”som det inte fanns plats för i härbärget” Sverige. Flyktingpojken som inte blev trodd och som då inte orkade leva längre.

Osökt dyker orden från Niklas Piensoho upp. I en predikan talade han om situationen i Stockholms ytterområden: ”Det är våra pojkar”, sa han.

”En av oss”, ”våra pojkar”. Personligen känner jag tacksamhet över att få räkna mig till de många som starkt sympatiserar med dylika uttryck.

Men skulle en kristen kunna ha någon annan inställning? Är inte det kristendomens ursprungliga evangelium att Han, Guds son, blev ”en av oss” för att vi skulle bli en av hans? Och göra så gott vi kan för att älska vår nästa. Detta måste ju gälla universellt!

”Dom har blivit för många”. Det påståendet har jag hört flerfaldiga gånger. Det är flyktingarna som blivit för många. Också för en hel del bekännande kristna! Det är bara det att ”dom” har alltid varit för många, för många. Kan man tillhöra gruppen ”för många”, när man med sin familj har flytt för sina liv eller gett sig i väg för att undkomma förföljelser och trakasserier?