Början på ett mediakrig om mångkulturen?

[quote=Ottokar|64267190]
Nja…

För att förklara detta i de stora penseldragen. I princip så är hela världen (även Sverige) kontrollerad av den gamla jordägande aristokratin. De har maximalt inflytande över policy fram ungefär 1750. Det som händer är att ”borgarna”, det vill säga den urbana handelsklassen blir rikare än den jordägande aristokratin som förlitar sig på agrar produktion. Denna rikedom ger politiskt inflytande. I synnerhet i USA. Den amerikanska revolutionen är ett exempel på hur borgare, plantageägare och kolonisatörer med hjälp av folket (utan att romantisera) tar över USA och går i krig mot Storbritannien. Det är inget bra exempel egentligen men det visar på hur den engelska jordägande aristokratin förlorar sitt inflytande. Den franska revolutionen är också ett exempel på hur borgerligheten tar över. Begreppet liberal uppkommer inte förrän på 1800-talet. Vid det laget har en akademiskt utbildad övre medelklass växt fram.

De är inte kapitalister, de är inte jordägare, arbetare, tjänare eller bönder. Deras primära makt ligger i det intellektuella. Denna grupp tar till sig (social)liberalismen som är någon form av kompromiss mellan socialism, kapitalism, teokrati och feodalism. I och med att samhället blir allt mer tekniskt orienterat och allt fler lever på lön får denna relativa lilla klass (drygt 10-15 procent av befolkningen) ett enormt inflytande. Denna nästan autokratiska klass tar till sig alla möjliga politiska nymodigheter. Först handlar det om ren social ingenjörskonst, sedan darwinism och rasbiologi och efter kriget; globalisering. Karl Marx och Joseph Schumpeter osv. blir fruktansvärt intresserade av den här klassen och deras underliga och ofta fruktansvärt egoistiska och nästan religiöst fanatiska beteende.

Idag är denna sociala klass (den övre medelklassen) fullständigt dominerande i svensk politisk diskurs. Det finns antagligen ingen ledare men de politiska uppfattningarnas ”görs” eller konstrueras i deras kultur. Deras primära uppgift är att tjäna eliterna, det vill säga den rikaste och mest inflytelserikaste procenten men de är också självständiga. Balansgången är naturligtvis svår. När du läser om någon TV-kändis som sagt eller gjort något olämpligt (till exempel Fredrik Virtanen och hans chef) får de sparken av eliterna. Eliten utgör bara 0,1 procent av befolkningen. Eliterna konkurrerar också med sig själva om makten. Till exempel, slaget om media står mellan bland annat Schibsted och Bonnier och ägarna av Google, Facebook och Yahoo. Ägarna är alla en del av eliten men de konkurrerar också.

Hur som helst. Den dagen då eliten svänger och den svänger så förändras saker och ting ganska omgående. När Karin Pettersson blev obekväm omplacerades hon och senare åkte chefredaktör och såklart Virtanen ut. Efter det här valet i Sverige kommer antagligen eliterna göra viss ommöblering så sådana som Per Svensson och Peter Wolodarski kommer antagligen få sparken. Det är inte för att de inte lyssnat till Bonnier men eftersom Bonniers ägare dels vill fortsätta tjäna pengar och dels kommer populistisk positionera om sig politiskt så att deras affärsmodell passar. Det är ungefär som svensk vapenförsäljning. Alla avskyr Saudierna men svensken kommer inte sluta sälja vapen till dem. Kina är inte direkt någon demokrati men alla länder vill ha sin produktion i Kina.

Expo kom till på 1990-talet långt efter att mångkulturalismen och internationalismen var påkommen. Faktum är att grundarna till Expo inte ens var födda på den tiden. Syftet med Expo var att hålla politiken ren från konservativa stofiler. I synnerhet inom Moderaterna. Sedan expanderades detta snabbt till Sverigedemokraterna och nynazister. Antagligen tänkte sig Stig Larsson att Expo skulle fungera som någon mix av ADL eller SPLC men jag har för mig att han var influerad av brittiska Searchlight som grundades för att bekämpa National Front och senare BNP. Expo fick enormt mycket tillträde till media mellan 1998 och 2014 men hur ofta syns de idag? Finansiärerna är idag främst LO eftersom näringslivet inte är intresserade och utan de pengarna upphör organisationen. Media behöver inte Expo längre. Media har idag lika mycket information om SD som Expo och föredrar att kontakta SD direkt.

När Robert Aschberg går i pension (han har fortfarande viss status som anställd på Schibsted/LO ägda Aftonbladet) och han kommer han göra snart är det ingen mediekanal höra av sig. Utan finansieringen från LO blir det som sagt ingen cheddar. Nu när FOI har definierat Expo som någon form av vänsterextremistisk organisation förstår du nog vart det rör sig. Det skall sägas att ADL och SPLC har tappat enormt mycket inflytande över policy. Efter att ADL och SPLC höll på att jävlas med republikanska tankesmedjor så rök de som rådgivare åt FBI.

Under Trumps administration får de inte en syl i vädret. I Danmark såg man till att lägga ned SOS Rasism och i Norge satte högerregeringen (Högerpartiet och Fremskrittspartiet) polisen på dem. Det skulle inte förvåna mig att om SAP rusar ned mot 20-22 procent i valet kommer LO reagera hårt och beslutsamt. I princip kommer LO ringa upp Schibsted och sedan åker Anders Lindberg från ledarsidorna. En Tage Erlander personlighet kommer sedan ta över. Sedan kommer alla andra medier (inklusive Bonnier) följa efter. Fan, slå upp en dansk tidning. Det hetsas dag ut och dag in mot invandringen.

Den övre medelklassen kommer sätta upp fingret om vart det blåser och följa efter. Varför tror du att ledarsidorna på Expressen ägnar sig åt att hetsa så in åt helvete mot invandrare? Alla vet vart det blåser. Fan, till och Obama sitter i intervjuer och gnäller över hur han kanske gjort ett par misstag eftersom den vita arbetarklassen och medelklassen har övergivit DEM för GOP

Efter valet kommer du märka det på Statstelevisionen som kommer göra rent hus. Det värsta med den övre kulturella medelklassen (eller vad man skall kalla den) är att de är så fruktansvärt jävla radikala. I Nazisttyskland tillhörde de värsta sadistiska dårarna och tog till sig den anti-judiska ideologin till hjärtat. I Sverige på 1920-talet införde de tvångssterilisering (helt vansinnigt). I Israel sitter samma röstar på de mest brutala sionisterna. Du ser samma galenskap i Japan där den övre medelklassen är överförtjusta i reaktionär monarkism.

I det gamla Sovjet började de här lirarna anklaga allt och alla för att vara ”borgare” och inte renläriga kommunister. Således, de skickade en massa oskyldiga människor till Gulag. Naturligtvis har alltid den sunda konservativt orienterade yrkesarbetande medelklassen gapat över brutaliteten. Det är just denna klass av tjänstemän på låg och mellannivå som får ta smällarna – när den övre medelklassen och eliten beslutar sig för att omforma samhället i någon ny ideologi. Det spelar ingen roll om det är liberalism, sionism, arabnationalism, nazism, folkhemmet, kommunism, islamism, hårdför nationalism, kolonialism, feminism, nyliberalism, vänsterliberalism eller gud vet vad. Det brukar alltid gå åt helvete för vanligt konservativt arbetande folk.

[quote=Edgerton|64267896]

Det där var mer än en munfull. Måste smältas innan jag återkommer.

Hur många klassiska marxister finns kvar? Fan, jag har inte sett någon i det offentliga livet. Visst, det finns väl en del kvar i de här kommunistiska sekterna och på universiteten men de är pensionärer. Visst, du ser litet gnäll från tidningar som Jacobin Magazine och sådana tidningar men hur mycket inflytande har de? Fan, inte ens Kuba gillar kommunismen idag. De är på väg att avskaffa den precis som Kina. Till och med Nordkorea vill ut ur den - där av kontakten med Donald Trump. Det samma gäller nazism. Ingen vill tillbaka till den heller. Efterkrigstidens Globaliseringspolitiken (alltså inte den koloniala som Viktorianerna ägnade sig åt) är byggd på en form av kompromiss mellan nyliberalism och liberal kulturradikalism.

Ingen av dessa ideologier är speciellt framgångsrika eftersom syftet är ”förstörandet” av aristokratin och den gamla ordningen. Ideologin ligger i förstörandet och inte i byggandet. Ungefär samma galenskap som de spanska anarkisterna ägnade sig åt under det spanska inbördeskriget. Visst, det är en del snack om vänsterpopulism men är Bernie Sander en vänsterpopulist?

I någon mån visst men han är överlag intresserad av inför senmodern svensk socialdemokrati i USA och inte något Per Albin Hansson orienterad folkhem. I Grekland sitter de vid makten men hur mycket händer i Grekland? Grekland är fortfarande en låneslav till Tyskland.

Det finns inget som de här grekiska vänsterpolitikerna kan göra eftersom Grekland inte producerar någonting annat än olivolja och utan produktion blir det inga jobb. Det samma kan sägas om Italien. Fan, de producerar ju inget söder om Rom så vad förväntar de sig? Att de kan ha en välfärdsstat av nordeuropeisk snitt? Fan, grundläggande för att Sveriges sossar överhuvudtaget kunde ösa bidrag, löner och pensioner över människor bottnade i den extremt framgångsrika tillverkningsindustrin. Nu när den inte finns kvar så försvinner bidrag och pensioner och lönerna åker i toaletten. Det samma kan sägas om USA. Den amerikanska lösningen är protektionism men vad är den svenska lösningen - mer värdegrund i skolorna och mindre fabrikanttänkande?

Ulrica Schenström har ju helt rätt att konflikten står mellan liberaler/post-marxistiska världsordning och en ny populistisk (eller hur man skall beskriva den) världsordning. Hur många på Aftonbladets ledar och kultursidor har läst Das Kapital förutom Åsa Linderborg? Inte många och Åsa Linderborg (som den vänster-sosse som hon är) var nog mer intresserad av att läsa Judith Butlers kritik av kapitalismen.

[quote=Ottokar|64267966]
Klart du måste - ni i den här tråden sitter och konspirerar som Jimmie Åkesson gjorde 1998. Nej, om de konservativa marknadsvänliga pragmatikerna hade fått bestämma hade inget av det här hänt men de jagades och jagas ut ur institutionerna.

Wongs analys är förstås korrekt, men en dimension fattas fortfarande. Han har helt rätt i att socialdemokratins självskadebeteende handlar om att göra ett bättre jobb än SD på att skapa en vit, svensk, manlig identitet som måltavla för de eftertraktade minoriteternas missnöje och "kamp". SD profiterar stort på att uppfattas som identitetspolitiskt ombud för denna hunsade grupp - en roll de själva principiellt förkastar och defininitivt saknar förmåga att odla aktivt och långsiktigt. Det är S och övriga partier som gjort och gör jobbet åt dem, som i oförnuft sköter deras tribalistiska marknadsföring åt dem.

Korrekt alltså - arbetarrörelsen och den "progressiva" vänstern stöter bort och skapar i samma skeende en allt skarpare identitetspolitisk utgrupp som därmed blir ingrupp och överger dem.

Men - vilken är slutsatsen att dra av detta? Att allt varit frid och fröjd om "afrosvenskar" och "rasifierade" inte uppvaktats och ingruppifierats? Är denna process alltså syntetisk och lever på konstgjord andning - eller en oundviklig följd av de enorma demografiska förändringar som skett i tidigare överväldigande europeiska majoritetssamhällen?

Ta USA. Röstade latinos, svarta och judar verkligen färgblint 1970 - eller var deras gruppröstande och nätverkande av demografiska skäl bara mindre synbart då? Fanns någonsin möjligheten för demokraterna att "välja bort" identitetspolitiken - eller var det en organisk process som bara kunnat undvikas genom att behålla den vita supermajoriteten intakt?

Wong skriver:


Om vi accepterar Libanon som det identitetspolitiska skräckexemplet: Hade det bara varit för kristna och olika muslimska befolkningsgrupper att förkasta tanken på identitetspolitik, för att lösa problemen? Varför finns några etniska, kulturella eller religiösa konflikter alls, om det är så enkelt?

För att tala med Sonesson - hade det inte bara varit att vifta med samma libanesiska flagga? Varför är den enande symbolen sämre än den amerikanska eller svenska flaggan?

Här ligger nästa nivå av vakenhet för en nymornad svensk offentlig debatt, den slutliga nivån. Identiteters symboler är förvisso potenta. Men det är identiteterna/nationerna/tribalismen som ger symbolerna magi, inte symbolerna som skapar identiteterna. Den politiska nationalismen äger framtiden eftersom den är ett nödvändigt uttryck för majoritetsbefolkningar i tidigare övervägande homogena europeiska statsbildningar.

Det som ska förklaras är inte regeln att grupper som trängs i konkurrens driver identitetspolitik, utan det föreställda undantaget att svenskar eller vita amerikaner INTE skulle göra det. I efterhand kommer den idéen framstå som fantastisk och befängd - men nu är den fortfarande accepterad av alla deltagare i det offentliga samtalet. Från höger till vänster, inklusiva SD.

Vänstern förvånas över att minoriteternas identitetspolitiska monopol ifrågasätts, liberaler och "kulturnationalister" ifrågasätter identitetspolitikens existensberättigande. Alla är lika fel ute och politiskt naiva eller förljugna.

Detta är inte justerade siffror för men så här judar röstat sedan 1916.

http://www.jewishvirtuallibrary.org/...tial-elections

Även om vi justerar för klass och om röstaren bor i storstad eller småstad ser det ut som att judar röstar progressivt. Det börjar redan 1916 och så här har det fortsatt. Förklaringen till detta är antagligen att judar från 1800-talet fram till 1900-talets början assimileras. De lämnar ghettot och blir en del av majoritetsbefolkningen men så upphör assimilationen och de blir någon form av undergrupp etniskt röstande undergrupp. Idag är assimilationsgraden för judar (det vill säga gifter sig med icke-judar) skyhög. Antagligen bortåt 50 procent men väljarmönstret består. Detta har antagligen att göra med att den judiska befolkningen krymper och att färre identifierar sig med judendomen och etniciteten ”jude”.

http://www.pewforum.org/2015/04/02/jews/
https://forward.com/opinion/357517/d...ish-community/

När det kommer till latinos och svarta är det också väl belagt hur de röstar. Latino utgjorde mindre än 1 procent av USA:s befolkning fram till 1915 och ökar sedan till 2,1 procent år 1950. Det är min gissning att nära 100 procent av dem är ”White Latinos”. Sedan ökar de markant. Den riktiga tillströmningen till USA börjar 1965. Jag skulle gissa att det först är vita latinos men jag skulle gissa på att vita latinos utgör en minoritet av hela den latin-amerikanska befolkningen i USA. År 2010 var 53 procent av av den amerikanska Latino-befolkningen vit och idag är det nog under 50 procent.

Vad jag har läst så gick latinos precis som asiaterna från GOP till demokraterna. Detta tyder på att de attraheras av identitetspolitiken. Det är antagligen så som Demokraterna har resonerat. Minoriteter brukar inte bedriva identitetspolitik när de är få i antalet eller när den är nedtryckt. Den samiska identitetspolitiken var helt nedtryckt av Socialdemokraterna fram tills 30 år tillbaka då SAP började exploatera denna.

När det kommer till de svarta så var de republikaner fram till 1960-talet och skiftade sedan till demokraterna – antagligen på grund av att den svarta befolkningen är i hög grad av beroende av bidrag. Fallet för dem uppkommer i slutet av 1800-talet när industrin tar över och de blir exkluderade från arbeten av vita fackförbund och den vita befolkningen. Sedan 1960-talet har afro-amerikanernas liv successivt försämrats. De svarta kärnfamiljerna är idag raserade och få har stabila bra jobb. Däremot har levnadsstandarden för Latinos, judar och asiater kraftigt förbättrats medan den har minskat för den vita befolkningen. Hur som helst. Det är inte alltid just etnicitet som är drivande till hur grupper röstar men en mängd variabler. Klassintresset är fortfarande viktigt. Angående identitetspolitiska frågor.

Mycket bra och informativ post. Klass spelar förstås in, men i stora drag stämmer det trots allt att både judar och svarta gruppröstar på D, trots att de befinner sig i varsin ände av det socioekonomiska spektrat. Men det är ju inte hela bilden.

Det är ju inte som att R saknar svarta, latinos eller judar bland sina kandidater i Kalifornien, Louisiana eller New York. Hur stor del av respektive grupp röstar på sin identitetspolitiska kandidat, korrigerat för när det verkligen är en republikansk WASP mot deras egen etniska kandidat? En försvarlig del av "etniska konservativa" har ju möjlighet att rösta identitetspolitiskt ändå, eftersom partierna anpassat kandidaterna efter demografin på marken.

Paradexemplet är väl den förkrossande majoritet svarta som röstade på Obama, även många republikaner som "borde" röstat Romney, om de varit färgblinda.

Intressant fråga. De kulturella/mediala effekterna av den identitetspolitiska, feministiska och "normkritiska" boomen här i Sverige är, skulle jag säga, inte i första hand en konsekvens av en ökad mängd färgade. Den här förändringen började redan runt 1990 när det inte fanns särskilt många afrikaner, irakier, indier eller afghaner i landet, och de som burit upp och drivit den här svängningen har oftast varit vita, även om en del haft rötter i Syd- och Östeuropa: Alexandra Pascalidou, Tiina Rosenberg, delar av gänget kring Bang och Fittstim m fl (de flesta som var med i Fittstim var dock helsvenska). Många är etniska vita svenskar: Per Svensson, Mona Sahlin, Maria Sveland, Gudrun Schyman, Maria Ferm, Anna Serner, Björn Wiman, Tilde Björfors, Annie Lööf. Jag ser det mer som ett generationsskifte och ett andfått försök till nyorientering, tyvärr med väldigt ytliga resultat. Sverige verkar vara känsligt för den här sortens bondfångerier, det var likadant under de rödaste åren på 60-70-talen.

Att massinvandringen kom igång var en produkt av ekonomiska och industriella förändringar, t ex den nya tjänsteekonomin och EU-inträdet mitt under en djup lågkonjunktur - Sverige gick verkligen med i EU med svansen mellan benen. Sedan kom de här "postmarxistiska" och normkritiska idéerna att användas som motivering och språkliga stötdämpare för mångkulturen, men ideologin var inte en konsekvens av den nya demografin. Även om den kanske delvis gått åt det hållet de senaste åren.

Det är precis så att GOP saknar judar, latinos och svarta bland sina kandidater. I kongressen finns det bara två republikanska judar. En kommer från New York och den andra kommer från Tennessee. I Senaten sitter Tim Scott och i kongressen sitter Mia Love. Båda är svarta. Det finns en del ”White Hispanics” så som Marco Rubio i Senaten. Det är inte direkt så att det flödar judar, svarta och latinos från det republikanska partiet.

Jag kan ju berätta att majority whip Eric Cantor, som förövrigt är jude, åkte ut 2014 på grund av att han förlorade premiärvalet mot kristna libertarianen och invandringskritikern David Brat. Brat vann med 10 punkter över Cantor. Under många år försökte GOP få in kvinnor och minoriteter i partiet men de blev sällan invalda. Efter Donald Trump går det inte och den latin-amerikanska och svarta rösten är förlorad. GOP var antagligen mer "mångkulturellt" och "mångetniskt" på 1960-talet än idag.

Annars är ju USA ett fruktansvärt segregerat land. Bruna och svarta människor tjänar rika vita män (inklusive judar) men så har det alltid varit. Av alla de länder jag har varit i (och det är ganska många) så är fan i mig USA (med Israel som två och Italien som trea) det värsta landet när det kommer till rasism och nu menar jag riktig rasism och inte den föreställda rasismen som FI snackar om.

Mycket av dessa stolliga idéer importerades från USA, långt innan vi fick massinvandring hit.

Precis. Folk som t ex Ebba Witt-Brattström, Malin Ullgren, Natalia Kazmierska och Mona Masri är starkt präglade av okritiskt assimilerade amerikanska teorier och dito slagord.

Oavsett pådrivande i Sverige under tidigt 90-tal (när det i allra högsta grad fanns en massa blattar i Sverige, organiserade i etniska föreningar) handlar det om importerat tankegods som mejslats fram av identitetspolitiska/agendasättande judar i USA. Den demografiska utvecklingen har gradvis ökat tankegodsets relevans, men det handlar från första början om helt rationella minoritetsintressen. Orsak och verkan är inget mysterium här.

Intressant, det fetade går verkligen mot mina fördomar (många högprofilerade debattörer även till höger är ju judar) - även om det väl å andra sidan kan innebära att den vita identitetspolitiken i USA är starkare än jag trodde.

Om jag inte minns fel, så fick jag höra som ett motargument till att Trumps framgång berodde på vit identitetspolitik att Romney hade högre andel av de vita rösterna när han förlorade mot Obama. Vilket ju kanske snarare bekräftar styrkan hos den tribalistiska instinkten hos vita väljare, än falsifierar den.

Det intressanta är ju vad som händer i de fall där kandidaternas etniska tillhörighet INTE sammanfaller med de socioekonomiska indikatorerna. När trumfar ideologi verkligen identitet?