Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kollegan Magnus Thorén och jag har nog aldrig varit med om att beskriva ett område som var så genomsyrat av tabun och fallgropar.
Vi fann efter hand att anställda i hela Myndighetssverige sedan länge känt till de problem som vi beskrev i denna och den efterföljande granskningen Ensamkommande vuxna – det var bara något man valde att inte tala om offentligt, och som etablerade journalister valde att inte ställa frågor om.
Det var ett känt fenomen att asylsökande ofta uppgav en felaktig ålder; att kostnaderna tillåtits stiga utan att det alltid fanns ett verkligt behov av vuxenstöd och de särskilda boendeformer som tagits fram; att de ensamkommande själva ofta blev offer för systemets incitamentsstrukturer, genom att de skickades iväg av sina föräldrar eller hela klaner som en kollektiv investering; att de inte sällan således skildes från familj och vänner mot sin vilja; att deras asylhistorier ofta anpassades efter de svenska kraven för att få uppehållstillstånd; att flyktingsmugglarna marknadsförde sina tjänster genom att ljuga ihop fantasibilder av allt som väntade i det nya landet, och att det medförde att de unga emellanåt uppfattades som kravmaskiner av förbryllade HVB-hem och familjehemsföräldrar.

När Magnus Thorén och jag granskade fenomenet de ensamkommande från ett annat håll än det gängse möttes vi huvudsakligen av två slags reaktioner. Å ena sidan påstod några debattörer och journalister att vi var främlingsfientliga eller åtminstone att vi lånade oss åt dessa krafter. Bland annat skrev debattören Thomas Hammarberg: ”Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.” Aftonbladets Petter Larsson beskyllde oss för propaganda under rubriken ”SR sprider lögner om flyktingbarnen”. Han skrev bland annat: ”Tesdrivet reportage brukar det kallas, när man med ljus och lykta enbart letar upp röster som stärker den egna vinkeln. Propaganda brukar vi säga när samma sak sägs på högerradikala nätsajter.”
Inte heller inne i Radiohuset möttes vi av någon större entusiasm. Bortvända blickar och en i stora delar plågad tystnad kring hela publiceringen gjorde de där veckorna till några av de märkligaste i min journalistkarriär. Det var en surrealistisk upplevelse.

Från lyssnarna var det däremot allt annat än tyst. Varken Magnus Thorén eller jag har någonsin fått ett sådant gensvar på något vi har gjort. Till skillnad från vad Hammarberg och Larsson påstått, var det ytterst få uppenbart högerradikala som hörde av sig. I stället var det familjehemsföräldrar, socialsekreterare och vanliga hyggliga människor som på olika sätt kommit i kontakt med fenomenet ensamkommande flyktingbarn, och som menade att de för första gången upplevde att seriösa journalister försökte beskriva frågan på ett uppriktigt sätt. På Föregångslandets Facebooksida lade vi upp alla kommentarer och våra svar. Det är intressant läsning för den som vill se hur klyftan mellan ett förment humanistiskt etablissemang och vanliga medborgare ser ut.
Upplevelserna kring den där julen 2015 lärde mig att det finns frågor där vanliga journalistiska principer inte gäller. Frågor som det går troll i på ett alldeles särskilt sätt. Och att den om de ensamma afghanerna – barnen, och de vuxna männen – utan tvekan var en av dessa.

Talar man med dem som arbetar nära de afghanska ungdomarna tillhör det ovanligheterna att det är ungdomarnas eget beslut att resa till Sverige, och det är långt ifrån självklart att det är deras önskan att bo och leva i Sverige. Beslutet tas som regel av familjen – inte minst eftersom det innebär en stor kostnad – och vad den unge själv vill är ofta oklart. Däremot står det klart att det ligger en stark press på många av de unga afghanerna att familjens investering inte ska vara förgäves, och att de följaktligen ska göra allt som krävs för att bli kvar i Sverige. Det är mot den bakgrunden man ska förstå att många av de unga afghanerna har uppgett fel ålder, presenterat felaktiga asylhistorier, gjort sig av med sina ID-handlingar samt hävdar att ett återsändande skulle innebära en säker död. Detta behöver inte betyda att alla – eller ens en majoritet av dem – far med osanning. Men när svenska myndigheter ska fatta beslut i dessa fall och när seriösa medier rapporterar om dem, måste detta finnas med i bedömningsgrunden.

"Så att de kan gå klart gymnasiet", sa utbildningsminister Gustav Fridolin när han i måndags meddelade Sveriges superstora highschool-stipendium till de ensamkommande ungdomarna.
[...]
Så hur går det för denna grupp i skolan? Illa, visar en ESO-rapport och en SOU-utredning som kom på försommaren. Svensk skola är inte särskilt bra på något, men riktigt dålig är den på att utbilda utländska elever. Inget annat land i Pisa har så stor skillnad i resultat på inrikes och utrikes födda elever. Sämst går det för de ensamkommande.

90 procent av inrikes födda elever har gymnasiekompetens efter grundskolan. Om man invandrar till grundskolan i högstadiet är det 30 procent som klarar gymnasiebehörighet. 20 procent av de ensamkommande klarar godkänt i svenska, engelska och matte.

Nåväl, Sverige har en andra chans kallad introduktionsprogrammen för gymnasiet där Språkintroduktionen är det största, ja faktiskt det fjärde största gymnasieprogrammet i landet numera. Dit kommer man direkt från utlandet eller om man misslyckats i grundskolan.

Av eleverna på Språkintroduktionen har 1(!) procent tagit examen efter tre år. Efter fyra år har 7 procent tagit examen. 20 procent av eleverna försvinner.

Ok, kanske någon säger, det finns en tredje chans också, komvux. Det går så där. Efter 24 års ålder har 90 procent av de inrikes födda gymnasieexamen, jämfört med 30 procent av de som invandrat efter 13 års ålder.

De är, extremt kortfattat, skola på sommarloven, individuell timplan, individuell studieplan och skriftliga omdömen i stället för betyget F. Det är ju så bittert med underkänt. Utredningen föreslår också slopat krav på godkänt i svenska för att gå vidare till de vanliga gymnasieprogrammen eftersom "det enligt forskning tar runt fem år för att lära sig skolspråket som behövs för att fullt ut tillägna sig ämneskunskaper på det nya språket."