Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Varför skulle repatriering vara en omöjlighet, som "alla vet"?

Ett sådant påstående motbevisas så många gånger av historien att du framstår som frustrerad men inskränkt i tanken.
Det är till att börja med ett missgrepp att tro att "svenskar" är chanslösa för att något drabbar det geografiska territoriet Sverige. Det är som att påstå att judarna som folk var chanslösa mot det som händer i Jerusalem, att ingen lösning skulle ha funnits för ester i Estland på den Ryska och Tyska ockupationen, eller att somalierna som folk är chanslösa mot det som händer i Puntland. Folken är härdigare än så. Det som händer är istället, som oyto ofta återkommer till, att svenskar blir ett folk som alla andra. Svenskarna som firar midsommar kommer att utbringa en skål för "nästa år i Stockholm".

I en alternativ verklighet så har 100 000 somalier redan åkt hem, alldeles frivilligt och under radarn.

Ugaas Muhiyadin Abdi håller på och bygger ett hus Puntland. Han räknar med att flytta dit. De senaste åren har vi sett en trend att 100 000 somalier från diasporan har flyttat tillbaka. Svenska börjar faktiskt bli ett språk som du kan höra i vissa gathörn i de somaliska städerna.

http://www.na.se/opinion/ledare/lara...dare-i-somalia

Ja det har dykt upp en del i tråden för detta, en omöjlighet.

Att skribenter i media helt undviker denna fråga, och i vissa fall nämnt det i förbifarten som "en omöjlighet, nu går vi vidare med bussning (typ Gür om jag kommer ihåg rätt).

Vad är återvändandebidrag som idag används och folk åker hem med om inte repatriering?
Vad jag vet så utvisas diverse dömda kriminella, inte i större utsträckning förvisso. Vad är detta om inte repatriering?
Zigenare från Serbien och folk från Kosovo skickas ut från Sverige efter avslag på deras asylansökan, vad är detta om inte repatriering?

Har man fysiskt tagit sig hit kan man fysiskt åka härifrån. Repatriering pågår varje dag i Sverige.

Varför ingen i media vill ta upp repatriering är därför att det är en känslig och läskig fråga. Men också för att det är den enda reella lösningen på ett problem de helst inte vill se helt löst. Detta då fullskalig repatriering förvisso löser mycket av dagens problem, men det raserar samtidigt det som de så länge kämpat för.

Som togs upp någon gång tidigare i tråden, samma frågor (och lösningar) som diskuteras idag kunde med gamla artiklar visa sig vara identiskt med diskussionen under 90-talet och senare under millennieskiftet. Identiska ledare. Var väldigt kul.

Vi kan se samma sak i tråden, vissa skribenter går i rundningscykler och återkommer tillslut (kanske med några års mellanrum) till samma frågor, med samma svar. Kanske känns tryggt?

Vissa av trådens skribenter skulle nog helst av allt vilja återgå till en debatt om debatten och favoritämnet, dissekeringen och filosofiska diskussionen om vad "Teodorescu egentligen menar när hon skriver att hon älskar massinvandring". Det känns bekant, tryggt och bra.

Gud bevare oss.

Inskränkta bidrag är en väldigt viktig åtgärd, men snarare än det enda sättet bör det formuleras som en del av en bredare strategi. Det måste kort och gott till mer än bara indragna bidrag. Daniel Friberg har föreslagit 5 punkter som ett humant återvändarprogram skulle kunna utformas efter. En omprövning av asylskäl för redan anlända är en sådan punkt som förtjänar belysas särskilt i detta sammanhang då det knyter an till det du tar upp.

En ytterligare sak som sällan omtalas gäller reglering av drogmarknaderna, som måste till för att minimera möjligheterna till svart inkomst. Det är med det sagt tid för många att komma till insikt om att narkotikapolitiken besitter samma slags destabiliserande påverkan som invandringen har på det svenska samhället. Här finns goda grunder för att se avskaffandet av de svarta drogmarknaderna i samma ljus som upphävandet av bidragsförsörjning.

Politiken bör därför ta ett ekonomiskt helhetsgrepp där alla möjliga incitament ges för de som kommit hit att lämna landet. Men framför allt måste insikten förmedlas om att det är möjligt och de som påstår att det är omöjligt avfärdas som defaitister. Dessa ska förklaras besitta noll trovärdighet och enkelt uttryckt förpassas till historiens sophög.


Ni har båda rätt och detta visar att det måste till en omfattande repression gentemot såväl de som försöker ta dig hit som de nätverk som ombesörjer logistiken. Afrika måste förmås att ta ansvar för sin egen befolkning och detsamma gäller förstås Europa.

Well, vi bedöms ha tiotusentals som gömmer sig undan utvisningsbeslut - om de ens gömmer sig, de kanske struttar omkring helt öppet. Ygeman lovade att minst 60.000 av de 160.000 från 2015 skulle väck - hur gick det? Var det 2.000 hittills? Samtidigt som vi tagit typ 7.000 omfördelade från Sydeuropa utöver de XX.XXX som kommit med det vanliga inflödet?

Vi har enorma jävla handläggningstider hos migrationsverket. Många skulle klamra sig kvar på något sätt även om de fick utvisningsbeslut och all slags välfärd inklusive akutvård 100% indragen.

Och när det äntligen drar ihop sig till att några ska väck härifrån så verkar det gå till ungefär så här:
Man chartrar ett plan för att utvisa fem pers till Kabul. Några MR-advokater kommer springande och viftar med papper som stoppar tre av utvisningarna. De återstående två blir vi av med, efter att de kostat miljoner i uppehälle, byråkrati och transporter, och har vi tur stannar de borta från Sverige - men de kan mycket väl dyka upp igen, som många gör.

Så när det talas om massrepatriering som en realistisk möjlighet känns det lite som att man även skulle tro att det vore realistiskt att ge jobbet att sköta all snöröjning i hela Sverige till två skröpliga tanter i Delsbo. OBS - de måste ha ögonbindel, de får bara använda teskedar, absolut inga slungor, plogar eller skyfflar, och de får inte äta eller dricka.

Alternativen är 1) väpnad statskupp för att ta makten och iscensätta massavrättningar (en plan som skulle stoppas redan på statskuppstadiet av något slags militärallians mellan EU, NATO och grannländer), eller 2) stoppa inflödet så långt det är möjligt inom demokratiska ramar och sedan ta ett djupt andetag och kämpa på med att utvisa en handfull åt gången eller vänta på att de mot all förmodan pallar sig iväg själva.

Ja, derivatan, (och även andra-derivatan), (d.v.s i vilken riktning utvecklingen går) är det intressanta här. Vad man sedan kallar saker och ting är mindre relevant. "Repatriering" känns inte som något säljande.

Som bilförare tillämpar jag följande metod. Om jag kör (framåt) och sedan ska backa så bromsar jag först, tills dess att jag stannat. Detta måste göras innan jag påbörjar backandet.

För att det hela över huvud taget ska vara möjligt måste oljebyte göras ibland. Gammal mögig olja (tankegods) måste ut. Och vi har ingen supermekaniker (frälsare) tillgänglig. En sådan måste i vilket fall ha verktyg att jobba med och han måste dessutom känna till (och vara väl förankrad i) bilen (Sverige).

Jag tänkte just skriva jgen om skönhetssalongen i Puntland - men det här var ju ännu bättre.

Hur kommer 100 000 människor flytta från Sverige? På samma sätt de kom hit - några i taget. Det är inte förlegade fantasier om massdeporationer som är framtiden, utan en organisk, frivillig migration som ska möjliggöras, uppmuntras, förstärkas.

Då kommer en ny dynamik utvecklas och nya pull-faktorer att skapa diaspora-diasporor - ett helt nytt välfärdsindustriellt komplex. Samma pengar eller mindre - men till gagn för alla inblandade.

Ni som sitter och fixerar er vid vad "svenska folket accepterar i form av hårda tag", begriper verkligen inte hur politik och samhällsförändring fungerar. Det första steget är att internalisera att ett liv i ett svenskt utanförskapsområde inte nödvändigtvis är bättre än att driva den där skönhetssalongen i Puntland.

Jag har sagt det förut: Det kommer vara lättare att övertyga unga miljöpartister, moderatglin och rasifierade om det nya stora konsensusprojektet än tröga "socialkonservativa realister" på nätet. Inte för det spelar så stor roll i praktiken: Den gruppen har ju aldrig påverkat politiken ändå.


Håller med.

Det problemknarkarna gör är i praktiken att propagera för evidensbaserat hopplösa lösningar extrapolerande mot ett Libanon i norr - och kallar det "realism". Ungefär som att döma ut en månlandning som ett hopplöst projekt, för att sedan planera en resa till Mars.

Det handlar om komparativa svårigheter och projekt - där även det ambitiösa är minsta motståndets väg. Att rikta in all politisk kraft på att vända migrationspolariteten kommer alltid fungera - i någon mån. Integrationsprojekt har ju ofta visat sig vara rent kontraproduktiva, hur mycket resurser som än bortslösas.

Anser att det inte finns någon lösning såsom systemen fungerar idag. I dem är vi chanslösa. Det är mycket av detta som flera ledarskribenter och andra tyckare försöker förmedla. Grejen är väl att många har sin maktbas och nätverk i att de här systemen finns kvar oavsett om de fungerar sämre. Dan Eliasson är ett tydligt exempel.

När valrörelsen drar igång till våren tror jag att systemförändring blir en politisk fråga. Tove Lifvendahl är mycket drivande i detta.

Anledningen till varför det fungerar så dåligt idag är 1) Fullständig inkompetens och 2) Politisk ovilja till att faktiskt utvisa folk.

Steg 1 är att hitta länder att utvisa till, antingen hemland eller tredje land. Hemländerna har visat sig mycket ovilliga att ta tillbaka sina byfånar de var glada att bli av med. EU själva har dock i många fall hittat att sätt att angripa detta som jag själv aldrig tänkt på. Visa-restriktioner för höjdarna och deras familjer. Eliten får alltså inte resa till västvärlden, detta har varit effektivt.

Så vad gäller dessa ovilliga länder som Somalia, Irak, Afghanistan osv så får man köra en simultan piska och morot. Tar ni inte emot ert folk så blir det Visa-restriktioner för er personligen, alla bidrag dras in och det blir fullskaliga ekonomiska sanktioner. Tar ni däremot emot ert folk strösslar vi mer pengar i bidrag till er än idag...

Ovan blir ju svårt (att få tillräckligt tyngd) för Sverige att ensamt klara av, men EU är inte bara en negativ organisation, den kan med fördel användas om man lyckas få en majoritet för stoppad invandring. Så om hela EU kan förmås peka med hela handen så kommer inget land att vägra ta emot sitt folk.

När det är löst (vilket Sverige idag inte ens löst, man skickar folk lite på måfå och hoppas på det bästa) kan du börja med att identifiera folk i Sverige att börja skicka hem. Enklast är att börja med de som väntar på asylbeslut. De sitter redan i förvar/hem.

Sen börjar du beta av. Tar detta en mandatperiod? Har Sverige just nu resurser? Nej, det handlar om att långsamt bygga upp den industriella logistiken. Precis som det asylindustriella komplexet vi har idag har tagit tid att bygga upp.

Självklart försöker du para detta med incitament för självvald repatriering som med tiden minskar påfrestningen på den andra sidan av svärdet, den tvingande.

Bara den politiska viljan finns.

Observera också det avgörande: Aptiten kommer öka med ätandet. När väl ett brohuvud av återvandring är etablerat och den där skönhetssalongen i Puntland etablerats som ett meme i det gemensamma medvetandet - så kommer acceptansen för somaliska förortsgansters och våldtäktsmän minska. Om det går att återvandra till ett säkert och produktivt liv där - vad fan gör de här?

En radikal politik handlar inte om aggressiv retorik - utan om långtgående anspråk. Det mjuka - som jag ofta fått kritik för - bär inom sig ett växande, som töntiga tankar om tvångsutvisningar inte gör.

Nu kan jag inte längre läsa SvD, men med systemförändring och Lifvendahl i samma mening antar jag att du menar i en för Sverige negativ (liberalglobalistiskt) inriktning?