Citat:
Ursprungligen postat av
Napoleon.Snowball
Sverige är inte USA. Sverige hade i grunden en så mycket enklare sits, den som Erlander 1965 lovordade med de odödliga orden "Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden." Svenskarna är dessutom det närmaste man kan komma den äldsta urbefolkningen i Europa, till skillnad från amerikanerna som är ett land av nybyggare (snarare än invandrare), med stor historisk skuld gentemot indianerna och ättlingarna till slavarna. Något som förenar USA och Sverige (efter andra världskriget) är den progressiva tanken som fått rot i en ursprungligen nordvästeuropeisk, protestantisk mylla. Sverige är det europeiska land som mest följt efter USA i sin modernistiska, utopiska strävan att bli ”en lysande stad på en kulle”. Och USA ligger 30 år före oss i samhällssönderfall till följd av mångkulturalism (även om det snarare rör sig om bikulturalism i USA). Sverige har dock gjort allt för att komma ikapp och förbi. Därför är det intressant att studera den amerikanska självbilden, vilken ursprungligen var att man kom av brittisk folkstam, av engelsk kultur (t ex Franklin var mycket skeptisk mot de tyska enklaverna i Pennsylvania och man tillät inte undervisning på tyska) och att man var protestantisk. Den ovanstående rasliga, etniska, religiösa och kulturella identiteten skilde sig inte mot engelsmännens så för att underbygga rätten till ett eget land tillförde amerikanerna därför en ytterligare komponent, det republikansk-liberala credot, vars centrala dogm är deras grundlag (frihet, jämlikhet, demokrati, individualism, rättsstaten, äganderätt). Efter inbördeskriget uppstod den första riktiga nationalismen i USA. Invandringen i USA under 1800-talet var mestadels från nordvästeuropa och man kunde assimilera skandinaver och nordtyskar utan viktiga förändringar i självbilden. Det var mer problematiskt med irländare, sydtyskar, polacker och italienare eftersom de var katoliker och ännu mer komplicerat blev det när östeuropeiska folk kom. Detta medförde ett förbud mot massinvandring till USA 1924 (och den lilla som accepterades måste vara kvoterad så att de motsvarade den existerande etniska sammansättningen). Frånvaron av ytterligare invandring underlättade assimileringen av de befintliga etniska grupperna men det krävdes offer i självbilden: USA släppte den etniska identiteten (alla var inte britter) och förändrade den religiösa (alla kristna, även katoliker fick ingå). Medborgarrättsrörelsen tog bort den rasliga komponenten (även svarta var fullvärdiga amerikaner). Vid 1970-talets början var således den amerikanska förenande identiteten baserad på uppfattningen om en gemensam, ursprungligen engelsk kultur, kristendom samt det amerikanska credot. Vid samma tid började mångkulturalismen sitt totalkrig mot den homogena engelska/västerländska kulturen och kristendomen på alla slagfält, från biosalongen till litteraturen, från sociologin till domstolsväsendet, från politiken till skolbänken. Engelska har abdikerat som förstaspråk i stora delar av sydvästra USA, den amerikanska kärnkulturen ifrågasätts, medborgarskapet eroderas. Samtidigt som befolkningen aldrig stött detta men samtidigt som den styrande eliten känner mindre och mindre samhörighet och lojalitet med det land och den kultur de bestämmer över.
Flera svenska liberala tyckare har nu börjat föreslå att vi skall börja med medborgarnationalism, baserad på någon svensk variant av ett credo (där jag förmodar att ”allas lika värde” och ”allemansrätt” är centralare begrepp än släktskap med Olof Skötkonung). Detta precis i den stund då USA:s identitet börjar kollapsa: den kulturella identiteten (anglo-amerikanska) är inte längre homogen och kristendomen är svagare än tidigare, och USA har bara kvar sitt ideologiska credo. Problemet är att det inte går att hålla samman multietniska imperier med enbart ideologi. Få länder har enbart definierats av politiska principer, där ideologin användes för att förena eller separera folkgrupper. De mest uppenbara exemplen är Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Nordkorea. Ja, Nordkorea finns ju kvar, men kanske inget idealsamhälle. De övriga finns inte längre, utan har ersatts av länder som definieras av etnisk tillhörighet. Ett USA, ett EU eller ett Sverige som försöker använda ideologi som förenande kitt kommer att märka att det inte räcker. Man kan notera att kommunistideologins förfall i Kina inte har inneburit något hot mot stabiliteten i ett land med en kärnkultur av Han-kineser (90%) sedan tusentals år.
Som du skriver Oyto, tror jag heller inte att medborgarnationalismen kommer att fungera i Sverige. Men det är en början på någon form av gränssättning mot övriga universum i varje fall.
Nej, medborgarnationalismens väg kommer inte att vara Sveriges. Sverige har valt den nationslösa globalismens väg. detta blev övertydligt i vår feministiska utrikesministers uttalande som kommentar till veckans kontroverser i FN:s generalförsamling. Medan de flesta andra kommentatorer fäster störst avseende vid Trumps utsagor om kärnprogramsavtalet med Iran gick Wallström i stort sett all in på Trumps angrepp på Nordkorea. Wallström biter, likt den bjäbbiga terrier hon i allt väsentligt är, fast i att Trump brutit mot FN-stadgan genom att, enligt Wallström men just ingen annan, rikta ett direkt hot mot en annan stat.
Mest upprörd är Wallström, och det är detta som är mest intressant i hennes kommentarer, över att nationalismens lov kunde sjungas i FN-skrapan, "det måste ha varit decennier sedan" något liknande skedde. "Bombastiskt och nationalistiskt". Trumps tal var "en plädering för nationalstaten". Wallström är chockad över att Trump inte nämnde något om globalt samarbete kring "gemensamma utmaningar", hållbarhetsagendan eller klimatet. Inte heller nämndes något, till Wallströms förskräckelse, om "det gemensamma öde" världens länder delar. Trump borde, menar Wallström talat om kapprustning men i stället talade han om nationalism, ja rent av patriotism.
Jag kommer alltid att sätta Amerika först, sa Trump, och fortsatte med att han förutsätter att de andra ledarna gör detsamma med sina länder. Hur landade det i församlingen undrar Jörgen Huitfeldt. "Dåligt", hävdar Margot Wallström, "i alla fall enligt mina kolleger som jag pratat med på vägen ut". På en direkt fråga om hur oroade hon tror att världsledargarnityret blivit av Trumps uttalanden svarar hon inte, Wallström är inte dum på det sättet, utan börjar svamla på ett till intet förpliktigande vis om att vi inte behöver ett ordkrig ovanpå alla andra problem världssamfundet har att hantera. Wallström har alltså mycket väl begripit att det bara handlar om ord, varmluft, men tar ändå tillfället i akt att varna för president Trumps livsfara för världen. Som ledare för den fria världen och för en stormakt borde Trump, menar Wallström, plädera för mer FN-samarbete och inte som han alltså gjorde, förespråka nationalstatsbyggande och att försvara patriotismen. Det vet vi ju, enligt Wallström, vart sådant avskyvärt tankegods tagit oss, "genom historien".
Carl Bildt fick, av Helena groll, frågan om han delar Wallströms oro inför det som förespråkades i FN. "Njaa", svarar Bildt, och att han inte är särskilt överraskad då han menar sig ha hört åtskilliga tal i FN och det var väl inget direkt märkvärdigt med just (tis)dagens. Talarna riktar sig ofta till sin hemmapublik, vilket väl var vad som hände här. Vad eventuell oro kring sakfrågorna anbelangar var det, enligt Bildt, som kom från Nordkorea mer oroande än vad som kom från USA, "i ärlighetens namn". Vad som är betydligt mer oroande ur Bildts synvinkel, och som Wallström knappt nämner, är konfrontationskursen med EU och stor del av världssamfundet i hållningen mot Iran. En konflikt där påverkar hela regionen som, påpekar Bildt, är direkt granne med Europa och våra samhällen och vår säkerhetspolitik skulle påverkas direkt och påtagligt av en sådan konflikt. Betydligt mindre oroad känner sig Bildt över nationalism och patriotism, USA har en helt annan syn på det än vad vi har, no big deal.
Avslutningsvis fick Wallström frågan vad som händer nu, efter denna tydligen oerhört provocerande trumpetstöt, med arbetet i säkerhetsrådet. Jo visst ska det arbetas kring Iranavtalet och Nordkorea men, mer uppseendeväckande, Wallström menar att det är ännu viktigare att fortsätta bearbeta sina amerikanska samarbetspartners för att finna en annan väg än den USA.s folkvalde president just givit uttryck för. Man får bygga upp andra kontakter så att man, trots presidenten, kan "ha normala diplomatiska kontakter med USA". Detta arbete "skyndar", enligt Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som till skillnad från Carl Bildt förutspår att USA kommer att lämna ett vacuum efter sig i världspolitiken. Bildt förespråkar, föga förvånande, ett starkare EU.
Tidigare Sydkoreanske ambassadören Lars Wargö menar för sin del att Trump egentligen inte sa något alls. Utrikespolitiska institutets Mats Karlsson uttryckte besvikelse över att Trump inte är som Obama, vars administration, enligt Karlsson, var som en "home run" att referera till. Från Trump kom inte en enda kommentar om Kina, Ryssland eller EU, om handelsavtal osv. Johan Ingerö från Timbro är inte det minsta förvånad över att Trump talade som Trump. Trump är emot globalism så varför skulle man förvänta sig att han skulle förespråka maktöverföring från nationalstater till överstatliga organ som EU eller FN.
Idel sansade röster, förutom utrikesministern som föreföll smått hysterisk. Oroande förstås för folk med hennes agenda om suveräna nationalstater lite varstans skulle ta Trump på orden och laga efter läge, dvs se till att de kan försvara sig själva om det kniper.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=1637 (från ca 58 och framåt)