Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jo, men att frågan är läskig är ju inte ursäkt för att konstatera att det inte går att genomföra. Det är bara en fråga om politisk vilja. Jag tror att EU kommer att styra upp reglerna och Sveriges regering kommer att gömma sig bakom det.



Jag tror att EU kommer att styra upp reglerna för migration. Jag tror också att asylrätten kommer att reformeras för att fortsatt missbruk av den kommer att upphöra. När asylrätten reformeras kommer MR-advokaterna att förlora sin födkrok och kommer att sluta springa med papper vid avvisningar.

Det är så att ett gäng saker måste hända innan storskalig repatriering kommer att vara politiskt möjlig. EU måste gå före Sverige så att Sveriges politiker kan säga "Det är EU-regler vi måste följa reglerna".

Kan Tyskland skicka tillbaka 100.000 om året kan Sverige göra det också med hänvisning till EU-regler så att det inte blir "vårt fel".



Tyskland och EU lägger i backen

Lifvendahl började för flera år sedan att tala om lägre lägsta löner och enkla jobb. Vilket är ett moment i en större systemförändring. Det är väl känt sedan början av 2000-talet att vårt välfärdssystem inte håller särskilt länge till. Och det visste man alltså innan migrationsvågorna från mitten av 2000 till idag. Nu lever systemet på lånad övertid och en effekt av det är bland annat en växande skara fattigpensionärer. För 10 år sedan och innan det gick många i pension vid 60, idag ber många att helst få jobba till 67 och längre än så. Det finns förslag i riksdagen att man ska kunna jobba till 69.

Därför är det en gåta att Alliansen av alla släppte invandringen fri då man visste att välfärdssystemet kommer att knäckas. Vissa hävdar att man trodde att migranterna skulle ta jobb och att jobb skulle skapas. Jag hävdar dock att man knappast kunde ha trott så dumt då all fakta envist visade hur svårt det var för invandrare att få jobb. En annan invändning som Anders Borg sagt är att med mer invandrings stiger produktionen varvid skatteintäkterna stiger. Även där tror jag att man döljer de egentliga orsakerna. Ökade skatteintäkter på grund av ökad produktion är mycket lite jämfört med utgifterna för migrationens alla kostnader. Min huvudtes handlar om makt. Fler människor ger större makt. Den växer också om befolkningen blir mindre homogen. Än större blir makten om den blir global.

Nu har vi som bekant fått en motreaktion. Brexit, Trump och växande proteströrelser i form av partier som får allt fler väljare vilka blir en viktig maktfaktor. I denna tråd är alla överens om att mediekriget om mångkulturen är över. Ja, om man bara fokuserar sig på problembeskrivningen angående invandringens konsekvenser, men inte när man kommer att diskutera om vad som behövs göras. Tidigare var jag starkt kritisk till Lifvendahls prat om lägre lägsta löner. Men det är jag inte idag. Tror nästa regering på något sätt genomför att man inte kan få bidrag om man är arbetsför. Man erbjuds ett antal arbeten som ska utföras (givetvis inte på 100 procent) och säger man nej så har man ingen inkomst. Det skapar i och för sig sociala spänningar som naturligtvis mynnar ut i nya politiska krafter. Någonstans där tar mediekriget om mångkulturen ny fart.

Ett uppvaknande som kanske kommer få konsekvenser också för hur mångkulturen beskrivs i medierna :


http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6819898

Att aldrig kalla en spade för en spade också om mångkulturens följdverkningar har gjort att det har varit politiskt omöjligt att åtgärda problemen.

Men det har också varit tvärtom. Politiken ovilja att ta tag i vissa frågor har gömts i att man valt att inte synliggöra problemen. BRÅ statistik är ett fasansfullt exempel.

Kan vi nu få oväntat hjälp av jämställdhetsexperter i frågan om hur viktigt det är att synliggöra problemen för att de skall kunna lösas? Inte bara mellan könen utan som en allmän regel för att bygga ett bättre samhälle för medborgarna.

Det kanske är vägen ut. Att göra migrationsfrågan till ett jämställdhetsfråga.
Där Svenskar är ett folk som alla andra.

Tja, låter som en repris på hur rasfrågan hanterats. På 90-talet var det "be color blind, don't be so shallow" som gällde. 20 år senare skulle alla istället plötsligt snöa in så mycket på ras och intersektionalitet och bruna kroppar att självaste skallmätarna på rasbiologiska institutet skulle ha sagt "shit, nu börjar ni bli lite väl extrema för oss."

Skillnaden i fallet med kön är att det inte tog 20 år att gå hela varvet runt utan bara kanske 5. Men vad bra då att jag aldrig accepterade hen-reformen, så slapp jag både att vänja mig och att avvänja mig.

Detta synsätt att det inte går att göra något åt situationen är märkligt.
Tänk om våra förfäder resonerat så för 150 år sedan.
Visst vi kan hoppas få draghjälp från EU/Tyskland men detta måste vi reda upp främst av egen kraft.

Och det går om bara viljan finns.

Ta detta med verkställighet av utvisningar:
Enkelt att lösa problematiken. Det verkar gott om plats på flygplanen så skicka med demonstranterna på planet som "vårdnadshavare" Alla demonstranter som kommer i närheten av verkställighet får räkna med gratis enkel biljett till den utvisades land. De hävdar att de är barn och anser sig själva vara vårdnadsgivare. Då får de väl ta sitt ansvar, allt annat är hyckleri. Sverige bjuder generöst på enkelbiljett.

Tänk er ett 50 tal batikhäxor i Kabul som ser sig bli dumpade av sina älsklingar när dessa "barn" hälsas välkomna av sina familjer och egna barn. Att de sedan måste själva ordna hemresa och ev boende för egna pengar i Kabul samtidigt som de blir varse hur världen ser ut vore ett rent folknöje

Det är nästan ett uppslag för en grotesco-sketch.

Ett litet problem bara med ditt förslag. Häxorna kommer aldrig att släppas in i Afghanistan. Afghanerna är smartare än du tror. Ryktet har säkert anlänt före häxorna.

I svensk media rapporteras inte om detta, naturligtvis. Inte förrän nu. skulle man då kunna ge/argumentara för automatisk PUT för alla som påstår sig vara från Somalia.


BBC (som ju vänster redan det) hade för flera år sedan ett repotage om saken. Och också ett långt repotage och interjuv med en toppolitiker i Mugadishu eller hur fan det nu stavas. Bland annat Al Shabbab avhandlades. Han menade att debatten i väst urartat. Al Shabab försöker inte bara mörda icke-muslimer, utan egentligen alla som inte är Al Shabab. Snubben som interjuvades hade själv överlevt flera mordförsök, och han var hårdnackad muslim och islamist, något som han inte tänkte vika en tum ifrån.
BBC berättade om hur somalier flyttade från UK till Somalia. Dom startar ofta komersiella verksamheter av olika slag.
Fenoment är alltså inte alls nytt, utan har pågått länge. Men media väljer att framställa (alla) Somalier som offer för omständigheterna. Offer, som måste tas om hand.

Man behöver inte gå så långt tillbaka som 150 år. Även 1900-talet var ett helt annat universum. Det fanns inga sociala medier med direktbevakning från varje litet skeende i världen (tänk på allting som uppdagades långt efteråt), kollektivismen var urstark och alla rättade sig efter vad överheten bestämde, istället för som nu när allting tydligen ska vara nåt slags direktdemokratiskt pöbelvälde. Det var en tid då man utan problem kunde sätta in vattenkanoner och gummikulor mot demonstranter. Idag är sånt förknippat med mossiga diktaturer, och dagens polisen förväntas stå stilla och darra medan det haglar gatstenar.

Tänk bara att så sent som på slutet av 80-talet kunde man proppa bussar fulla med asylsökande och skicka hem dem igen, som man gjorde med bulgarienturkarna under Luciabeslutvevan. Om man hade sagt "hallå, vad hände med individuell prövning" till busschaffisarna hade de skrattat högre och längre än "El Risitas"-mannen. Om gnällafghanerna från Medborgarplatsen hade kommit hit på den tiden så hade de skuffats in i samma bussar och dumpats nånstans så långt bort att de inte orkade knalla hit igen. 1989 hade REVA passerat lika obemärkt som en tyst fjärt. Då var det folket som var strykrädda. Idag är det politikerna och polisen. De hukar och kryper inför aktivisterna bakom twitterdreven och prästerskapet på kultursidorna.

Diktatorn som har makten i Sverige idag är en random 19-årig blekfet aktivist-hen med hoodie, ljusblått hår, näsring, militärjacka och fjällrävenrygga. Hens massförstörelsevapen är en smartphone som Hen håller högt och hotfullt för att påminna om att Hen minsann filmar allt. Hen kanske heter Alex, Robin eller Kim. Ingen vet. Vad vi vet är att Hen har mer makt än Stefan Löfven. Hen har en armé bakom sig: Ung vänster, SSU, Grön ungdom, CUF, LUF och F! (och därigenom även moderpartierna), Emma Persson, Viktor Banke, Anne Ramberg, DN, Aftonbladet, SVT, P1, P3 samt hela skådis-, komiker- och artisteliten. När Hen pekar med hela handen springer de alla dit. Om de inte lyder riskerar de dra på sig Hens vrede. Då hjälper det inte att sitta på någon maktposition inom media, underhållning eller politik. Det har Weinstein, Louis CK, Virtanen, Cantwell och Spacey fått erfara. Hen retweetade bort dem från kartan med några snabba knapptryck.

Om du har nån idé om hur man smugglar några hundra bussar med avvisade asylanter förbi Hens allsmäktiga smartphonekamera som hänger där i skyn som Saurons vakande öga så kan du väl maila idén till Löfven och hoppas att Hens hackerteam inte smygläser hans inbox?

Om du gör analysen att problemet i samhället av idag beror på smartphones hos 19-åriga aktivist-hens blir det svårt att hitta en lösning. Jag lovar. Kanske kan man vinna en strid här och var men kriget är totalt förlorat.

Dels för att motståndarna inte tar till sig moderna vapen som smartphones dels för att de inte går till anfall utan bara försvarar sig och dels för att de inte identifierar strategiska mål.

Aktivist-hens är fotsoldater. Inget annat. De klarar inte möta ett motanfall. Då blir de kränkta.

Och vad är strategiska mål i mediekriget om mångkultur?

Återigen har Trump gett oss svaret. Det är inte genom att ducka och smyga i natten och hoppas att ingen ser vad som händer. Det är att med pukor och trumpeter (sic!) annonsera ut att man ska bygga en stor jävla fet mur mot Mexico och vägra visum och landningstillstånd åt alla flygplan från oönskade platser. Det är att twittra om "fire and fury like the world have never seen" och att inte backa en centimeter när smartphonekamerornas filmer om "grab them by the pussy" visas upp i världens alla mest parantesförsedda tv-kanaler.

I en svensk kontext så borde polisen inte vara rädda för att bli filmade när de upplöser illegala demonstrationer av illegala barnlajvare. De borde bjuda in Chang Frick att live-sända när de identitetskontrollerar hela gänget och utvisar de illegala med nästa fångtransport!
I samma anda borde inte Ulf Kristersson vara rädd för att bli filmad när han diskuterar en migrationspolitisk uppgörelse med Åkesson. Han borde livesända diskussionerna på sin egen snapchat! (Han kan be Hanif Bali att förklara varför.)

Tja, efter SVT-dokumentären Tvärvändningen är jag helt övertygad om vad jag tidigare bara misstänkt, nämligen att politikerna är fullständigt livrädda för opinionsvindar. Hen med telefonkameran är en "folkstorm", och den folkstormen blir dålig press och den dåliga pressen är deras största skräck. Att undvika dålig press har varit så viktigt för dem under många år att det har styrt deras beslut lika mycket som verkligheten har gjort det. Därför är det i praktiken Hen som bestämmer. Det räcker att Hen knäpper med fingrarna så sitter Veronica Palm och Gudrun Schyman där som jävla fåntrattar och låter sig fotograferas i hijab.

I efterhand är det tydligt att KD:s "verklighetens folk"-utspel var ett pilotprojekt för att testa om man kunde runda media. Att KD skulle dra på sig de stora drakarnas vrede och hån visste de redan, vad de ville checka var om man kunde plocka poäng hos väljarna fastän man är hackkyckling i media. En självklarhet i dessa tider kan tyckas, när SD och Trump bekräftat tesen tusen gånger om, men Göran Hägglunds testballong skickades upp 2009 när SD inte ens fanns i riksdagen. 2009 trodde 7K att det var lika med döden att bli sågad i media. Han stack alltså in armen i ett svart hål i väggen för att se om den blev uppäten, medan övriga stod bakom och knappt vågade titta.

Vad menar du att resultatet var, och vad har partierna lärt sig och dragit för slutsatser av resultatet?

Jag trodde att utspelet visade att KD vann i popularitet av detta, men du tycks ju mena att partierna fortfarande 10 år senare är strykrädda för media och då antar jag att du menade att KD-testet visade att det inte gick att utmana media? Jag får inte ihop det. Kan du förklara?