Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kyeyunes text är för mig en av de allra bästa och mest förutseende debattinlägg jag läst på senare år. Om nu någon ens vågar debattera eller lyfta detta. Det jag speciellt vill uppmärksamma är hans insikt vad gäller den oundvikliga lågkonjunkturen som väntar runt knuten. Jag tror att han inser att den kan bli långt djupare och mer långvarig än vad många tror.

När opini-hjon idag diskuterar mångkulturens utmaningar så extrapolerar de alltid dagens ekonomiska situation i all oändlighet, dvs en högkonjunktur med goda statsfinanser och företagsvinster kopplade med en ansträngd kommunal ekonomi. När väl skuldkrisen sveper in över landet lär mångkulturens baksidor och katastrofala konsekvenser mångdubblas. Är plånboken tom så är den, och ingen nettobidragsgenererande skattebetalare vill pröjsa upp för ett gigantiskt trasproletariat.


Jag tror knappast att han valt "Flykten från New York" bara som en lite lustig referens. Det är säkert allvarligt menat när man läser hans episka dystopi.

Hats off for Mr.Plissk...sorry Mr.Kyeyune! Han lär också ha ett frikort från att bli angripen som alarmist som varande rasifierad och vänster.

Är G-P:s nya ledarkille Max Sjöberg rasist? Eller åtminstone någon sorts svenskchauvinist vad gäller skillnaden mellan våra mångkulturbejakande helyllepolitiker och skumma, monokulturella polacker?

Eller är hans bildning bara låggradig? Har Cwejman stuckit till honom ett manus att publicera som målvakt?

Nu förlitar jag mig på att Ledarsidornas Johan Westerholm är tillförlitlig när han beskriver lagförslagen till reform inom det polska rättsväsendet:


Att kontrastera med Max reaktion på presidentens veto:


Liksom tidigare Cwejman luftar Max den högst illiberala åsikten att EU:s icke-valda makthavare måste ges större maktmedel mot nationalstaterna.

Om det inte finns någon dimension jag missar, måste väl det här läggas till åsikter som bara kan uttryckas i ett ansvarsfritt vakuum. Det som är halal i Sverige är haram i Polen - och mer makt från folket.

G-P-liberalismen blir allt mer problematisk.

GPs Max Sjöberg ja... var kom denne spoling ifrån? Hans ledare har genomgående utmärkt sig som dåliga/usla.

-----

A propos Polen, så verkar det bara vara Fria Tider som har beskrivit problemet (i en lång, informativ ledare). Precis som det var angeläget att avlägsna hängivna nazister från Nazitysklands statstjänstemannakår (denazification) ... så finns samma behov att avlägsna hängivna kommunister från ett tidigare kommunistlands statstjänstemannakår.

Ett utdrag:


En annan köttbit:


Även om man inte skulle dela bedömningen att "korruptionen var total" när Donald Tusks son undgick åtal... så får man ju ett annat perspektiv på Tusks engagemang.

http://www.dailymail.co.uk/wires/ap/...cial-scam.html

http://www.friatider.se/l-t-polen-g-...ed-kommunismen

Tystnaden är total i svensk MSM.

Visst har Kyeyune alldeles rätt. Det har väl ganska många redan förstått.

Vad som förvånar mig är att ingen blickar tillbaka. Vi har ju redan haft mycket av det nödsamhälle som han beskriver. Läs Per Anders Fogelströms Stad-serie. Läs arbetarförfattarna. Läs Moa Martinson. Läs Elsie Johanssons böcker om en uppväxt på 1930-talet. Gå till Stadsmuseet i Stockholm och titta på deras visning av arbetarbostäder.

I Sverige har ju många under största delen av vårt lands historia levt precis kring existensminimum. Det är bara under de senaste 50 - 60 åren som vi har blivit så ofattbart rika.

I Sverige, så sent som på 1930-talet, arbetade kvinnor som pigor, eller med en senare term, hembiträden, i bättre lottades hem. De sov i en vrå av köket, de ägde så mycket som får plats i en byrå, de arbetade 12 timmar om dagen eller mer och fick kanske ledigt några timmar på söndagen. De fick en skitlön. De accepterade det, eftersom de aldrig vetat om andra villkor och hade få bättre alternativ. Fabriksarbete var knappast bättre, läs om Moa Martinsons mor textilarbetaren.

Männen grovarbetade för en skitlön. De slet på bondgårdar, i skogen, högg sten till gatsten. Alla arbetade, även till minimala löner, för det var det enda sättet att överleva.

Det går alltså att ha ett sådant samhälle. Det har bevisligen funnits.

Som marxist borde Kyeyune räkna med att det alltid uppstår en överklass i ett samhälle. En överklass som exploaterar underklassen. Det kommer att hända igen.

Problemet är att få en importerad etnisk underklass att acceptera villkor som gällde före det rika välfärdssamhället. Tja, men kunde man få dem till slavar på bomullsplantager kan det kanske gå, med järnhård repression.

Fast det som så graverande komplicerar saken, även för den som till äventyrs skulle vilja återfå villkoren från "Lortsveriges" dagar, är det som Kyeyune så tydligt pekar på, nämligen att den importerade etniska underklassen aldrig kommer att bli anställningsbar ens till riktigt usla skitlöner. För arbetsköparen, vare sig man väljer att kalla denne kapitalist eller patron, blir det aldrig aktuellt att leja någon som inte åtminstone, i produktivitetstermer, bär sin egen produktionskostnad och bidrar något litet till profiten. Denna importerade etniska underklass duger helt enkelt inget vettigt till. Inte nog med att de saknar relevant skolning och erfarenhet, de är i förskräckande många fall direkta analfabeter. Det tillkommer också en komponent av risktagande ifråga om själva personerna eftersom vi nu inte, annat än undantagsvis, vet vilka dessa importerade personer är. Vad har de i bagaget och vad har de i kikaren? Ovanpå detta finns även en ytterst oklar hälsostatus som medför risk för kostsamt hälsoansvar för den invandrade av oklar härkomst och identitet, dessutom måste risken för smittspridning av svårbehandlade infektioner inom arbetarkollektivet kalkyleras. Upplopp kan befaras. Att den importerade etniska underklassens barn och ungdomar kan komma att inverka menligt på övriga arbetarkollektivets avkomma behöver beaktas, inte minst då risken för spridning av islamism och våldsromantik ligger sas i farans riktning. Exemplen är många på potentiella tråkigheter för den arbetsköpare som väljer att rekrytera ur den importerade etniska underklassen.

Något jag undrar över är hur genomsnittsmigranten i hemlandet lyckats arbeta ihop de stora belopp människosmugglarna kräver för att bistå på resan. Väldigt många av de fullständigt improduktiva personer som nu svämmat in i Europa bör rimligtvis ha varit i stort sett lika improduktiva hemmavid. Det är så man undrar om inte hemländernas regimer själva sponsrar sitt bottenskrap till befolkning för att dessa ska ta sina problematiska förhållanden med sig och försvinna någon annanstans. Ungefär som när britterna exporterade sina kriminella och allmänt hopplösa fall till Australien.

Det gamla klassperspektivet gäller inte längre. Det har Linderborg inte förstått.

Arbetarklassens anspråk på en annan fördelning av mervärdet, där arbetarklassen får en större andel, är moraliskt motiverat, eftersom arbetarklassen faktiskt har arbetat ihop det mesta av mervärdet. (Även företagsledaren har gjort en arbetsinsats, eftersom ett företag behöver en ledning och styrning, men får oproportionerligt stor del av mervärdet).

Den nya bidragsklassen däremot lever på det mervärde som de vanliga arbetande människorna har arbetat ihop. Dessa arbetande är inte kapitalister med hög hatt, utan många är rörmokare, hårfrisörskor som arbetar vitt, kassapersonal i butiker. Folk som sliter utan att få jättemycket betalt.

Marx kunde inte gärna förutse att det skulle uppstå en bidragsklass, och för den delen inte heller en klass av offentliganställda, som lever på det som den privata sektorn arbetar ihop.

(För den skull är inte sjuksköterskor, lärare, tunnelbaneförare onyttiga eller improduktiva, de producerar välfärdstjänster, men de är beroende av den privata sektorn, medan den privata sektorn skulle kunna klara sig utan de offentliganställda. De tjänster som de offentliganställda gör skulle kunna betalas av privatpersoner till privata företag, som det var förr, på 1800-talet, när man hade barnflickor i stället för dagis, privata skolor i stället för offentliga, privatpraktiserande läkare i stället för landstingsanställda.

Jag nämner detta bara som exempel på att samhället har förändrats sedan Marx' tid, varför hans klassanalys är föråldrad ).

Bidragsklassen kan inte med moraliska grunder motivera varför den ska försörjas av de arbetande. Samhället har även tidigare tvingat på de arbetande en viss försörjningsinsats för behövande, men betalningen har skett motvilligt och minimerats. Fattigstugorna gav en torftig tillvaro.

Jag har funderat på vilket arbete en analfabetisk somalisk kvinna skulle kunna utföra. Plocka disk på en lunchrestaurang kanske. Men även det blir svårt om hon ska bära burka.

Vad skulle en arbetsgivare vara villig att betala till denna kvinna? 40 kr i timmen, utan arbetsgivaravgifter, kanske. jag förutsätter att i post-Välfärdssverige finns inga bidrag. Vilken sorts bostad kan man betala då, vilken mat kan man köpa, hur många barn kan man försörja?

Jag hörde en gång berättas om en invandrarkvinna, analfabet, som anställdes för att koka kaffe etc på ett företag. Hon lärde sig kvickt att koka själva kaffet, och kunde diska, men det blev problem med annat, eftersom hon inte kunde skriva eller läsa en lapp, t ex "I morgon kommer jag senare. Fatima." eller "I morgon har vi konferens. Kaffe för 30 kl 10. Chefen." Hon kunde inte kontakta leverantörer, hon kunde inte ta emot kaffeautomatreparatören. Knappt anställningsbar, alltså.

En annan kvinna, också analfabet, fick ett jobb, typ städare. Hennes man följde med första dagen, visade vilken tunnelbana hon skulle ta. Analfabeter är inte dummare än andra, hon kunde lära sig hur linje 18 såg ut, och ta sig till och från jobbet. Men så blev det en dag stopp i trafiken och man ropade ut information om alternativa färdvägar. Där stod hon helt hjälplös.

Det är en väldigt fånig idé att ta hit människor från andra sidan jorden med en helt annan kultur och tro att något blir bättre för det.

Jag tror nog den gamle, skäggige spjuvern hade idéer om bidragsklasser eller motsvarande med dåtidens terminologi eller hemmasnickrade neologismer.

Den amerikanske marxisten Harry Braverman - Arbete och monopolkapital (1974, här i sv. utgåva 1980):


(OK, då förstår jag Tino Sanandajis invändning om lågkompetentas möjliga negativa produktivitet, som inte utesluter Marx' spetsfundigheters satisfiering enligt ovan.)


En kapitalist som gör rätt för sig betalar å andra sidan skatt och kan rationalisera, så att tjänsten/varan blir överkomlig, konkurrenskraftig. På den varan/tjänsten kan man ställa affärsmässiga krav, reklamera osv, vilket man inte kan gentemot grannpojken i exemplet ovan. Men då är vi inne på kundperspektivet. Jag vet inte om Marx var intresserad av utförarperspektivet; arbetskraften, proletären.

---

Det finns ytterligare en aspekt av på massinvandringen och den s k integrationen (som ännu lyser med sin uteblivna definiering): svenskarnas framtidstro, eller brist därpå. Klassretoriken och PK-samhällets offerhierarkier ska väl legitimera att medelklassen skinnas och blir så medellös som möjligt. Tron på en progressiv historieutveckling är väl mer eller mindre självklar hos allmänheten och inte minst i politiken med dess framåtsyftande, men icke-reflekterande, klåfingrighet. Det är kanske inte så konstigt beträffande politikens väsen, och inte heller bland allmänheten som efter ett par seklers fred tror att det är historiens normaltillstånd och en nationell lön efter förtjänst att missionera på något vis. Feministisk utrikespolitik. Humanitär stormakt.

Ligger lite efter både i läsande och svar, ursäkta, men apropå detta: någon postade för några veckor sedan en länk till en längre uppsats om postmodernismen. Det var en mycket läsvärd text i sin helhet som rekommenderas för alla tråddeltagare och -läsare, men jag destillerade ner den till följande lilla mening:

Postmodernism är nihilism med kikarsikte.

Det har aldrig varit en ideologi per se utan det är ett verktyg som används selektivt av de som vill nå framgång. Till exempel ideologer.

Högern ser sig som för fin för att använda sådana metoder. Högern har dessutom alltid försökt bekämpa drömmar med fakta, sagor med logik (enligt min maktordning och terminologi hör drömmar och sagor till "moral" medan fakta och logik sorterar under "information"). Men dels är moral överlägsen information som maktmedel och dels har verktyget "postmodernism" använts för att bryta sönder informationen.

Mot detta biter inga vapen.

Det finns bara två alternativ: att själv börja tramsa och obstruera på samma sätt, eller att lansera en konkurrerande moral.

Inlägg flyttade hit:
(FB) Christoffer Dulny (sd) uthängd av Expressen och Researchgruppen i nytt drev.

// mod

En påle i köttet på globalismen är ryktet idag att Steve Bannon vill att Facebook och Google ska regleras som public utilities.

http://thehill.com/policy/technology...lity-style?amp

Man kan alltså tänka sig att en sådan reglering skulle göra det omöjligt för Google att manipulera sökträffar för att gynna ett visst politiskt parti eller en viss politisk kandidat, något som skedde regelmässigt i det amerikanska presidentvalet. På samma sätt kan man tänka sig att Facebook skulle förbjudas att stänga av vissa konton enbart av politiska skäl vilket också händer regelbundet.

Det intressanta är att detta förslag har cirkulerat i ett år kanske men bara i kretsen kring alternativhögern. Jag har inte sett det någon annanstans. Detta är ett förslag som jag tror ursprungligen kommer från Richard Spencer själv och som Bannon alltså nu plockat upp.

I Sverige försöker nu Bonniers få Google att censurera alternativmedia i sina sökträffar. Om Bannon får sin vilja igenom så kan det bli olagligt att gå med på sådana krav. Räkna med att paniken hos Bonniers når en ny nivå om detta resulterar i ett lagförslag.

Möjligen räcker det med att hota med denna typ av reglering för att internetjättarna ska ta sitt förnuft till fånga.

Det uppsnappade samtalet mellan Zuckerberg och Angela Merkel stämmer ju annars till eftertanke.

Det har uppstått en märklig situation när näringslivets absoluta toppskikt med kapitalägare ingått allians med trasproletärernas vapendragare identitetspolitikerna för att klämma åt medelklassen och det som finns kvar av arbetarklassen. Liknar det romerska klient/patronsystemet.
Storföretagen och deras ägare som ju i de flesta fall har globalistagenda anser sig nog vara osårbara. Kanske var det också så fram till dess att Trump skakar buren. Vi får se om han har kraft nog att driva sin agenda.