Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Escape from Rosengård
/.../
Många av de som kommit till Sverige nyligen kommer aldrig att få ett riktigt jobb. Detta är inte en fråga om rasism eller stingslighet eller en ovilja att hitta lösningar. Skälen till att de inte kommer att få ett jobb är inte sociala eller ens politiska, de har inte att göra med taskig attityd, med girighet, eller med främlingsfientlighet. Skälen är i strikt mening formella; de har att göra med de grundläggande axiomer som styr vår ekonomi.

För att ett förhållande mellan en arbetare och en kapitalist ska till krävs det faktiskt att vissa kriterier uppfylls. Först och främst: arbetaren måste genom sin arbetskraft vara kapabel att kunna skapa det mervärde som kapitalisten behöver för att kunna stå sig i konkurrensen med andra kapitalister. Detta kan låta hårt, men det är inte ondska eller snikenhet som får kapitalisten att ställa detta krav: om hon inte gör det blir resultatet att en annan kapitalist konkurrerar ut henne.
/.../
Problemet är att en stor majoritet av de flyktingar som kommit till Sverige helt enkelt inte klarar av att leva upp till dessa krav. För dessa människor kommer den enda möjligheten till anställning att vara anställningsformer som inte följer kapitalets opersonliga marknadsdisciplin.
/.../
Skälet är enkelt: en anställningsform som inte är ekonomiskt försvarbar utifrån kapitalets kalla logik kan antingen betala för utfört arbete i form av luft och monopolpengar, eller så kan lönen vara ett resultat av subventioner – med andra ord ett led i en sorts ekonomisk omfördelning.
/.../
En arbetare måste kunna reproducera sin fortsatta existens genom tillfredsställelsen av biologiska och i viss mån också sociala behov. Överstiger man denna smärtgräns blir omfördelningen omöjlig: kapitalisten går i konkurs och reduceras till blott en vanlig arbetare, medan arbetaren svälter ihjäl. Det spelar ingen roll hur ädel idén bakom omfördelningen är. Fördelningspolitiken kan aldrig ignorera den logik som faktiskt styr de man tar ifrån.

Man tar sig inte heller ur denna rävsax bara genom att förespråka ”socialism”, då socialismen i sig inte är någon bot mot det grundläggande problemet: alla samhällen, oavsett ekonomiskt system, begränsas av sina arbetares biologiska och sociala smärtgräns. Det går inte att omfördela mer från en produktiv arbetare än att denne fortfarande kan ha mat på bordet, oavsett politisk flagg eller historisk epok!
/.../
I ett läge där alla länder inte blir socialistiska på en gång hjälper detta faktum inte överdrivet mycket: ett socialistiskt Sverige kommer ändå att behöva förhålla sig till dessa krav så länge man behöver saker från omvärlden, precis som Sovjetunionen kunde hamna i allvarlig kris så fort priset på olja i omvärlden sjönk. Bara det faktum att Sverige idag behöver importera mat från resten av världen gör landet till en slav under kapitalackumulationen, oavsett vilken politisk ideologi landets invånare bekänner sig till.

Vad vi i Sverige har gjort är att tillföra ett stort antal människor som av formella och praktiska skäl kräver att få resurser omfördelade till sig. Vad vi däremot inte har gjort är att skjuta till fler människor som det går att omfördela från. Detta håller i skrivande stund på att placera våra kommuner i en allt mer omöjlig situation.
/.../
Omfördelning fungerar enbart så länge det finns nog med människor att omfördela från i relation till antalet människor man ska omfördela till, utslaget på den levnadsstandard dessa människor är beredda att acceptera.
/.../
Problemet denna klass står inför är att majoritetssvenskar – i ett ryck av otrolig godhet, medmänsklighet och moraliskt patos – plötsligt fick för sig att ta en hammare och slå sönder alla långsiktiga förutsättningar för att bevara det system som håller många av dess medlemmar vid liv. Detta system var alltid baserat på att antalet munnar att mätta stod i nära relation till antalet arbetare, och i takt med att denna relation blir allt svagare så börjar systemet att rämna. Redan idag är systemet inte hållbart, men det är när nästa ekonomiska kris slår som det verkligen kommer bli åka av.
/.../
En stor och växande grupp i Sverige idag är inte kapabla att nå upp till den produktivitetsnivå som möjliggör deras exploatering till det minimum av ersättning som krävs för att vederbörande ska överleva i Sverige under vintermånaderna. Jobben finns inte här, och jobben kan inte finnas här: de människor som faller inom denna kategori kan liksom inte först leva på bidrag för att sedan sadla om till att bli driftstekniker på ABB. Den sortens ”enkla jobb”, ”instegsjobb” och dylika uppfinningar som är beroende av ekonomiska transfereringar för att existera – och således utgör en sorts förklädda socialbidrag – kommer överhuvudtaget inte att vara till någon hjälp: den dagen man inte längre har råd att betala ut socialbidrag kommer man inte heller att ha råd att betala ut samma socialbidrag bara för att mottagaren förbinder sig att skrapa bort tuggummin från trottoarkanten ett antal timmar om dagen!

Malmö – och andra stora städer i Sverige – kommer i denna situation att präglas av framväxandet av genuina slumområden. Något som är viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att ett slumområde i denna bemärkelse inte är samma sak som ett område som är relativt fattigt eller farligt eller präglat av olika sorters social problematik. Sådana områden finns det redan gott om i Sverige.
/.../
Ett slumområde är snarare ett område som definieras av att en majoritet av befolkningen lever utanför den formella ekonomin. Just nu är försäljningen av droger i Sveriges utsatta områden en av möjligheterna som står till buds för den som vill tjäna extra pengar och sätta lite guldkant på tillvaron. Det finns dock en milsvid skillnad ett sådant område och ett område där narkotikaförsäljning, prostitution, lumphandel, metallstöld och olika former av grov kriminalitet är något människor gör som ett led i att inte svälta ihjäl. I sådana områden bor inte många arbetare, åtminstone inte i marxistisk bemärkelse; här bor istället de människor som inte ens kan bli arbetare och som aldrig kommer att bli arbetare. Den dagen Malmö inte längre kan betala ut socialbidrag på drägliga nivåer kommer stadens utsatta områden att påbörja sin metamorfos mot den sortens katastrofala sociala och ekonomiska misär som vi hittar kåkstäder och favelor jorden runt.

Gissningsvis kommer många flyktingar och nysvenskar i detta läge självmant att välja att återvända till sina hemländer, eller ta chansen att flytta till den släkt de kanske aldrig träffat tidigare.
/.../
Dessa områden kommer dessutom att vara skådeplatserna för stora mängder av allt mer brutalt etniskt våld, i takt med att de majoritetssvenskar som har oturen nog att bo nära eller i dessa områden utsätts för ständigt ökande nivåer av rån och övergrepp och över tid börjar ge tillbaka med ungefär samma mynt.

Det är värt att komma ihåg att Europas största enskilda fall av etnisk fördrivning inte skedde under andra världskriget som många kanske antar, utan direkt efter det. Efter krigets slut fick många av Östeuropas etniska tyskar (varav en hel del aldrig ens besökt Tyskland) ett enkelt val: bege er ”hem” och behåll livet, eller stanna kvar och dö. Detta ultimatum ställdes inte i någon sorts dimhöljd forntid; en del av de tyskar som fick valet mellan att ”sticka hem” eller mördas lever fortfarande idag. Kanske krävs det tjugo år av brutalitet och våld på båda sidor, tjugo år av normalisering och avtrubbning, tjugo år av dödsskjutningar och upplopp innan svenskar kommer känna sig trängda nog eller ursinniga nog att ställa samma sorts ultimatum. Kanske tar det några år mer, eller några år mindre. Det vore dock naivt, för att inte säga direkt farligt, att bara utgå från att vi numera nått en sådan nivå av civilisation att sådana ultimatum inte någonsin kan dyka upp igen.
/.../
Men Malmö har sina egna ”framtidsstäder” som börjar synas någonstans vid horisonten: Mexikos och Brasiliens kåkstäder, för att vara mer exakt. Att det kommer bli så är inte heller beroende av taskiga attityder, främlingsfientlighet eller en bristande respekt för mångfald.

Denna framtid kommer inte att avvärjas genom att det svenska folket uppfostras i mer tolerans och broderkärlek. Kalla, objektiva faktorer pushar idag våra system av omfördelning mot kollaps; objektiva faktorer gör idag många av människorna i våra utsatta områden ointressanta för kapitalistisk ackumulation, och rent mänskliga faktorer tvingar redan idag människor runt om i världen som inte kan överleva på annat vis att ägna sig åt allt mer desperata former av våld, lumphandel, barnprostitution och grov kriminalitet. De har inget annat val. Den dagen bidragen upphör att betalas ut i Sverige kommer många av våra tidigare bidragsmottagare att placeras i en liknande position, och de kommer att agera så som alla människor i samma situation någonsin har agerat.

Det är faktiskt inte svårare än så.

Bilden av Socialdemokraterna som regeringsdugliga har kollapsat. Alliansen har i tre års tid aktivt undvikit att försöka ta över regeringsmakten, trots att majoritetsförhållandena i riksdagen talar för en alliansregering. Kombinationen är en perfekt storm. Vi står inför vårt eget Berlusconiögonblick.

Sverigedemokraternas Paula Bieler meddelade på måndagen att man planerar att rikta misstroendevotum mot Stefan Löfven om inte de ansvariga ministrarna byts ut före riksdagens öppnande. Det ställer allianspartierna inför valet att rösta som SD eller ge upp de anspråk man fortfarande har på att utgöra oppositionen

Trasproletariat är en framförallt marxistisk term, som syftar på proletärer som ställts utanför produktionsprocessen, och som alltså inte är en del av det stora, arbetande proletariatet, utan huvudsakligen försörjer sig genom verksamheter som saknar social sanktionering såsom stöld, tiggeri, prostitution, spel, strejkbryteri etc.

Karl Marx betecknade trasproletariatet som "samhällklassernas avskräde".

Gissningsvis kommer många flyktingar och nysvenskar i detta läge självmant att välja att återvända till sina hemländer, eller ta chansen att flytta till den släkt de kanske aldrig träffat tidigare.
/.../
Dessa områden kommer dessutom att vara skådeplatserna för stora mängder av allt mer brutalt etniskt våld, i takt med att de majoritetssvenskar som har oturen nog att bo nära eller i dessa områden utsätts för ständigt ökande nivåer av rån och övergrepp och över tid börjar ge tillbaka med ungefär samma mynt.

Ett annat utmärkande drag för Malmö är den djupa penetrationen av ekonomisk brottslighet och skapandet av en grå sektor. Den kriminella ekonomin har i många fall växt samman med det lokala näringslivet. Det finns utbrett svartarbete, skattefusk, smuggling och bidragsbrott. Den organiserade brottsligheten har tagit över hela eller delar av näringsverksamheten i vissa branscher, inte minst de kontantintensiva. Utöver den tunga kriminaliteten finns en utbredd kultur av att undvika skatter och regler.
Det finns inga exakta estimat på omfattningen av detta problem. En beräkning av Sydsvenskan (2012) uppskattade att Malmö går miste om 5,7 miljarder kronor varje år i uteblivna skatteintäkter, vilket baseras på en grov uppskattning gjord av tidningen snarare än någon officiell kalkyl.

Det mångkulturella samhällets dynamiska effekter blev inte så som många spådde ett innovativt Silicon Valley, utan ett parallellsamhälle med utbrett skattefusk och svartarbete. Det dynamiska elementet består i att seriösa företag korrumperas eller drivs ut av omfattande oseriös verksamhet.