Hakelius tycker numera det är lite jobbigt med sanningssägare som har haft mer rätt och mer mod än honom själv, eller? Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta alster som slår lite åt alla håll. Kanske kan panelen hjälpa mig? Möjligen har jag missuppfattat. Att vara vag krver dock ingen särskild talang, endast självdisciplin.
Jag gillade Hakelius en period, sen föll han igenom totalt efter terrordådet, där han återigen visade att inte bara är en betraktande dandy med lite annorlunda infallsvinkel (ibland) utan en ganska slätstruken figur egentligen. Nåja, historien för döma.
http://www.expressen.se/kronikorer/j...mellanstadiet/
Jag gillade Hakelius en period, sen föll han igenom totalt efter terrordådet, där han återigen visade att inte bara är en betraktande dandy med lite annorlunda infallsvinkel (ibland) utan en ganska slätstruken figur egentligen. Nåja, historien för döma.
http://www.expressen.se/kronikorer/j...mellanstadiet/
Citat:
Annorlunda uttryckt: alla som var tillräckligt informerade måste med nödvändighet tycka och göra som en folkpartist. Det enda skälet att inte göra det var okunnighet.
Det är det där som går igen. Fast inte bland liberalpartister, eller vad de kallar sig numera, utan bland sanningssägarna. Den folkgrupp som sett igenom all make-up och alla slöjor och ständigt – twentyfour-seven, som vi säger på svenska – står öga mot öga med den osminkade sanningen.
Det är ju lätt att sympatisera med många av dem. I åratal har de, liksom vi alla, skedmatats nyheter som alltid silas genom det lagom småradikala övre medelklassfiltret. Inte falsarier, sällan ens oärligheter, inte "fake news". Men information sorterad och strukturerad av en så värderingsmässigt homogen grupp journalister, att få av dem ens vill vidgå att de har några särskilda värderingar. Helt uppriktigt, skulle jag tro. Fisken tänker antagligen inte på vattnet som något särskilt. Men så blev skillnaden mellan beskrivning och verklighet så stor att det sprack och i sprickan dök sanningssägarna upp.
Det är lätt att sympatisera med dem, som sagt. Ett par minuter. Sedan förvandlas blodet till bly i ådrorna.
Det är det där som går igen. Fast inte bland liberalpartister, eller vad de kallar sig numera, utan bland sanningssägarna. Den folkgrupp som sett igenom all make-up och alla slöjor och ständigt – twentyfour-seven, som vi säger på svenska – står öga mot öga med den osminkade sanningen.
Det är ju lätt att sympatisera med många av dem. I åratal har de, liksom vi alla, skedmatats nyheter som alltid silas genom det lagom småradikala övre medelklassfiltret. Inte falsarier, sällan ens oärligheter, inte "fake news". Men information sorterad och strukturerad av en så värderingsmässigt homogen grupp journalister, att få av dem ens vill vidgå att de har några särskilda värderingar. Helt uppriktigt, skulle jag tro. Fisken tänker antagligen inte på vattnet som något särskilt. Men så blev skillnaden mellan beskrivning och verklighet så stor att det sprack och i sprickan dök sanningssägarna upp.
Det är lätt att sympatisera med dem, som sagt. Ett par minuter. Sedan förvandlas blodet till bly i ådrorna.
