Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Exakt detta gör mig sömnlös. Medievänstern är så lättduperad att det är hisnande. Vi ser en välfärdsskadad generation av popvänster vars förfäder mycket väl kan ha varit exploaterade statare marschera i takt till högerpsykopaten Reinfeldts demontering av samma välfärd som gjorde dem till aningslösa får. Det fanns ingen idealism eller genuin mångkulturvurm i Reinfeldts projekt utan enbart ett oerhört cyniskt mindf*ck där hans falang inom M först "approprierade" arbetarretoriken och sedan, med hjälp av de rosenkindade naturbarnen i MP, mångkulturalismen som ideologi med den enda ambitionen att Reinfeldts täta kamrater ska kunna ha en lågavlönad somalisk trädgårdsmästare. C'est tout.

Nu ser vi folkhemssönerna med Löfven i spetsen och svettpärlor i pannan försöka rädda det som går. Då vänder sig många inom medievänstern som en välkoreograferad nordkoreansk propagandakör mot den spillra av socialdemokrati som klamrar sig fast med konstgjord andning - t.o.m. själva folkhemsbegreppet misstänkliggörs och den gamle metallaren Löfven brunmålas. Man lierar sig med V som rör sig ännu längre ut på den omöjliga popvänsterskalan och överger det enda vänsteralternativ som har möjlighet att påverka politiskt även i skarpt läge och inte bara i MSMs kuddrum. Marschen fortgår som ett lämmeltåg mot den egna ruinen. Är de korkade eller är det en masspsykos som bara förstärks av paniken över de alltmer kännbara konsekvenserna och den krypande känslan av att ha blivit fullständigt blåst?

Det finns en tydlig skillnad i grundläggande värderingar mellan de intervjuade invandrarna och TV4s två programledare. (Man noterar f.ö. att den intervjuade kvinnans svenska är svårbegriplig, trots att hon enl. egen utsago bott i Sverige i "många, många år").

TV4s programledare har utgångspunkten, att könssegregation är dåligt. Frågan ställs "Är det här bra eller dåligt och var ligger egentligen det verkliga problemet i att det behövs frizoner för kvinnor?". TV4s programledare vill alltså ha en diskussion, som utgår från att behovet är ett problem.

Den intervjuade kvinnan varseblir inte något problem. Det är bara "bra och intressant" med könsseparatism. Till skillnad från programledarna, så har hon inte avsaknad av könsseparatism som något överordnat ideal.

Ördög länkade ovan till en artikel av Terje Tvedt, som in sin tur länkade till en annan artikel av samme författare: Denne skriver:


http://www.aftenposten.no/kultur/--I...e-518914b.html

Det är väl tveksamt om TV4s programledare är förmögna att begripa, att icke-västerländska kulturer INTE "nødvendigvis må ha de samme mål og ønsker" som den västerländska kulturen.


Han levererade verkligen en stor portion av blandad floskelsallad.


En självgod stropp...

"Att det är invandrare och inte svenskar som vill börja dela upp samhället" är en intressant aspekt av mediakriget om mångkulturen. Vi väntar nu på narrativet som berättar, att känsseparatism i själva verket är progressivt, ett framsteg och t.o.m. en del av "den svenska modellen".

Läste f.ö. om ett annat svenskt framsteg i genuskampen i den svenska sjukvården:

Ja, det är inte fråga om någon vänster i ekonomisk mening. Det handlar om medlklass och överklass som vill ha något att brinna för eller för att markera status. Det vanliga proletariatet är upptagen med försörjning och familjeliv. Samma sak med jihadister:

"Undersökningar från Frankrike visar att 23 procent av landets utresta jihadister är konvertiter och att två tredjedelar är från medelklasshem. Det är svårt att läsa in diskriminering, dålig integration, rasism och marginalisering i de siffrorna.

Den brittiska enkätundersökningen gjorde en annan anmärkningsvärd iakttagelse: Människor som var i sysselsättning istället för i utbildning hade märkbart mindre sympatier för terrorismen. Kort sagt: Medelklassen är mer extrem än arbetarklassen.

Den observationen borde inte överraska dem som minns 1970-talet. Var det de outbildade arbetarna på varvet som hade idolbilder av Che Guevara och Leila Khaled? Eller var det de unga litteraturstudenterna? Sedan 1800-talet, när anarkister uppfann den moderna terrorismen som politisk strategi, har terror övervägande varit en aristokratisk företeelse."

http://www.sydsvenskan.se/2015-03-15...ets-guldgossar

Könssegregering är den naturliga ordningen för dom. Varför skulle dom vilja ändra på det? Det är bara idiotjournalister som har fått för sig att alla invandrare delar Sveriges mediekårs syn på jämställdhet.

Sitter och kollar igenom vad TV4 har sänt den senaste tiden, och dom har visst haft mångkulturtema av den lite mer negativa sorten på sistone, utan att såklart nämna invandringen i sammanhanget.

Per Skoglund tar fan priset som den mest patetiska programledaren på länge.

https://www.youtube.com/watch?v=jnbUxywb3hw

"Det här är viktigt, det tycker jag. Lyssna...."

Alla som inte har levt med huvet uppkört i röven dom senaste 10 åren vet att invandrarkaozet i förorterna breder ut sig alltmer. Detta tycks komma som någon sorts nyhet för Sveriges journalister ska arbeta med att ta fram nyheter. Detta ämne är så viktigt för Per Skoglund att han inte ens bryr sig om att försöka få svar på varför detta sker i Sverige 2016.

Anna Ekelund Nachman:

Separerade bad en gammal svensk tradition


http://www.dagenssamhalle.se/kronika...radition-23987

Du kommenterade f ö detta när artikeln i Dagens Samhälle var färsk, i april:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

---

I ett modernt samhälle är kvinnotider i simhallen inte konstigt


http://www.corren.se/nyheter/linkopi...t-8708687.aspx

Det är "modernt" med könsförtryck och det är "progressivt" att backa från den svenska jämlikheten. Notera hur den citerade kvinnan i artikeln ger ett goddag yxskaft-svar. Vilka rättigheter hade hon i sitt forna hemland? Är hennes rättigheter mindre eller färre i Sverige? Är det rättighet att utestänga män från badet, som godtar att bada bland kvinnor, för att hon ska få bada könssegregerat? Sverige ger rättigheten till frihet, inte friheten att begränsa rättigheterna för andra. Hennes pockande på segregation gör som bäst demokratin till ett nollsummespel, istället för den assimilerande svenskheten som utvidgar demokratins domän till alla dem som godtar de demokratiska reglerna och de svenska koderna för samvaro. Assimilering är mer integrerande än identitetspolitikens segregation.

Korkade. Definitivt korkade.

Det är ju egentligen inte svårare än att titta på vilka miffon som är satta att representera Socialdemokratin och svensk vänster i landets största tidning.

Den politiske chefredaktören verkar permanent synbart alkoholpåverkad och kan knappt formulera en sammanhängande mening varken verbalt eller i skrift.

En annan tyckare har övervintrat från nittiotalets glada dagar som popmusik-recensent och sitter nu som en övergödd istersvulst med fjunigt getskägg och spånar ihop texter baserat på vad som kan tänkas ge flest high fives i den inavlade söderklubben aktiva på facebook och twitter.

En tredje drivs av en närmast manisk besatthet av Sverigedemokraterna och vevar likt Don Quixote mot precis allt i omvärlden som kan tänkas överensstämma med Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning i syfta att fullfölja sin utsiktslösa vendetta.

En fjärde befinner sig i en permanentad, frustrationsbaserad depression där det svenska samhället verkar ha glidit in i en mörk Lovecraftiansk parallelldimension av hat, hot och Nazism riktad mot ljusets försvarare i journalisteliten.

Och dessa journalistiska vrak har fram till nyligen hållits under armarna av publishern himself, Jan Helin. En man som har visat sig villig att pissa på allt vad journalistik integritet heter till förmån för identitetspolitisk hets och närmast Orweillianskt förakt mot läsaren.

Det hela är ett resultat av social nepotism inom tyckonomsekten. Det är värsta bästa gänget mot resten. Man har värderat ingruppslojalitet snarare än intellektuell kapacitet och hederlighet.

Nu står man där, inmålade i sitt hörn, envist fastbitna i sin lönlösa kamp, ständigt sporrade av krympandets radikalisering.

En begåvad tänkare hade aldrig hamnat där. Men tyvärr finns det inga begåvade tänkare i vänstermedia idag. Dom har väl blivit avtända av alla rabiata idioter kan man tänka sig.

Man kan säga att "nyvänstern" har fört en oavlåtlig kamp för att moralisera politiken, för att göra marknadsekonomin omöjlig eller i alla fall moraliskt suspekt.

Det man möjligtvis inte insåg var att moral är en säljbar produkt. Studera reklamen som förekommer idag, studera hur företag väljer att presentera sig: det handlar inte längre om konkreta produkter eller fördelar, i stället är det allt fler företag som försöker positionera sig moraliskt (jag har tänkt starta en tråd om det skitlänge men har för höga krav på kvalitet på den trådstarten).

Genom att hela godhetsspektaklet släppts löst (envar sin egen frälsare) har det skapats en oändlig ström av mäklarorganisationer som certifierar, förmedlar, kontrollerar, säljer med etiska argument, bedriver krass marknadsekonomi med socialistiska argument, etc etc etc. Månglare i templet.

Nyvänstern moraliserade politiken: nyliberalerna kommersialiserade sedan moralismen (eller resultatet av moralismen, tex alla privatägda flyktingboenden). Inget av detta ligger förstås i folkens intressen.


När media förvandlades från informationsmäklare till moralmäklare belönades förstås inte de främsta informationsförmedlarna eller sanningssökarna eller analytikerna. I stället lyftes de fram, som predikade duktigast, de som hävdade att frälsningen låg inom räckhåll -- bara man gjorde lite, lite till (dvs = ett progressivt prästerskap). Detta är ett vanligt fenomen i alla religiösa organisationer, eller jag kanska ska säga mäklande formeringar: den skeptiske får alltid stå tillbaka för den som säger att "jajamensan det här kommer bli så bra så"!

(och detta vet alla som har umgåtts i kretsar där omfattande konsultverksamhet pågår, där omöjliga projekt kan pågå i evighet -- det enda som händer är att man byter konsultorganisation då och då. Tre saker kvarstår dock alltid: Avsaknaden av konkret plan för att nå målet, vidlyftiga ambitioner från interna mäklartyper dvs mellanchefer, och lika vidlyftiga och lögnaktiga löften från externa mäklare dvs konsulternas mellanchefer)

På detta sätt har rena idioter filtrerats fram: inbilskhet, brist på perspektiv och patologisk narcissism är tillgångar för mäklare. Likaså ren psykopati.

Religiositet är svaret. Intersektionalismen, som pseudoideologi och metod, har som mål att utnyttja samtliga påstådda konflikter mellan "grupper". Mellan varje "grupp" skall en nymarxist sitta och mäkla, definiera och döma: genom att hålla nere den produktiva majoriteten med egenkontrollerad moral skall en ny värld skapas. Nedhållandet sker genom att "minoriteter", eller i själva verket "grupper som nymarxisterna företräder", förväntas dyrkas.

Det räcker inte med att du rycker på axlarna åt "kvinnliga Ghostbusters" eller "svart lucia" eller "globalistisk nationalsång" eller "homolobbyn" eller "kvinna med mustasch som låtsas vara man". DU MÅSTE DYRKA. Bara så bekräftar du din Godhet. Som definieras av Mäklarna.

Religiösa kräver dyrkan, eller åtminstone Djup Respekt För Det Heliga.
Fanatiker kräver total underkastelse.

När en Troende ("journalist") pratar med en Helig, så förväntar hen sig förstås ett djupt, insiktsfullt svar från Den Helige som bekräftar den Troendes världsbild. Den Heliges upprapande av floskler indikerar en inte lika imponerande status, nämligen den som medtroende: någon som läst Skrifterna och kan Bekännelsen men inte nått Insikten. Nåja. Nästa intervju med en Heligt Rasifierad kanske går bättre!

När en Troende får nys om en Helig Händelse -- någon gammal norm som bryts eller en manifestation till stöd för Det Heliga -- så måste hen visa sin Godhet genom att bekräfta och dyrka Det Heliga. Det blir en bekräftande ritual. Det spelar ingen roll om dessa personer ens kommer att se filmen: det är inte poängen. De bekräftar och stärker sin identitet.

Kvalitetsbegreppet har underordnats det identitära. Det är postmodernismens essens.

http://www.proletaren.se/inrikes-pol...ste-sta-framst
En intervju med Frank Baude, som lämnade det kommunistiska partiet år 2014 i protest mot att vänsterliberalismens identitetspolitiska sörja invaderat den sista bastionen av marxistisk socialism som fanns kvar i Sverige. Jag är verkligen ingen fan av kommunismen, men det är ändå befriande att läsa Frank Baudes analys av det politiska läget i landet. Det skiljer ljusår i förmåga att göra politiska analyser mellan Frank Baude och dagens proffstyckare, vilka är duktiga på floskelbingo, inget annat.

Klockrent! Jag skriver under på det mesta, det är enbart sunt förnuft och klarsyn. Jag gillade särskilt stycket om tiggarna eftersom popvänstern och MSMs förhållningssätt till företeelsen provocerar mig enormt av samma skäl.
Offerretoriken i MSM skaver även illa mot klassisk svensk socialdemokrati men när S nu försöker vända denna destruktiva trend börjar genast den historielösa propagandakören av popvänster och mediokra MSM-debattörer misstänkliggöra den ideologi de i sin okunskap säger sig företräda. Det är snudd på bisarrt.
Även stycket om röstfisket hos mångfalden är värt att citera eftersom Baude sätter fingret på de verkliga problemen och inte MSMs mantran om "strukturell rasism" och ofrivillig segregation pådriven av de ondsinta vita svenskarna.
Tänk att man kan känna entusiasm över sådana rena truismer från vänsterhåll. Baude säger bara självklarheter, sanningar som har brunmålats av medievänstern i åratal. Samtidigt vet man att den senare inte skulle dra sig för att misstänkliggöra även Baude som vit cis-man och göra exakt det Baude varnar för - splittra rörelsen i stället för att fokusera på klass. Fast det beror förstås på att medievänstern och de rasifierade debattörerna tillhör medelklassen och trivs rätt bra med sina privilegier och tolkningsföreträden som representanter för föreställda offerkategorier.
Jag förstår varför Baude lämnade partiet, det finns ingen vänster värd namnet förutom några spillror i periferin.

Det är roligt att se den feministiske "reportern" försöka läxa upp en mer verklighetsanknuten person, vilket sker när de diskuterar feminism. Notera hur "reportern" glider över i ett predikande läge, då han genererar enorma textmassor om hur det är men Baude (som inte håller med) svarar kort. Reportern kan liksom inte begripa varför folk inte bara är som hen! För säkerhets skull måste hen också kommentera på slutet: det är obegripligt att Baude ställt sig utanför, när det finns en sån fin, fantastisk grupp att ty sig till.

Nåväl. Baude hamnar väl på pricken med det mesta, egentligen, förutom Marx förlegade klassperspektiv, hämtat från industrialismens tidevarv. Det finns bara strömmar av pengar och strömmar av makt (och strömmar av härlighet, i moralismens tidevarv), och åt vilket håll de strömmarna går -- och vilka som tillåts sitta emellan -- bestämmer hur samhället blir. Det är egalt om makten och pengarna hamnar hos feta gulaschbaroner eller feta fackpampar. Det är samma folk. Det spelar ingen roll om man skjuts i nacken av Mussolini eller Stalin. Det är samma folk.

Det "klassperspektiv" som förfäktas är ju faktiskt så barockt passé att man baxnar. Vilka är "arbetarna" idag? De egna företagare med fem anställda "gubbar" som åker omkring i en leasad Dodge Ram? Deras anställda, som har lika mycket eller mer att säga till om på arbetsplatserna än cheferna? Undersköterskorna och socialsekreterarna, vars tjänster existerar enbart på grund av socialistiska planekonomiska beslut? iPhonejournalisterna? Behrang Miri? Man saknar analytiska verktyg eftersom grundförståelsen inte längre är relevant. Polackerna och balterna som utför massor av traditionellt kroppsarbete i landet kanske skulle platsa som "arbetare", men inte ens de vill ha Baudes marxism.

Marxismen är idag en ideologi utan politiskt subjekt, och därför är det egentligen självklart att den utvecklats till en autoimmun sjukdom, som blint angriper allt funktionellt fast besluten enbart att fortsätta existera. Diskussionen sker därför mellan två ideologiskt vilsegångna: en saknar mål, en saknar målgrupp.

Har inte direkt med mediakriget om mångkulturen att göra, men ger en illustraion av hur långt från varandra man står i synen på saker och ting, inom vår massmedia. För att inte tala om hur långt jag och andra i den här tråden uppenbarligen är närmast ljusår ifrån åtminstone vänsterdelen av svensk massmedia. Bear with me.

Rikspolisens chef har ju visat sig vara en frejdig figur. Hans låtanden och göranden har, som säkert är bekant, behandlats i massmedia. Det kan vara kul att kolla in hur han kommenteras i olika slags media. Bara då som en illustration av hur långt ifrån varandra vi står i Sverige, och då enligt min mening inte bara när det gäller denne polischefs person och hans agerande.

Jag börjar med en text av Ann-Charlotte Marteus, http://www.expressen.se/ledare/ann-c...vagar-sverige/, publicerad i Expressen den 19 juli 2016, som i sin rubrik utbrister att

De sköna lirarna försvagar Sverige

och sedan fortsätter i sin början av själva texten med att karakterisera Dan Eliasson som ett barn av sin tid. En narcissistisk tid. Han liksom en del andra myndigheteschefer, det vill säga byråkrater, börjar bete sig som kändisar. Detta angående Dan Eliassons frispråkighet vad gäller Sverigedemokraterna, ett parti invalt i laga ordning i Sveriges riksdag.

Marteus tar som exempel på byråkrat-kändisar också upp Migrationsverkets Anders Danielsson, som i ett reportage i tidningen Dagens Nyheter ska ha deklarerat att "Låt Anders vara Anders" och även utbrustit i att han inte bryr sig om ifall han "uppfattas som lite aktivistisk" när han kritiserar regeringens migrationspolitik. Även Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik nämns i Marteus ledarstick; han bor för övrigt i Viken, har sett honom där på somrarna. Denne höge tjänsteman Ribbenvik har ställt upp på intervju med Svenska Dagbladet och där portträtteras han som "en dubbelnatur" och "ena halvan [Mikael Ribbenvik] är plikttrogen och lojal, den andra tycks mest vilja slita sig loss från tjänstemannens bojor". Marteus beskriver Svenska Dagbladets porträtt av ärkebyråkraten som storlaget.

Marteus fortsätter därefter med att skriva följande.



Och när det blivit så, att våra allra högsta statstjänsemän börjar tycka att man inte behöver följa lagar och regler så noga, så är vi riktigt illa ute, kosntaterar Marteus. Hon avslutar med följande målande beskrivning av hur det står till, i det som jag kallar Det Nya Sverige.



Marteus tycker sig ha observerat något oroväckande i svensk statsförvaltning. Dess chefer tycks inte längre bry sig om lagar och regler. Fler och fler bland svenska statens högsta byråkrater tycks anse sig stå över sådant som legalitet och formell rättvisa, stå över sådant som opartiskhet och objektivitet vid beslutsfattande. Med rätta anser jag att Marteus har rätt i sin oro.


Och så går vi omärkligt över till hur Dan Eliasson betraktas i del av svensk vänstermedia. Vi går till en i tråden sällan citerad tidning med namnet Norrländska Socialdemokraten, på Internet www.nsd.se.

Där hyllas Dan Eliasson för sin frispråkighet. Han sägs ha civilkurage, när han agerar partiskt, subjektivt och struntar lite så där hipp som happ i lagar och regler. Hela ledarsticket i NSD är en hyllning till Dan Eliasson för hans frispråkighet angående vilka riksdagspartier han inte gillar. http://nsd.se/opinion/eliasson-visar...-10130105.aspx

Jag tänker inte gå närmare in på vad ledarskribenten på Norrländska Socialdemokraten skriver, ni får läsa själva. Han heter för övrigt Måns Wadensjö, och han tycker i sak att det är jättebra att Dan Eliasson inte är opartisk, objektiv och neutral i sitt agerande och i sina uttalanden. Även Sveriges högsta statstjänstmän måste få vara aktivister och rebeller.

---

Har som sagt inte med trådens ämne att göra direkt - men väl indirekt anser jag - och min jämförelse åskådliggör den milsvida skillnad som råder bland våra tidningar och deras ledarredaktioner. För att inte tala om i befolkningen i stort. Denna skillnad gäller så klart, vågar jag påstå, även vad gäller mångkulturen i Sverige och invandringen till Sverige. Och eftersom jag själv befinner mig en bra bit bort från Marteus, åt motsatt håll vad gäller Måns Wadensjö dårå, så verkar det vara upplagt för rejäla politiska gräl i framtiden i det här landet. Inte minst på våra kära ledarsidor.

Mitt inlägg ska bara betraktas som ett kul exempel på just hur stora skillnaderna i synen på saker och ting, även så viktiga ting som höga statstjänstemäns oväld, som faktiskt finns inom vår kära massmedia. Marteus anser att Dan Eliasson är en katastrof. Måns Wadensjö anser att han är en hjälte. Och mig gör denna avgrund mellan olika inställning och åsikter inte sömnlös; att vi uppenbarligen står så långt ifrån varandra. Det är uppiggande anser jag, men då inte ett uppiggande som ger upphov till kvalfulla och vakna nätter. Jag sover som ett oskyldigt barn. Det stora avståndet mellan åsikter och uppfattningar om saker och ting, kan ge upphov till framtida mycket spännande saker och ting. Det vet jag, för så är det