Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Säger inte emot utan håller helt med, men när Reinfelderan började med de Nya Moderaterna, så var han en obetydlig ledare i ett litet land i Europas utkant. Det som en kort tid lyfte Reinfeldt till internationell ryktbarhet var den framgångsrika hanteringen av Finanskrisen.

Det gav Reinfeldt hybris att få bli inbjuden i de internationella finrummen. När han avgått blev han snabbt betydelselös och hänvisad till att leva på "konsultbasis". Det är därför han nu är tvungen att fnaska som bl.a. programledare i TV för att på något sätt kapitalisera på sitt gamla kontaktnät. I de större sammanhangen är han redan passé.

Åsiktskorridoren har om inte brustit så i vart fall vidgats kan man väl konstatera. Vad jag inte förstår i den nu nymornade debatten även i regimtrogen media om mångkulturen är bristen på lösningsorienterade förslag (annat än politikers klyschor om utbildning och arbetstillfällen).

Det självklara svaret på frågan om mångkulturen i Sverige är ju repatriering av de migranter som inte slagit djupa rötter i Sverige. En kortare rant om frågan behövs.

En repatriering av de migranter som inte absolut behöver skydd löser de flesta av de problem som Sverige står inför. En enkel lösning för framgångsrik repatriering är att man tar bort de sociala förmånerna för migranter som ännu inte slagit djupa rötter i landet (alltså inte bara för de illegala migranterna). Typiskt sett de som inte har erhållit svenskt medborgarskap. De som kan försörja sig själva i ett högkostnadsland som Sverige genom hederligt arbete kan stanna. Det är i långa loppet omöjligt att bo och leva i Sverige om man drar in det ekonomiska stöd som samhället nu kostnadsfritt erbjuder.

Detta kan kombineras med ett generösare repatrieringsbidrag som utbetalas i hemlandet. Kanske tio gånger en normal årsinkomst i hemlandet. På detta sätt bör även svenska godhetshelgon kunna tystas. Deras hemländer börjar bli säkrare. Det blir dags för våra gäster att tacka för allt vi gett dem och åka hem för att bygga upp sina hemländer. I Somalia har det hållits val och en president har tillträtt. Kriget i Syrien går mot sitt slut etc. Även permanenta uppehållstillstånd kan återkallas.
Att socialdemokraterna förlorar den bidragsberoende röstboskap som de redan räknat hem får de stå ut med.

Göran Persson luftade väl tidigare tankar om kretsloppsmigration, men har någon av tråddeltagarna under nyliga tider sett tankar i regimtrogen media om repatriering eller är tiden ännu inte mogen för en sådan inriktning i debatten om mångkulturen?

Min poäng var att det där med höger och vänster - marxismens mutationer (hur långt kan de mutera och ändå anses marxistiska förresten?) och konservativa (finns sådana kvar i Sverige?) - inte är så självklart. Vem är nyttig idiot till vem kan man undra.

En rätt bedrövlig och inskränkt inställning. Alla som inte tycke som jag är ett hot mot demokratin. En rätt extrem och fascistisk åsikt. Jag undrar vem som egentligen utgör det stora hotet mot demokratin...

Om man beserar sin världsbild på LIKES på Facebook så har man nog rätt stoppa problem i övrigt...

Ja, han var rätt bisarr. Till och med hans viktuppgång berodde tydligen på fascisterna. Exemplet med Pewdiepie, som Orrtupp tar upp, visar också hur bakvänt Ödling resonerar. Man borde väl egentligen skratta åt en sådan person, men det hemska är att han har en plattform och ses som en auktoritet inom området internet och sociala medier.

Han verkar också ha en tydlig agenda med sitt svammel om botar, manipulation av likes på Facebook o.s.v. Jag menar inte att dessa problem inte existerar - det gör de säkert - men Ödling tycks höra till dem som beskriver all systemkritik som organiserad, toppstyrd propaganda. Hans slafsiga förhållningssätt till demokrati ovanpå det väcker onekligen en del frågor. Det vore inte helt optimalt med den mannen i en yttrandefrihetskommitté om man säger så.

Man kan närmast utgå ifrån att hans "aktivism" är tänkt som en karriärbooster just till den typen av uppdrag.

Patrik Engellau:


https://detgodasamhallet.com/2017/04...ter/#more-7077

Arbetarklassen, om den finns längre, debatterar inte, så deras inflytande på opinionen är minimal. Bidragsklassen, det växande inhemska och det alltjämt invällande prekariatet, kan förstås vara en väljarbas för högskattesamhället - som inte kan svara upp mot kärnstatens nödtorftiga plikter men väl en utbyggd bidragskista att åderlåta. Entreprenörer/ägarklassen kan trivas i denna stora bidragsstat. Tjänstemannaklassen kan också leva med och klättra på karriärstegen med PK-ismen som bärvåg; men det skulle lika väl kunna vara en annan för tiden rådande ism. Utanförskapet är den grund på vilken det välfärdsindustriella komplexet vilar. Och offerhierarkin den pyramid uppå vilket det spirar... En alternativ benämning på välfärdsindustriella komplexet är det godhetsindustriella komplexet, som tydligare avslöjar PK-essensen som legitimerar existensen.

Smålandsposten verkar inte känna sig helt bekväm med den mångkulturella samhällsutvecklingen. I denna ledare skriver de om en situation där en kriminell togs om hand av polis i ett ett invandraghetto (Araby i Växjö) med efterföljande stenkastning mot poliserna som följd. Så långt vardagsmat i dessa dagar. Dock följer invandrargänget senare upp med att som "hämnd" kasta stenar mot en oskyldig bilist i en central del av staden. De frågor SMP ställer känns således fullt befogade.


Man verkar ha insett att det håller på att gå åt helvete med besked. Den dag mångkultursbrottsligheten sprider sig till tidigare förskonade områden kommer det bli annat ljud i skällan hos den välmående medelklass som tidigare sjungit mångkulturens lov. Är så dags då.

http://www.smp.se/ledare/annu-en-valdsgrans-passerad/

Tankar kring Engellaus text om kulturmarxism och varför den anses vara vänster.

https://detgodasamhallet.com/2017/04...ter/#more-7077

Till stor del beror det väl på att det är samma personer och grupper som förr var marxister (forskare inom humaniora, kultur- och mediefolk etc) som har formulerat de idéer som med ett neutralare begrepp kan benämnas postmarxism. Den postmarxistiska maktanalysen påminner väldigt mycket om den marxistiska. Det är egentligen bara att byta ut "arbetare" mot kvinnor, rasifierade, sexuella minoriteter, funktionshindrade eller andra förfördelade grupper.

Borgerlighetens problem är att den av ren feghet - vem vill väl kallas rasist eller sexist? - har anammat många av postmarxismens idéer, trots att dessa egentligen inte är kompatibla med vare sig liberalism eller konservatism. Intersektionell feminism har mycket lite att göra med den tidiga liberalismens krav på lika rättigheter för kvinnor t.ex.

En mycket inflytelserik gren inom högern, nämligen nyliberalismen, har dessutom slugt utnyttjat det postmarxistiska idégodset för att trycka till meningsmotståndare. Med hjälp av postmarxistiska begrepp som "kulturrasism", "islamofobi" etc har de kunnat tysta konservativa, liberalkonservativa och traditionella socialdemokrater som motsatt sig storskalig invandring. Dessutom är postmarxismen användbar för den som vill riva ned det befintliga samhället, och det vill ju som bekant många nyliberaler.

Vad gäller traditionell, svensk socialdemokrati så hade den ganska mycket konservatism i sig. Försiktighetsprincipen, folkhemstanken, bildningsidealet, viss paternalism och så vidare. De få traditionella socialdemokrater som fortfarande finns kvar brukar inte gilla postmarxism och identitetspolitik.

Den traditionella borgerligheten i sin tur bygger på en blandning av liberalism och konservatism. Inte heller liberalkonservativa brukar tycka om postmarxism och identitetspolitik. De är dock ofta för fega alternativt väluppfostrade för att säga ifrån.

Gammelkommunister som Jan Myrdal, Åsa Linderberg och Kajsa Ekis Ekman brukar ta avstånd från postmarxismen.

Konservativa och socialkonservativa avskyr den.

Vilka grupper gillar då postmarxismen? Som jag ser det:

1) Desillusionerade marxister vid universiteten (och deras lärjungar).
2) Gudrun Schyman-typer. Det ska vara emancipatoriskt och revolutionärt, men man vill leva ett småborgerligt liv med sommarhus på Österlen och kanske en egen italiensk restaurang.
3) New Labour-politiker, tänk Tony Blair och Mona Sahlin. Människor som egentligen önskar föra en kapitalistisk politik, men vill ge intryck av att de kämpar för "de svaga".
4) Nyliberaler, som slugt utnyttjar postmarxismen för att täppa till truten på meningsmotståndare och för att riva ned det befintliga samhället. Tänk Fredrik Reinfeldt.

Jag har säkert glömt någon grupp. Fyll gärna på eller kom med invändningar!

Den hatiske juden Göran Rosenberg går till frentiskt angrepp på Trump i dagens Expressen. Maken till fradgedrypande vanvett har jag aldrig tidigare kunnat läsa mig till i den mänskans alltmer stereotypa texter.
Detta är märkligt: Trump har ju snabbt visat att han varken utgör ett hot mot judarnas oerhörda makt i USA (och Sverige) eller mot staten Israel.
En omedelbar reflexion av att Rosenbergs go bananas idag är att det är ett trick. Expressens skräck för Trump före och straxt efter valet som alla kunde ta del av måste på nåt vis underhållas - iofs avtagande med tiden vilket är säkert tips - och Rosenberg lyses fram momentant för att upprätthålla tidningens ställningstagande. Annars blir misstaget för bjärt och avslöjande. Det gäller att steg för steg för Expressen fjärma sig från sin första fatala felanalys.

Araby är ett extremt centralt bostadsområde till skillnad från Stockholms och Göteborgs utanförskapsområden. En ganska stor del av Växjös befolkning passerar i närheten av Araby på ett eller annat sätt under en normal arbetsdag. Två stora centrala vägar som ofta trafikstockas vid pendlingstider ligger i omedelbar anslutning till Araby. Stadsdelen är en av Sveriges absolut mest dysfunktionella och förvandlas med blixtens hastighet till det sämre. På kort sikt tror jag ändå inte på en spridning av oroligheterna i Araby till andra närliggande områden. På lång sikt är det emellertid oundvikligt
Därför behövs den här sortens ledare för att driva en utveckling som tvingar politiker och myndigheter att ta tuffare tag i tid. Det är den här sortens proaktiv retorik konservativ media skulle ägnat sig åt långt innan.

Konservativ media? SmP, NWT... Några fler?

Den bondförnuftiga konservatismen skulle bara avfärdas som "alarmistisk", "spela SD i händerna", dömts ut som "främlingsfientlig" eller bara ignorerats. Nu materialiserar sig multikulti och insatsen för att försvara bilden av Sverige höjs. För att inte tala om kostnaderna för att hålla samhällsbygget upprätt.