Eftersom det nu anses, från statsledningshåll, att det i första hand är svenskar som ska integreras i mångkulturen - alla andra får göra som de själva vill - är det väldigt bra att för en gångs skull få lite matnyttig information om vad vi förväntas integreras i för sorts samhälle. På köpet får vi oss till livs lite användbara begrepp för framgångsrik orientering kring det mångkulturella samhälle vi alltså tvingas integrera oss i.
Det hävdas ofta att de vanekriminellas omgivning av rädsla för repressalier inte träder de rättsvårdande myndigheterna till hjälp vid försök till brottsbekämpning. Det är, enligt Per Brinkemo, bara en del av förklaringen. Den andra delen av förklaringen är att vårt multikulturalistiska samhälle har medborgare som använder sin rätt att vägra integration i sitt nya hemlands norm- och värderingssystem och helt sonika följer de forna hemländernas system för rättsskipning och social ordning.
Citat:
I många länder är misstron mot rättsväsendet stort. Där odlas ofta en tystnadskultur som en del av en alternativ, informell rättsordning. Av sicilianare kallas den Omertá och är en del av den klanbaserade maffians hederskodex. Ett sicilianskt talesätt säger: Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.
Det är ett talesätt som är giltigt även
utanför Sicilien. I länder som Syrien, Irak, Afghanistan, Palestina, Eritrea, Somalia, Libyen och Kosovo har den statliga lagen och de rättsvårdande instanserna, precis som på Sicilien, låg legitimitet. I dessa länder fortsätter icke kodifierade sedvanerätter i stället att vara den primära rättsinstansen. Afghanerna har sitt »pashtunwali«, somalierna »xeer«, albanerna »kanun«, araberna »urf«, därtill finns romerna med sitt »romani kris.«
Om detta är svensken i gemen okunnig. I Sverige har vi mest varit fixerade vid islam och shariarätt. Den islamiska rätten är naturligtvis också en källa till både rättsmedvetande och praxis, men den är förvånansvärt svag om man tittar närmare. Det tycks som om sedvanerätterna i mycket trumfar sharia, eller blandas upp med delar av shariarätt.
Grundläggande för alla sedvanerätter, oavsett kultur, etnicitet och religionstillhörighet, är dess kollektivistiska drag. Om en person begår ett brott får den tilltalades släkt sona brottet. Men inte primärt genom straff, utan genom kompensation. Den tilltalades släkt betalar bot, eller blodspengar (på arabiska diya) till den målsägandes gruppering. Genom förhandlingar via klanäldste kommer man fram till en kompensation som leder till försoning.
Fantastiskt underbart att i princip hela vår rekordstora befolkningstillväxt utgörs av påfyllnad från just de ovan nämnda befolkningssubstraten. Förenklar svenskarnas integration högst märkbart, särskilt nu då vi äntligen fått reda på hur vi förväntas bete oss i den nya sköna mångkulturen. Kommer gå bra det här.
Citat:
De kollektivistiska strukturerna i de nämnda länderna är mycket starka. Det ser vi inte minst i det fenomen som går under beteckningen hederskultur, där till exempel ett äktenskap är en fråga för familjen, släkten och klanen. Individens egna önskningar står sig ofta slätt i sådana sammanhang.
Kommer man från en kollektivistisk kultur kan den institutionaliserade individualismen i Sverige framstå som främmande och obegriplig, för att inte säga hotfull. Inte minst för de traditionella maktstrukturer som många bär med sig från hemlandet. Därtill framstår den som trög och ineffektiv.
Sedvanerätter löser tvister långt mycket snabbare än statliga domstolar. Det är ett av skälen till att övergången från sedvanerätter till statliga lagar är så besvärlig. Rättssäkerhet kräver noggrannhet. Noggrannhet tar tid. Tålamodet tryter inte sällan i väntan på att rättsmaskineriet ska tröska igenom fallet. Många föredrar därför de gamla konfliktlösningsmetoderna.
Citat:
Det är inte osannolikt, snarare troligt, att den här typen av konfliktlösning fortsätter praktiseras bland grupper, också i ett nytt land. Den medhavda misstänksamheten mot ett rättssystem bortanför sedvanerätten fortlever.
Citat:
Parallella system har växt fram i Sverige under lång tid, system som riskerar undergräva det svenska juridiska systemets legitimitet. Långt ifrån alla med rötter i dessa länder praktiserar sedvanerätten, men tillräckligt många för att orsaka skada på rättssamhället. En grundläggande misstro och okunnighet om hur svenska rättsprocesser fungerar har starkt bidragit till detta. När det dessutom, från svenskt håll, har rått en sådan okunnighet om omvärldens system, och en naivitet om hur integrationsprocesser går till, har det berett mark för konkurrerande konfliktlösningssystem.
Någon verklig introduktion och pedagogisk förklaring kring hur rättsväsendet fungerar här, och varför, har aldrig erbjudits nyanlända.
Citat:
Klansystem är inte per se kriminella. Men om de muteras in i kriminalitet gör de brottslingar extremt svåra att komma åt för rättsväsendet. Även i ett stukat system är lojaliteten medlemmarna emellan stor, nästintill total. Omertá gäller: Det bästa ord är det som aldrig sägs.
http://www.fokus.se/2017/02/tyst-i-klanen/
Jaha ja. Här skymtar direkt ett par oprövade möjligheter. För det första kan vi ta och integreras i det där synsättet att rättsskipning inte behöver vara så infernaliskt petnoga, om en asylsökare som påstår sig vara 16 år ser ut att vara 45 måste inte nödvändigtvis precis varje möjligt försök att finna dokumentation som stödjer uppgiften om 16 år genomföras. Sparar massor av tid och pengar samtidigt som asylsökaren asylprövas mer i enlighet med ett rättssystem denne är van vid. Morgan Johansson får helt enkelt ikläda sig rollen av klanäldste med odiskutabelt beslutandemandat. För det andra kan vi börja hänvisa till uråldrig svensk sedvanerätt vilken fordrar att våldsverkare sätts på fästning på vatten och bröd för obestämd tid som kompensation för den skada våldsverkaren åsamkat omgivningen. Som ren eftergift för integrationskravet kan vi gå med på att även våldsverkarens släktingar sätts på samma fästning emedan dessa genom blodsband kan anses delaktiga i våldsverkandet. Bevis eller erkännande behövs inte, Dan Eliasson är, tillsammans med Morgan Johansson, klanäldste med fullt beslutandemandat. De kan bestämma detta utan onödiga krumbukter. Stefan Löfvén blir vårt toppdiplomatiska sändebud som varje år inför ärkebiskopinnans födelsedag kan fara runt bland fästningar och klanläger och samla in eventuella nådeansökningar bland vilka ärkebiskopinnan kan välja ut tre som benådas och utvisas ur riket. Övrig tid tillämpas Omertá. Hur svårt kan det vara?
