Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Janouchgatet fortsätter. Eberhard i GP:

http://www.gp.se/ledare/eberhard-sta...4der-1.4122810

Ja intresset finns tydligen kvar. Men ingen nämner att Janouch faktiskt inte är forskare, utan hon bara uttrycker sin frustration över utvecklingen i Sverige och belägger saken hon för tillfälligt kan komma på. Men hon är inte längre intressant. Det handlar om annat nu.

Om public service och även statsministern förfasar sig över hennes uttalanden har det blivit ett mediakrig om saken. Det är inte oviktigt i sammanhanget att det var Aftonbladet som intervjuade statsministern. Får man hans och nu även public service på sin sida för att stärka sin sak måste ju SVD, Expressen, Dagens samhälle och GP omvänt försvara hennes uttalanden. För nu har det blivit en principsak och prestige.

Det hela började väl med DN:s Mattias Hagberg när han granskade liberala ledarsidor. Av bara farten fick man med sig Aftonbladet. Det handlade till stor del om fakta då också. Kan tänka mig att orsaken till att DN senare gav sig på Janouch var för att hon är skribent på just Expressen. Det var liksom grejen. Att man kontaktade hennes förläggare var en signal till ledarskribenterna på andra liberala ledarsidor om hur det kan gå. DN har saboterat för oliktänkare tidigare och det har även andra liberala tidningar gjort. Men nu är det riktat till ledarskribenter och då får det en annan dimension. Dagens ledare i GP och Teodorescus i går nämner Katerine Janouch mycket lite och man koncentrerar sig nu på sakfrågan om vad som får sägas och framför allt om narrativet.

Medierna i P1 sågar idag den uppmärksammade ledaren "Det osänkbara landet" av Fredrik Kärrholm.
Medierna säger


http://www.svd.se/fredrik-karrholm-d...ndet/i/senaste
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=2795

Ja hur mycket får man egentligen vrida och vända på fakta, SR? Får man vända och vrida på fakta när det gynnar Den Rätta Värdegrunden?
Just Medierna är ju relativt duktiga på att granska felaktigheter, men den här granskningen lämnar en besk eftersmak. Lite av "it's ok when we do it"-känsla.

Sverige spelar även en roll internationellt. Det är globalismens/kulturmarxismens spelplan (Sverige) vs Trump. Om sanningen kommer fram att den mångkulturella modellen i Sverige kanske inte är särskilt föredömlig, så får Trump rätt.

Sveriges - knäppa andra länder på näsan - slå sig för bröstet - moraliska stormaktsutopi - är ett projekt som det investerats många politiska poäng i, även från USA. Om denna modell visar sig fallera (vilket för en vanlig svensk i random förort framgått för länge sedan), då faller mer än det politiska luftslottet i Sverige.

Sedan lång tid tillbaka kokar konflikten ner till globalism/kulturmarxism vs nationalism.

Där exempelvis Yuri Bezmenov varnar för kulturmarxismens destruktiva, subversiva agenda. I detta avseende utgör vänstern "ett instrument för att kunna destabilisera nationer". Det destabiliserade tillståndet börjar framgå tydligt i Sverige idag, med havererande polis, vård, skola. Detta har föregåtts av - enligt Yrui - vänsterns demoraliserande funktion; dvs man har fått människor att ifrågasätta sin egen kultur, sin egen nationella identitet, förhållandet till sitt eget land.

Allt detta bör ha planterats av USA, vänstern är det verktyg som använts för genomdrivandet. Men vad är syftet/målet?

Varför har vänstern så svårt för att se hedersförtrycket? Det undrar Mikael Thörnqvist i GP debatt.


http://www.gp.se/nyheter/debatt/varf...cket-1.4124739

Fadime kunde alltså inte skyddas inom Sveriges gränser, under Sveriges jämställdhetssträvande demokratiskt instiftade institutioner eller svenskt rättsväsende. I stället föll Fadime offer för kurdisk rättvisa, men en dag som denna ser Sveriges feminister och anti-rasister det som betydligt mer angeläget att demonstrera mot en person som valts som ett annat lands ledare i enlighet med detta andra lands självvalda procedur för demokratisk representation.
http://tt.omni.se/4b51e5782af9deba53...a9f87789dd902a

Rör inte min kompis hedersförtryckaren för allt i världen, för som alla vet är det naturligtvis värre att en man talar raljant om att grab them by the pussy än att vi har män i vårt eget samhälle som utan tvekan faktiskt skjuter sina kvinnor i huvudet för att kvinnorna inte lyder sina män. Det som skapas utifrån detta monstruösa hyckleri är inte hat, det är förakt. Grundmurat förakt för de opålitliga relativisterna. Och den man föraktar, till skillnad från den man hatar, skiter man i. Det är väl det den legitima presidenten för den suveräna staten USA påvisar på ett, för progressivt globalismmarinerade medier och politiker, så oacceptabelt flagrant vis. Vi vann och vi skiter högaktningsfullt i er som förlorade. Ni har haft er rättvisa chans och förlorat. Payback time. Tumme upp och ett anklagande fett pekfinger i nyllet på fake newsmånglarna, and then to business. Protester kommer förstås i vanlig ordning inte ändra på något.

I kriget om mångkulturen har det varit en central fråga om att medierna nästan mangrant hållit enad front mot alla anklagelser om att medierna vinklar sanningen.

Idag sprack också den åsiktsbubblan:

Nej det är inte avpixlat
Inte SD heller.

Det är Alex Schulman, allas vår känsligaste PK-vindflöjel som i Expressen skriver dessa rader:

http://www.expressen.se/kronikorer/a...ld-trump-ratt/

DÅ vet vi.

"Den mediala elitismen, ... finns tyvärr överallt."

Det finns förmodligen flera syften/mål. Ett väsentligt, vilket också till stor del är det som mediekriget handlar om - att begränsa demokratin. Demokrati åstadkoms i länder/samhällen där medborgarna upplever en betydande gemenskap, men också en vilja att ta ansvar och bestämma över gemensamma frågor. Det betyder att ta politisk kontroll. Den kontrollen vill den politiska och mediala eliten hellre reservera för sig själva, och folket bör hålla till godo med att fatta mindre viktiga beslut inom de marginaler som sätts upp av eliten i form av värdegrunder och liknande företeelser.

Vi som är demokrater kan lätt lura oss själv att tro att även politisk och medial elit tycker att demokrati är något bra, men det är inte en självklarhet för alla. På samma sätt som det är konsumenterna och inte försäljarna som gillar konkurrens och prispress på en fri marknad, så är det folket och inte eliterna som gillar demokratin. Försäljarna vill helst ha monopol, men kan nöja sig med oligiopol. På samma sätt vill eliterna helst ensamma äga makten - autokrati, men kan nöja sig med starkt begränsad demokrat. Vi skulle kunna kalla den för värdegrundsdemokrati, dvs eliterna bestämmer vad vi skall tycka, och om vad vi skall tycka, och vilka frågor vi skall tillåtas ha något inflytande över.

Så, syftet/målet är makten i sig. Sedan har man säkerligen också litet olika uppfattningar om vad den makten skall användas till. Men genuin nationell suveränitet måste motverkas, ty där kan demokratin få fäste och därmed konkurrera ut oligarkin.

Precis. Makt. För ett fåtal.
Det paradoxala är att oligarkin i sig grundar sig på en väldigt homogent etnisk, religiös och en, endast en nations säkerhetsintresses världsbild.
En rättighet som förvägras alla andra länder, etniciteter och religioner.
Det är väl det hyckleriet som är mest provocerande. Samma universella regler gäller inte för alla.
Klart då att Trump som president skapar panik. Att en president sätter USA:s intresse för "globama" intressenternas intresse är en revolution och ett hårt slag i maktkampen. En maktkamp där mångkulturvapnet är centralt.
Mångkulturen är inte målet, det är medlet. Ett vapen. Ett vapen att ta kontroll över hela länder.
Sverige är nära en kollaps på grund av detta vapen.
Men det kan ändra sig nu:

http://www.latimes.com/politics/la-n...120-story.html
Klart det är antisemitiskt. Om man i det lägger in att det påverkar alla maktanspråk. Men bara då.

Trump sa igår följande i sitt installationstal:
http://time.com/4640707/donald-trump...ch-transcript/
Trump förväntar sig och därmed uppmanar att varje land skall se om sina egna intressen.
I första hand. Och varje lands citizen är korrekt översatt varje lands medborgare.

Och det leder oss tillbaka till mångkulturen. Medierna trummar ut att "Vi" är 10 miljoner i Sverige.
Sanningen? Drygt 9 miljoner medborgare och i storleksordning 1 miljon med och utan uppehållstillstånd som bor i Sverige men som inte är medborgare.

Kommer Trumps uppmaning om att varje regerings uppdrag i första hand se till medborgarnas intresse också spridas till Sverige kommer det enkelt kunna hanteras då vår Svenska grundlag tydligt skiljer på medborgares rättigheter och andras rättigheter.

Vem blir först av riksdagspartierna eller medierna att "upplysa" medborgarna om att det är våra, medborgarnas, rättigheter som vår regering i första hand skall tillgodose. Inte random besökare som åkt tunnelbana och därmed vill kalla sig svensk. Inte ens de med uppehållstillstånd skall ha samma rättigheter som medborgarna. MEDBORGARNA!!!

Sveriges politiker har alltid, av olika skäl som säkerhetsskäl, följt de politiska strömningarna i Washington. Person var "kompis" med Bush den yngre. En politisk omöjlighet men en realpolitisk sanning.

Vi kommer få se en "Trumpifiering" av svensk politik där våra svenska politiker kommer tvingas sätta Sverige i första rummet. Det kommer påverka mångkulturpolitiken så att vi landar i samma realpolitik som övriga nordiska länder.

Och en första början är redan idag:
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6613275

Jag vill ju som bekant se på begrepp som folk, nation, demos, populus som koncentriska. Inte identiska, inte alltid synonymer, men med samma mittpunkt av identitet. Folket längtar nationalstaten och ger därför populistiskt liv åt demokratin.

Ett centrum av historisk empiri delar också nationalismen och kapitalismen, som jag nyss var inne på. Greed works, liksom identity. Fungerande nationer är till syvende og sidst mer underifrånkommande organiska kraftfält av sympati än uppifrånkommande regleringar och konstruktioner. Liksom kapitalismen till sin natur mindre är centraldirigerad än spontant självstyrande.

Och historiens facit visar med tydlighet att vilka brister europeisk kapitalism och nationalism än har, så är en demokratisk nationalstat med fri marknadsekonomi överlägset alla andra erfarna alternativ. Verklighetskapitalets marknad underkänner de politiska skrivbordsdoktrinerna.

Ytterligare ett koncentriskt begreppspar är identitet och konspiration. Ingruppen kon-spirerar, andas tillsammans och verkar per definition för ett tänkt gemensamt bästa - i annat fall existerar den ju i längden inte som identitet.

Det som ska göras sannolikt är alltså inte t ex judisk tribalism, utan den mycket besynnerliga föreställningen om dess frånvaro.

Vilket i förlängningen leder till två insikter: Att ett uttalat avståndstagande från identitetspolitik kan vara - och ofta är - en identitetspolitisk partsinlaga. Och att självutplånandet inte kan vara en varaktig del av någon nationalkaraktär, inte ens den svenska.

Svensk nationalism kommer med kapitalismens lagbundenhet att stiga i marknadsvärde och normaliseras genom konkurrensutsatthet. Efterfrågan på den svenska ingruppens trygghet ökar på grund av, inte trots Sveriges fragmentisering och hopande friktion.

Svensk media hyllade och uppmärksammade "kompetensregnet" över Sverige 2015, dvs välutbildade individer som övergav sina hemländer till förmån för Sverige. Mångkulturen skulle nu gynna samhället i ännu större utsträckning än tidigare. Huruvida uppgifterna/propagandan som kantade asylkaoset 2015 visat sig vara sann eller inte kommer att komma upp till ytan inom den närmsta tiden.

Frågan är;
uppmuntrar Sveriges regering även till en svensk emigration av den välutbildade andelen av befolkningen vid eventuell kris? Ska Sveriges läkare, ingenjörer, jurister lämna landet först? Vad lämnar man i så fall efter sig? Ett samhälle i förfall, samt fattiga människor? Ska detta hyllas, välkomnas och uppmuntras?

Rimmar illa med det självpåtagna moraliska stormaktsepitetet.

Varför ens vänta?
Bör inte Sveriges akademiker flytta till ett nytt land omgående om man uppmuntrar den typen av migration?

Som sagt, urholkandet av demokratin. Framförallt till förmån för de multinationella företagen. Politiken i USA är ju sedan länge styrd av dem, och amerikansk politik har - åtminstone sedan Reagan - satt deras, och inte amerikanska medborgares, intressen i första rummet.

Jag tror att vi kommer att se en ökad aktivitet från de multinationella nu. De är skakade av Trump, Brexit och övriga reaktioner på globaliseringen. Facebooks fake news-filter är bara början. Och tyvärr är jag rätt övertygad om att svenska politiker kommer att vara så förbannat dumma att de kommer att heja på utvecklingen, istället för att se den som ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Jag är inte säker på att jag håller med dig. Jag var en gång för vad som förvisso känns som en livstid sedan en del av vänstern. Jag har även nu på senare tid diskuterat med några om bland annat identitetspolitiken (som när den började växa fram så smått i mitten av 90-talet var en av anledningarna att jag övergav vänstern - jag såg redan då att ur detta kommer det inte komma något bra) och jag har förstått att åtminstone en stor del av den vänster jag stött på ser en del politiska frågor som objektiva.

Identitetspolitik ses till exempel inte som en politisk fråga överhuvudtaget. Inte heller ses det som en moralisk fråga man kan olika åsikter om. Det ses som en självklarhet i nivå med naturlagarna. För dom är ett ifrågasättande av identitetspolitiken lika löjligt och verklighetsfrämmande som om någon i modern tid skulle ifrågasätta att jorden är rund och inte platt.

Jag försökte på den tiden ifrågasätta dessa idéer som började göra intåg med argument om att det är en kontraproduktiv strategi för att uppnå större jämlikhet och mindre diskriminering mellan grupper eftersom det kommer att skapa mer konflikter än det löser. För dom som redan var insålda på idén var det omöjligt att förstå hur man till sist måste välja sida, mellan till exempel judar och muslimer eller mellan vår strävan efter jämlikhet mellan könen och den kvinnosyn som dominerar hos många muslimska såväl som kristna kulturer i Mellanöstern och Afrika.

Och nu ser vi att det blev precis som jag trodde. Vänstern har stora problem med att hantera saker som hederskulturen och kvinnoförtrycket som tar över i många förorter, eller judarnas situation i Malmö. Det passar inte in, men fortfarande håller man religiöst hårt på den i deras ögon objektivt sanna identitetspolitiken.

Därför utesluter jag inte att delar av SVTs ledning (många under dom är nog inte så fanatiska utan där handlar det om en blandning mellan att spela rollen för att få ha kvar jobbet men hoppas att det snart går över till att köpa konceptet rakt av då det främjar karriären men egentligen inte bry sig om att tänka på det djupare) faktiskt anser dig vara objektiva och faktadrivna. De anser helt enkelt att identitetspolitiken ligger bortom politik och moral - den är per definition en självklar objektiv sanning. De är alltså (i sina egna ögon) lika faktadrivna och objektiva när de bekämpar allt ifrågasättande av den som de antagligen hade varit om det blivit ett stort problem i Sverige att många människor slutade tro på tyngdlagen och därför hoppat ut från hus och störtat mot en säker död. För att stoppa konsekvenserna av dessa vanföreställningar hade en stor mängd propaganda pumpats ut för att förklara tyngdlagen och visa på konsekvenserna av att hoppa från höga höjder. Det hade byggt på fakta och objektivitet eftersom det obestridligen är så att tyngdlagen gäller och fall från höga höjder är farliga.

Som vanligt framkallar radiomorgonen i P1 diverse kalla kårar, knutna nävar och starka kommentarer i affekt i vårt hushåll.
Det börjar med nyheternas undermåliga och bedrägliga framställning av Trumps CIA-besök. Korta citat plockas ur sitt sammanhang. Fokus på f.d.chefens upprördhet över Trump och ignorerande av personalens reaktion på Trumps besök.
Därefter börjar God Morgon Världen. Göra Rosengren har som vanligt klippkort att framföra sin politiska agenda, utan att någon någonsin får gå i svaromål. That is oberoende public service for ya. Denna gång är det den hemska nationalismen som är föremål för hans uppstötningar. Trump ramas in med 1900-talets första del i sann efterbliven svensk tradition. Det är faktiskt en j-a skam att den mannen aldrig kan kompletteras av en konservativ röst i radio. Läser ni här era svinpälsar på P1, så tillse för h-e att åtminstone 10% av kröniketiden går till röster som är kritiska mot öppna gränser, globalism, liberalism och socialism. Är det för mycket begärt, tycker ni?!
Sen sitter en panel med Widar Andersson, Per Wertén och någon svd-dam och kommenterar ffa AKB:s utspel om gemensam budget och SD-stöd. Varken Widar Andersson eller Per Wertén presenteras med politisk öppenhet. D.v.s. man förklarar inte den politiska hemvisten hos deras arbetsgivare. Det gör man visserligen inte med Svd heller, men där får väl uppfattningen att den är allmänt känd, ges viss betydelse.
Som tur är uppvisar Widar Andersson sedvanlig politiskt inkorrekthet. Snacka om frisk fläkt.

Men vad är det nu med detta? Kan han inte skriva något nytt? Vi vet ju hur det är ställt på P1.

Vet vi det?

För här kommer poängen. När programmet går in i halvtid och bryts för nyheter, känner jag mig ungefär så där arg och delvis uppgiven som jag brukar. Inget är nytt. Bara det där ständiga bekräftandet av hur rutten, in i märgen rutten, SR är.

Sedan går man in i andra halvlek med ett långt reportage om moskébygget i Karlstad. Och dra mig baklänges om det inte är både nyanserat och problematiserande. Rent av riktigt j-a bra. Människorna bakom bygget framställs som salafister. Inte bara av vår vita reporter. Inte heller av någon lokal SD-politiker. Näe, muslimer tillåts beskriva dem som sådana. T.o.m. en kvinna ur en muslimsk kvinnoförening, citeras när hon avger ett kritiskt omdöme om församlingen som vill bygga.

Det här får iaf mig att fundera. Ty det hänger ju inte ihop detta. Reportaget är fel i sitt sammanhang. Det hör inte hemma i P1.

Så vad beror detta på?

Jag ser tre möjligheter:

1. Reportage som detta är ett slags alibi för P1 att bete sig som man vill resten av tiden. Man vill ha några kaniner i hatten att dra upp när kritiken om ensidiga ställningstaganden och osaklig rapportering blir för svår.

2. Den politiska agendajournalistiken individualiseras och public service roll blir att jämka ihop en palett av (uppfattat) vinklad journalistik. Vinklandet har förts ned på själva journalistgolvet. Mångfald i agendajournalistiken skall råda, så att säga. Public service roll blir att välja ur olika säckar, som vardera tilltalar respektive åsiktsläger.

3. Marxisterna har förlorat islamistfrågan och givit upp den.

Någon som vågar spekulera i alternativen?

Punkten 3 motsäges av att det så ofta förekommer reportage, diskussioner, m.m. där islam framställs i falsk, fredlig, dager. Liksom att man rutinmässigt undviker att rapportera saker som skadarden islamistiska saken. Jag tror själv inte på den.

Punkten 1 är konspiratoriskt tilltalande. Men jag vet inte jag. Det känns ändå inte rätt. Helt enkelt för att någon kritik mot SR i offentligheten knappt förs i relevant omfattning. Det betyder inte att det inte finns kritik mot SR. Det gör det och den är omfattande. Men den lever på facebook, flashback och i samtal medborgarna emellan.

Därför tror jag nog punkten 2 ligger närmast sanningen. Chefskapet börjar bli kissnödigt, inför den förändring i samhället de tvunget ser, just på ställen som flashback och sociala medier.

Man ska komma ihåg att två frågor är helt fundamentala i det politiska samtalet: Hur ser samtiden ut? Vart är vi på väg?

Den där frågan om vart vi är på väg, gnager ständigt på människor i ett samhälle som uppenbart inte längre utvecklas till det bättre. Förutom hos politiska idioter, förstås. Tyvärr en betydande andel av väljarkåren, som bara - om något alls - kan se det momentana. Till dem hör knappast människor i arbetsledande ställning på SR. Maran rider dem nu, gissar jag. Den djupt obehagliga och ångestframkallande insikten: vad har vi ställt till med och hur kommer historien att döma oss?