Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Yuri Bezmenow menar ju att den här hjärntvätten är irreversibel när den väl fått fäste:
https://www.youtube.com/watch?v=ccrBu8vcfIE

Något som kan fungera är att undvika att prata om sig själv i första person, samt att inledningsvis i en eventuell diskussion basera alla exempel på ett afrikanskt land eller ett arabland - för att senare använda Sverige i precis samma exempel.

Exempel:
Somalia besöktes av släktingar i somras. Fantastiskt land med en fin och unik kultur som folket bevarat sedan lång tid tillbaka. vore tråkigt om det samhället förändrades och den unika kulturen försvann.

I Huskvarna förra veckan såg man hur det i deras centrum spelades arabisk musik, tråkigt att se hur staden förlorat sin ursprungliga, unika karaktär.

Man kommer alltid hålla med i det första läget, men få kortslutning i det andra.

Hoppas på att folk någon gång lyckas problematisera, kritisera och diskutera fritt även i Sverige, fria från den fullständiga, totala indoktrineringen. Det kommer hända, men det kommer ta tid. I videoklippet nämns hur kulturmarxismen planterades i väst redan för 30 år sedan, och i klippet sammanfattar han i stort sett dagens åsiktskorridor. Kanske det kan öppna upp ögonen för folk.

Mvh
C

Thomas Mattssons viftande mot DN är intressant – inväntar med spänning fortsättningen. Är detta startskottet på racet i rättfärdigandet av den egna journalistiken under flera år?

Det Hakelius skriver sätter fingret på ett fenomen som jag funderat lite på under en tid. Det gäller inte bara medierna utan hela tillvaron.

Jag har högst ofrivilligt tvingats till närkamp med ”etablissemanget” för att hjälpa en anhörig (med vård och omsorg). Där har jag funnit människor som det är fullständigt omöjligt att resonera med. Exakt samma mekanismer har jag funnit när det gäller att resonera kring mångkulturen.

Jag har kommit fram till en förklaringsmodell med tre villkor:

1. En person som är faktaresistent och har ett uppblåst ego utan motsvarighet i verklig kompetens.
2. Denne person tar allt motstånd som bevis på att motståndaren inte förstår och blåser därmed upp sitt ego ytterligare.
3. Personen undviker alla sakfrågor och tar gärna till känsloargument och personangrepp i sin argumentation.

Detta skapar en omöjlig situation eftersom all fakta som framförs bara skapar djupare motsättningar.

Är det inte något sådant som vi har sett när det gäller mångkulturen? De politiskt korrekta ser sig som hjältarna som tappert tar kampen mot de ”högerextrema dårarna”. Varje försök till resonemang avfärdas som rasism, fascism, nazism och så vidare. Och alla dessa ”mörka krafter” bekräftar för de politiskt korrekta att kampen behövs.

Hur bryter man ett sådant irrationellt beteende?

Innan jag gick i närkamp med ”etablissemanget” trodde jag på Sverige och var stolt över att leva i Sverige. Jag har arbetat och verkat i många olika länder och kulturer och alltid sett Sverige som ett föredöme. Det gör jag inte längre. Men man behöver ta sig genom ytan för att se hur sjukt det är.

Den kollektiva dumhet och ansvarslöshet som finns i Sverige är av sådan karaktär att man måste fråga sig hur den kan ha uppstått och hur den kan vara så djupgående och utbredd.

Det Yuri Bezmenov säger ca 02:40 in på filmen är intressant. Det skulle kunna innebära att dumheten och ansvarslösheten är så djupt inbyggd i samhället att det inte går att bli av med den. Det är onekligen så det verkar vara. Det är ju tråkigt – men det förklarar varför det är så omöjligt att få något vettigt resultat. Det kan ju vara intressant att försöka förstå VARFÖR saker och ting inte fungerar.

Nära din beskrivning ligger psykologen Irving Janis begrepp Groupthink, som med lätthet kan appliceras på MSMs övertygelse att Sverige ska vara ett mångkulturellt land, kosta vad det kosta vill:


1. Illusion av osårbarhet – en överdriven optimism som uppmuntrar till att ta extrema risker.


Enligt MSM är det självklart att äventyra samhällsstrukturen med mångkultur. En konsekvensanalys saknas. Någon kritik av själva grundkonceptet har jag ej läst i MSM.



2. Kollektiv rationalisering – vägra lyssna till varningar eller ompröva sina åsikter.


Alltfler kritiska röster problematiserar hur mångkulturen hanteras, men än så länge talas det mest om symtomen, inte om orsakerna (förutom socioekonomiska förhållanden). De mångkulturella uttrycken och verksamheterna är tabu att diskutera och ifrågasätta.



3. Övertygelsen om den egna moralens förträfflighet – ignorerar etiska eller moraliska konsekvenser av sina beslut.


Utsatthet för mord, misshandel, rån, gruppvåldtäkter, bränder ... ja, den omfattande diskrimineringen av svenskar, som sker i det mångkulturella experimentets namn, saknas nästan helt i MSMs rapportering. Svenskar nedprioriteras, de har heller inga gräddfiler till vård, tandläkare, bostäder osv.



4. Stereotyp syn på utgrupper – behöver ej bemöta "fiendens" sakfrågor.


Ifrågasätter du invandringen är du automatiskt en människa som behöver omvändas, eller är hjälplöst förlorad. Med all sannolikhet är du lågutbildad och förstår inte bättre; på senare tid har din hudfärg börjat diskuteras som något negativt.



5. Direkt förtryck av oliktänkande – utövar påtryckningar för att medlemmar inte ska uttrycka åsikter som strider mot gruppens.






6. Självcensur – tvivel och avvikelser från gruppens åsikter är tabu att uttrycka:




7. Illusion av enhällighet – majoritetens syn och omdöme förutsätts vara likadan.

8. Självutnämnda "mindgards" – personer som undanhåller information som är problematisk för sammanhållningen, synen, och/eller besluten i gruppen.



Vad kan man göra åt denna soppa? Enligt Janis:

Remedies for Groupthink

Från "Inte rasist, men" på Facebook:



https://m.facebook.com/story.php?sto...10114715755977

Det intressanta här inte IRM:s post eller att de öht uppmärksammar annan rasism än den som vita påstås stå för. Vad som är intressant är kommentarerna och den samlade känslan de skapar.

Splittring pågår och det kan knappast bokföras som krympandets radikalisering. Islamister och rasifierade radikaler flyttar fram positionerna på det politiskt korrekta vänsterliberala kollektivets bekostnad. En försmak av vad som komma skall, när de demografiska kvarnarna obönhörligt mal på. IRM får sin egen släng av den mångkulturella sleven.

Detta kan få tjäna som illustration till en helt fundamental iakttagelse vad gäller denna tråd: Vi diskuterar inte, i överförd mening, Olympiska spelen här. Vi kommenterar snarare Paralympics.

Det offentliga samtalet i Sverige består inte av de intelligentaste debattörerna eller de skarpaste argumenten. Den är en mental, intellektuell kuvös, en idéernas skyddade verkstad där gemensamt överenskomna regler krävs för att kontrahenterna ska kunna hävda sig. Det rör sig om en högst reglerad, ceremoniell form av verbal fäktning som krävs för att en Ullenhag, Lööf, Ferm, Linderborg eller Arnstad ska kunna konkurrera om medaljerna.

Eller, i det här fallet Rashid Musa. När han försöker slå mynt av en vulgäramerikaniserad diskurs som ytterst bygger på att vita, kristna män ägde afrikanska slavar och att det därför finns en generöst fördelad kollektiv arvssynd som vi svenskar nu ska återgälda, så bygger hans debattöverlevnad på en artig tystnad från motparten. På en tyst överenskommelse om att låta honom slinka undan med historierevisionism av allra fräckaste slag. För att vara snäll.

Om oyto deltagit i diskussionen så hade han inte varit snäll. Då hade han påpekat att Rashid Musa är fullständigt diskvalificerad från att peka finger på något kollektiv vad gäller slaveri och försöka intrassera det för egen räkning. Istället bör han skamset sänka blicken när ämnet diskuteras - han är nämligen man, afrikan, muslim och inte minst somalier.

I Somalia finns nämligen än i dag en rasistiskt diskriminerad och förföljd folkgrupp av bantu-ättlingar längst ned på samhällsskalan. Dessa är inte alls ursprungliga i området utan importerades via den arabiska slavhandeln för att arbeta för sina somaliska ägare. Den strikta rashierakin och segregationen gör att de etniska skiljelinjerna är tydliga och eftersom de fattiga bantu-ättlingarna saknar vapen har de haft små möjligheter att försvara sig mot etnisk rensning. Idag lever många av dem i flyktingläger, på flykt från somalisk milis som uppenbarligen inte alls ser dem som muslimska jämlikar och bröder.

Denna slavhandel var alltså mycket äldre än någon europeisk kolonialism i området och faktum är att det var först på 1930-talet som italienska, vita män satte stopp för bruket. Med all rimlig sannolikhet flödar det i Rashid Musas ådrar betydligt färskare slavägarblod än någon i det svenska kollektiv han gruppegoistiskt och som en födkrok försöker skuldbelägga.

Såhär enkelt är det ju: Den kollektiva skuld som man (visserligen på lösa grunder - de flesta vita amerikaners ättlingar invandrade ju efter 1865) möjligen kan hävda finns till afroamerikaner är ju helt spegelvänd vad gäller svenskar och afrosvenskar. Hit har man bara kommit frivilligt och bett att få komma in och ta del av vår generositet. Här är tacksamhetsfordran helt igenom utställd på invandrarna.

Hela det mångkulturella projektet är fruktansvärt orättmätigt och bygger ideologiskt på den lösaste av lösan sand. Det kan bara försvaras i sin egen kontext av riggade domare som bedömer handplockade konståkare som knappt kan stå på skridskorna.

Kulturmarxismen handlar enligt Yuri i praktiken om subversiv, taktisk krigföring. Med syfte att kasta omkull nationen/samhället. Detta är relevant med avseende på mångkultur och diskussionen kring densamma. I synnerhet demoraliseringsfasen.

Den s.k. "subversiva ideologin" bygger på fyra faser:

1. Demoralisering - man slår ut nationalism/patriotism, folket vänder sig mot sitt eget ursprung, sitt eget land. Denna fas är i stort sett genomförd? Det är en hel generation som hjärntvättats på alla nivåer i samhället (högskolor, institut, media, politik), och som nu verkar i samhället. Indoktrineringen är enligt honom irreversibel när den väl fått fäste. Oavsett vad som utspelar sig inför dessa människors ögon, så följer de endast "värdegrunden". Man kan ej tänka fritt generellt, ej heller kritisera, ifrågasätta eller diskutera mångkultur etc utan att drabbas av aggressiva neuroser.
2. Destabilisering - samhällets institutioner börjar knaka (där vi är idag?)
3. Kris - brakar samman
4. Normalisering - Någon "räddar" landet

Märk väl, denna intervju genomfördes för 29 år sedan.

https://www.youtube.com/watch?v=ccrBu8vcfIE

Det här är ju väldigt bekymmersamt eftersom det är så starka krafter som fortfarande verkar för mångkultur och därmed följande destabilisering och kris.

Det enda sättet att bromsa eller stoppa processen som jag kan se är de motmedel mot härskartekniker som tas upp här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A...eknik#Motmedel

• Taga plats
• Ifrågasättande
• Korten på bordet
• Bryta mönstret
• Intellektualisera

Motmedlen mot grupptänkande enligt Irving Janis som Passepartout tar upp förutsätter att gruppen har en ledare som vill undvika grupptänkande. När det istället är tvärtom uppstår sekterism där oliktänkande motverkas med härskartekniker.

Ibland är det mer konstruktivt att inse att ingen grupp längre finns. Att läpparnas bekännelse om ett svenskt "vi" bara får betydelse om man i praktiken offrar egenintresset som grupp eller individ för det där allmänna, gemensamma.

Var finns sådana exempel på reciprocitet i svensk offentlighet från minoriteter mot den majoritet som backat så mycket på sina anspråk? Eller den genuina uppoffringen på det individuella planet från dem som predikar altruism för andra?

När mångkulturella politiska system mognar och ingen välvillig, ohotad etnisk hegemoni finns, så försvinner vi:ets illusion i takt med minoriteternas självbejakande. De kivande särintressena ersätter nationalstatens lika självklara som underförstådda allmänintresse.

Det här är en process som kan påskyndas eller fördröjas, men knappast hindras eller vändas. Med andra ord kommer svensk ingrupps konsensus gå i riktning från mångkulturalismen. Minns att all marxistisk teori och repression i världen redan misslyckats mot nationalismen i vidmakthållandet av kommunismen.

Härskarteknikerna kommer dock sannolikt att finnas kvar.

Med risk för att bli OT så vill jag ta ut svängarna lite här. Jag anser att flyktingkrisen och debatten om mångkultur bara är ett symtom på ett mycket större problem. Detta problem grundar sig på en kollektiv ansvarslöshet och låt-gå-mentalitet i Sverige. Det problemet grundar sig förmodligen på en rädsla att säga ifrån och ett hopp om att någon annan löser uppgiften på något sätt.

När det gäller just flyktingkrisen och mångkulturen så är problemet att det har varit politiskt korrekt att vara för invandringen. När och hur denna politiskt korrekta uppfattning har uppstått är förmodligen ointressant. Det intressanta är att det är en politiskt korrekt uppfattning som en massa ansvarslösa människor inte bara godtagit utan också försvarat eftersom man inte vill sticka ut genom att ifrågasätta.

Folk har kort sagt spelat med och hoppats att det löser sig på något sätt. Många har också aktivt drivit på frågorna trots att de inte menar något med sin altruism i verkligheten. Det är hycklarna – de har alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas oavsett sakfrågan.

Det stora problemet med detta ansvarslösa beteende är att det sätter samhällets normer ur spel. Eftersom normerna är det som håller samman vårt samhälle så innebär det att samhället löses upp inifrån.

Det ansvarslösa beteendet sätter etiska, moraliska, professionella, vetenskapliga, ekonomiska, juridiska och så vidare normer ur spel.

Jag tror att detta ansvarslösa låt-gå-beteende genomsyrar svensk offentlighet. Flyktingkrisen och debatten om mångkultur är bara ett symptom. Det borde vara relativt enkelt att åtgärda genom att sätta dugligt folk på nyckelpositioner i samhället.

Det du skriver om likriktningen och de totalitära tendenserna är riktigt. Jag håller dock inte alls med om att när det gäller "flyktingkrisen och mångkulturen så är problemet att det har varit politiskt korrekt att vara för invandringen. När och hur denna politiskt korrekta uppfattning har uppstått är förmodligen ointressant."

Det är ingen slump att just massinvandring och öppna gränser för penning- och människoströmmar har varit de progressivas kanon.

Yuri Bezmenow menar ju att den här hjärntvätten är irreversibel när den väl fått fäste:
https://www.youtube.com/watch?v=ccrBu8vcfIE

Något som kan fungera är att undvika att prata om sig själv i första person, samt att inledningsvis i en eventuell diskussion basera alla exempel på ett afrikanskt land eller ett arabland - för att senare använda Sverige i precis samma exempel.

Exempel:
Somalia besöktes av släktingar i somras. Fantastiskt land med en fin och unik kultur som folket bevarat sedan lång tid tillbaka. vore tråkigt om det samhället förändrades och den unika kulturen försvann.

I Huskvarna förra veckan såg man hur det i deras centrum spelades arabisk musik, tråkigt att se hur staden förlorat sin ursprungliga, unika karaktär.

Man kommer alltid hålla med i det första läget, men få kortslutning i det andra.

Hoppas på att folk någon gång lyckas problematisera, kritisera och diskutera fritt även i Sverige, fria från den fullständiga, totala indoktrineringen. Det kommer hända, men det kommer ta tid. I videoklippet nämns hur kulturmarxismen planterades i väst redan för 30 år sedan, och i klippet sammanfattar han i stort sett dagens åsiktskorridor. Kanske det kan öppna upp ögonen för folk.

Mvh
C