Början på ett mediakrig om mångkulturen?

…Their special obedience to the Pope naturally caused the Jesuits to fight against the greatest danger to the Catholic Church, Protestantism. Through this fight, the Jesuits developed political talents which soon made the members of the order the most versatile representatives of the Catholic Church in worldly affairs. In order to achieve this goal, a complicated organization of the utmost rigidity was developed.
/.../
…The Jesuits tried also to restrain nationalistic tendencies everywhere and to emphasize the universality of the Catholic Church.

GÄSTKRÖNIKA PÅ JULDAGEN

Landsmötet för det tidigare Folkpartiet firade nyligen namnbytet till Liberalerna genom att ställa sig bakom kravet på att staten ska tvinga religiösa samfund i Sverige att viga de personer som staten anser att de ska viga, oavsett samfundens egen teologiska syn på äktenskap. Denna långtgående inskränkning av religionsfriheten – en princip som liberaler tillsammans med många troende länge kämpade för i Sverige, och alltjämt riskerar livet för runt om i världen – har hittills det parti som tidigare kallades Kommunisterna varit ensamt om att förorda. En gissning är att fler med stark dragning åt liberal ideologi så småningom kommer att ställa sig bakom förslaget.

Även om politiska och religiösa ledare som kallat sig kristna inte alltid beaktat dessa förutsättningar, råder det idéhistoriskt ingen tvekan: utan det kristna Europa, inget liberalt samhälle.

Den ur den kristna människo- och samhällssynen sprungna liberala samhällsordningen i Västvärlden befinner sig nu i kris – utmanad av idéströmningar och företeelser som faktiskt själva har liberalismen att tacka för sin existens, som vår tids nya nationalism och radikala islamism. Inte minst i relation till den senare kan liberalers egen ambivalens illustrera krisen.

Tillmälen som rasist, nazist och fascist är tre sådana som använts och används flitigt i debatten. Muslimhatare, islamofob och andra är minst lika vanliga. De används i alla upptänkliga sammanhang utan eftertanke. Inrikesminister Anders Ygeman är ett exempel på hur en brand, som numera inte visar sig ha varit anlagd, stämplades som vidrigt rasistdåd. Anders Lindberg, Aftonbladet, är tillsammans med sin kollega Fredrik Virtanen annars de främsta opinionsbildarna att kasta det invektivet rasist eller dysterkvist på alla som började ställa frågor om kritisk systemstress. Inte heller andra journalister eller ansvariga utgivare har varit oskyldiga till urvattningen av begreppen.

Främst i ledet, som regeringens specielle inspiratör, har dock journalisten Henrik Arnstad varit. Statsministern hänvisade för ett år sedan till den bok han läst som råkar vara Arnstads paradverk ”Älskade fascism”. Som den främste antirasisten, självutnämnd, har Arnstad aktivt tystat ner alla attentat som riktats mot minoriteter som arabisktalande kristna. Minoriteter som ofta får utstå de effekter som tusen år långa konflikter, med rasistiska förtecken, som följer med flyktingströmmarna. Som inte bryr sig om stats- och nationsgränser.

Henrik Arnstad har målat hela världen brun, eller den värld som inte delar hans åsikter. Med känt resultat. Med urvattningen av begreppen rasism, fascism, nazist, islamofob, muslimhatare och andra synonymer påverkas vi alla minst lika mycket som av de beslut som riksdag och regering fattar. Till slut har orden inget värde längre och då, om inte förr, kan livet bli otrevligt att leva. När orden tar slut släpps åsikter, som verkligen förtjänar innebörden, fram. Utan att vi har några motmedel kvar än att möta med samma brutalitet som allt det som riktig rasism, fascism och nazism står för.

Har vi vunnit något på att måla hela världen brun?

När jag inledde mitt arbete i Afrika var jag redan en erfaren globetrotter. Jag hade studerat och jobbat i andra länder, utan att detta dock, som jag så småningom insåg, påverkat min grundläggande inställning, som var att alla egentligen, innerst inne, var likadana som jag fast de hade utsatts för annan kulturell fernissa, ungefär som att de råkade tala ett annat språk, ett utanverk även det. Jag trodde att alla folk var bröder och systrar i anden och att det i grunden bara var språkförbistring och missförstånd som skiljde oss åt.

Eller, för att drämma till med lite klarspråk: jag trodde alla folk i verkligheten var svenskar.

När man bor till exempel i USA eller Norge klarar tillvaron en sådan illusion, för amerikaner och norrmän är tillräckligt lika oss för att det inte ska skava så mycket.

Men pröva att på egen hand försöka få något gjort i rejält annorlunda kultur, exempelvis i Afrika, så kan du, om du orkar med det, lära dig ett och annat. Saker som man trodde var självklara, till exempel att hålla en tid åtminstone på timmen när, gäller inte där. Eller rättare sagt: det gäller ibland, man vet aldrig. När man råkat ut för ett tillräckligt antal outgrundligheter av de mest olikartade slag inser man plötsligt att man inte fattar hur de tänker. Då har man nått a) enligt ovan.

a) är inget behagligt tillstånd. Man famlar och har inga bäringar. Man saknar förståelse. Kloka människor undviker därför a). De hittar på undanflykter och ursäkter eller reser hem och glömmer bort känslan av annalkande olust. Till exempel var den officiella svenska linjen under min tid i utrikesförvaltningen att allt elände i Afrika berodde på kolonialismen och, underförstått, att om man fick bort det mentala grus i maskineriet, som Drottning Victoria av England och den fascistiske diktatorn António de Oliveira Salazar av Portugal åsamkat afrikanerna, så skulle dessa snart framträda som de sanna svenskar de innerst inne var. I det perspektivet är det ju fullt naturligt att skicka centerpartister till Afrika för att lära afrikaner hur man bedriver politik.

Den allmänna uppfattningen i Sverige, fast det må vara förmätet att påstå det, har enligt min uppfattning inte nått a). Förresten gäller detta nog alla andra folk också, möjligen med undantag för engelsmännen, som har tillräckligt med erfarenheter av världens olika kulturer för att ha utvecklat åtminstone vissa kosmopolitiska drag.

Det är först när man nått a) som man kan gå vidare till b).

Vad har man för glädje av dessa observationer? Ta hederskulturer. Vi kan observera b), till exempel att flickor som bryter mot vissa regler tas av daga. Men vi svenskar tycks tro att problemet går att hantera med terapi. Eller att vi ska kunna resonera hemvändande jihadister till rätta efter deras terrorturnéer i Mellanöstern. Det går inte. Kulturerna är inte ett löstagbart utanverk.

Problemet är att Sverige inte nått insikt a). Vi tror fortfarande att det räcker att skrapa lite på ytan.

Det går en rak blågul linje från Carl Johan de Geers estetiska flaggskändning, via 1980-talets allra första trevande antirasismkampanjer, fram till 2010-talets vuvuzelor. Vi, de riktiga svenskarna, är anti-nationalister. Det är osvenskt att vara nationalist.

Men under 2015 har något hänt. På nationaldagen höll såväl statsministern som oppositionsledaren sommartal där en nationalistiskt anstruken retorik passerade närmast obemärkt förbi. Ledande opinionsbildare pratar numera återkommande om vikten av nationell sammanhållning. Hela invandringsdebatten förs mot den retoriska fond som för bara tre år sedan blev så kolossalt utskälld: Hur mycket invandring tål Sverige.

Nationen är helt enkelt tillbaka med full kraft i den politiska debatten. Som korrektiv till en förvirrad antinationalistisk diskurs är det positivt. Självklart behövs nationen. Det går inte att tänka sig det moderna samhället utan nationer. Mycket av det vi tar för givet – representativ demokrati, välfärdsstat – är barn av nationalstaten.

Varje nationsuppfattning är unik, formad i specifika historiska, kulturella och socioekonomiska miljöer. I Sverige var nationen och folkhemmet under lång tid i praktiken synonymer. Folkhemstanken är i sig en förening av nationsbegrepp hämtade från olika nationalistiska traditioner. Å ena sidan den franska medborgerliga traditionen, med dess betoning på lika rättigheter. Å andra sidan den tyska etnokulturella traditionen, med dess betoning på ursprung.

Trots 70 år av invandring har den svenska nationsuppfattningen endast förändrats marginellt. Vi lever fortfarande med folkhemmets säregna mix av det franska och det tyska arvet. Men det som fungerade hyggligt då – när en överväldigande majoritet hade liknande ursprung - är nu en starkt destruktiv kraft som motverkar integrationen.

Utmaningen nu är därför att bejaka nationens återkomst, samtidigt som den omformeras. Mindre av gemensamt ursprung, värderingar och livsstil. Mer av gemensamma rättigheter och skyldigheter. Mindre folkhem. Mer invandrarland.

Nationen är helt enkelt tillbaka med full kraft i den politiska debatten. Som korrektiv till en förvirrad antinationalistisk diskurs är det positivt. Självklart behövs nationen. Det går inte att tänka sig det moderna samhället utan nationer. Mycket av det vi tar för givet – representativ demokrati, välfärdsstat – är barn av nationalstaten. Inte minst EU-projektets brustna drömmar – den liberala drömmen om en europeisk demokratisk superstat, den socialdemokratiska drömmen om en europeisk välfärdsstat – vittnar om svårigheterna med att hålla liv i komplexa politiska projekt utan nationen som bas.

En problematisk bieffekt av den anti-nationalistiska normens dominans har varit att en välbehövlig diskussion om nationens innehåll åsidosatts. I stället för en dödfödd debatt om ifall vi kan frigöra oss från nationen – svaret är givet, nej, det kan vi inte – bör vi fråga oss hur den nation vi lever i och med, kan och bör förändras.

Vi behöver en debatt om nationen som lyfter blicken från banaliteter – vem är egentligen svensk? – och som i stället förmår ställa väsentliga frågor: Vad i svensk nationsuppfattning har en negativ inverkan på integrationen av invandrare? Hur mycket kan de gemensamma lagren av erfarenheter urgröpas utan att den mellanmänskliga tilliten raseras?

Trots 70 år av invandring har den svenska nationsuppfattningen endast förändrats marginellt. Vi lever fortfarande med folkhemmets säregna mix av det franska och det tyska arvet. Men det som fungerade hyggligt då – när en överväldigande majoritet hade liknande ursprung - är nu en starkt destruktiv kraft som motverkar integrationen. Och i brist på en inkluderande nationell gemenskap ökar incitamenten för att helt enkelt välja bort den svenskheten. Det är en farlig väg, som riskerar att sluta i permanenta parallellsamhällen.

Utmaningen nu är därför att bejaka nationens återkomst, samtidigt som den omformeras. Mindre av gemensamt ursprung, värderingar och livsstil. Mer av gemensamma rättigheter och skyldigheter. Mindre folkhem. Mer invandrarland.

Mindre av gemensamt ursprung, värderingar och livsstil. Mer av gemensamma rättigheter och skyldigheter.

Föräldralediga ministrar - det är en absurd idé...

I det läget tänker alltså landets utbildningsminister dra av sig slipsen och ta pappaledigt. Eftersom tid med barnen är väldigt värdefullt för honom...

Det finns skäl till att bananrepubliker inte alstrar välstånd...

Barnperspektiv i all ära, men om man helst av allt vill vara föräldraledig de närmaste fyra åren bör man tacka nej till att bli minister.