Mina tankar om läget just nu och om kriget om både media och andra maktinstitutioner
Jacques Derrida var en av de franska postmodernisterna som haft mest inflytande och introducerade dekonstruktion som en metod för att kritiskt läsa texter och finna dess inneboende motsatser. Idag är han väldigt väl citerad och dekonstruktion en vedertagen kvalitativ metod inom humaniora, pedagogik, sociologi och genusvetenskap. Det normkritiska perspektivet där genusfotografen förklarar hur en bild gestaltar en maktrelation eller hur könsroller kodas i en leksakskatalog springer ur Derridas idéer. Han menade också att ett samhälles funktion är att exkludera människor och koncentrera makten till en kategori som förtrycker den andra genom ojämställda maktrelationer.
Den här mastersuppsatsen från 2013 inom pedagogik är ett bra exempel på hur den pedagogiska vetenskapen förfallit genom att inkorporera metodik från humaniora och filosofi för att bli ett medel för politisk påverkan och institutionaliserad identitetspolitik inom skolvärlden snarare än en vetenskap där man mäter hur olika pedagogiska metoder påverkar inlärning och hur man bäst lär barn att läsa, skriva, räkna och förstå (fetmarkerat är en direktlänk för den som vill läsa mer).
En diskursanalytisk studie om normkritiskt pedagogiskt arbete i förskola
Under kapitlet ”6.2.2 Barnböcker som konfliktyta” uttalar sig tillexempel pedagogen Kari.
Citat:
Ursprungligen postat av En diskursanalytisk studie om normkritiskt pedagogiskt arbete i förskola 6.2.2
Kari:… vi har ”Kim och Skrutten”. Det är väl egentligen den enda boken vi har där det inte är en heterofamilj. Men sedan har vi lite andra böcker som jag tycker är bra; en bok som heter Tyranno. Bilderna är mycket, mycket mer intersektionella. [...] Men också, ja någon ny bok som heter ”Bockarna Bruse på badhuset” som Pija Lindenbaum har översatt, en norsk bok, som inte är helt normativ ändå. Så jag tycker vi har en del böcker som är bra. Som vi kan läsa.
Bortplockning av böcker som bedöms som olämpliga är ett sätt att tala om barnböcker både i den mediala diskussionen och i pedagogernas tal om arbetet. Men alla olämpliga böcker kan enligt en pedagog inte plockas bort eftersom de då nästan inte skulle ha några böcker kvar. Bland de böcker som är kvar efter att pedagogerna på Karis förskola städat bort en hel del böcker finns flera böcker som pedagogen tycker är bra och som de kan läsa.
Alltså kan man bara läsa sådant för barn som inte återspeglar hetrosexuella vita människor utan alla böcker måste porträttera minoriteter. Självklart sätter man då upp en ny norm där man upphöjer minoriteten och marginaliserar majoritetsbefolkningen och sätter därmed upp en norm för barnen så att deras litteratur och begreppsvärld är i total motsättning mot den verklighet de ser.
Normkritiken har i min mening inte varit av ondo och att barn inte bara ska behöva läsa om heterosexuella relationer utan lära sig att acceptera alla människor och få en öppenhet för världen är ett stort steg fram för en ökad tolerans. Men vi har nu nått en punkt där normkritiken istället institutionaliserats och blivit kutym på många av våra lärosäten och där det uppmärksammats hur utbildningsradion har normkritik som en del av sin värdegrund och en dokumentärfilmare som ville intervjua kritiker till normkritiken ansågs olämplig för jobbet.
Att vara normkritisk får alltså inte kritiseras och därmed skapar normkritiken en norm som normkritiskt inte får granskas kritiskt – smaka på den meningen och vi tar det igen: normkritik får inte kritiseras och blir en norm. Det krävs ju inte mycket hjärngympa för att hitta inneboende motsättningar i ett sådant resonemang och därmed har postmodernismen och Jaques Derridas idéer blivit den institutionaliserade makt de en gång angrep.
Postmodernismen och poststrukturalismen uppkom ur strukturalismen genom kritik av strukturalismen på strukturalistiska grunder. Den nya alt-right rörelsen, antiglobaliseringen och det växande TAN-blocket på den aktualiserade GAL-TAN skalan håller just nu på att göra ytterligare ett varv där postmodernismen attackeras med postmoderna idéer för att visa på dess inneboende motsättningar:
- Hur kan vi ha ett forskningsfält som genusvetenskap där kön anses enbart vara en social konstruktion när konventionell vetenskap inte alls stödjer den hypotesen?
- Varför saknar de 20% av befolkningen som röstar Sverigedemokratiskt en enda öppen företrädare i det mainstream mediala landskapet och hur kan de maktkritiska diktera vilka som får yttra sig i det offentliga medans de som anses ha makt saknar företrädare? Hur är Tino Sanadaij en kontroversiell debattör och Henrik Arnstad en expert? (O.sv ad infinitum)
Genom internet och den allt mer platta maktstrukturen i media har plötsligt den stora gruppen som tidigare marginaliserats och saknat representation i akademin och i media fått möjlighet att utmana 68-vänstern som tog makten över universiteten och tidningarna. Med de nya mediekanalerna har en decentraliserad kritik kunnat växa fram mot den tidigare hegemonin och nu tas nya landvinningar varje dag. Alice Teodorescu på GP har börjat tala om assimilering bara några år efter att mångkultur skrivits in i grundlagen.
Miljonbelopp pumpas in i sidor som politism som får draghjälp av kända skribenter och Aftonbladet som dirigerar trafik men ändå är sidor som Fria Tider och Avpixlat större. Kampanjer som #talaomdet och #jagärhär prisas som folkrörelser men Flashbacktrådar som ”Början på ett mediekrig om mångkulturen” och ”Islamisters politiska avancemang i Sverige” har 42 487 inlägg och nästan tio miljoner läsningar respektive 9042 inlägg och snart två miljoner sidvisningar trots att de aldrig omnämns i mainstreammedia och Sverigedemokraterna väller fram som ett ånglok alldeles oavsett hur många artiklar med diskursanalyser av afrofobi och genusvetenskapliga queerteori som läggs fram och motståndarsidan känns allt mer uppgiven när ingenting biter.
Vad som egentligen sker är att vi på högerkanten tagit 68-vänsterns vapen ur händerna på dem och låter dem smaka sin egen medicin. Jag ser dessa nya tankeströmmar som en rekonstruktion där postmodernismens inneboende motsättningar ifrågasätts med postmoderna metoder men diametralt motsatta åsikter. Kakan Hermansson fick lära sig att 2016 kan man inte vara Kakan och ha den kvar och försvann från Audireklamen och fick be om ursäkt å det grövsta, Åsa Romson försvann och Fredrik ”Öppna Era Hjärtan” Reinfeldts gamla medarbetare ber om ursäkt för att rädda sina skinn på precis det sätt som den institutionaliserade makten i media tidigare tvingat höger-avvikare att göra.
I USA åker Milo Yiannopolus runt på universitet och fyller rum med åsikter som vore omöjliga att uttrycka för bara några år sedan och i Sverige är de nya profilerna och de folkkära människor som Hanif Bali, Marcus Oscarsson på TV4, Ivar Arpi och GPs nya redaktion som använder sig av precis samma metoder som vänstern tidigare haft ensamrätt på – att få provocera och ha fritt spelrum för att skapa intresse och alternativmedia får kulturministern att vilja inrätta en censurmyndighet trotts att de inte vinklar mer än tidningar som Arbetaren, ETC eller Aftonbladet Kultur gjort i alla tider.
I konstens värld är Lars Vilks och Dan Park. När de gör precis som vänsterkonstnärer gjort blir reaktionen våldsam eller de kastade i fängelse och blottar därmed systemets inneboende självmotsägelser. För Svensson blir det uppenbart att normkritikens dubbla standarder där Dan Park fängslas och IS-krigare får lägenhet och skuldsanering inte är ett samhälle de vill leva i.
Den politiska rörelse som bildats på internet och vars militanta gren består av anonyma näthatare anses vara ett större hot mot demokratin än den demonstrerande vänsterns militanta aktivister någonsin beskrivits som. Men självklart håller inte Svensken med och inte många av de inomeuropeiska invandrare som finns i det här landet heller. Identitetspolitiken håller på att falla och den gör det därför att Svenskar och män också börjat ägna sig åt att rösta för sin identitetspolitik.
Rekonstruktionen av kulturvänsterns tidigare hegemoni blottar ständigt dess inneboende motsättningar och ger politiska argument de inte kan försvara sig mot. Postmodernisterna och den gamla maktens åsiktskorridor och privilegium faller snabbt nu när nationalism, konservatism och normkritik-kritiker som tidigare marginaliserats rekonstruerar fiendernas gamla maktstrukturer och de gamla makthavarna börjar med skräck inse att deras imperium faller och symboliseras nog bäst av Peter Wolodarskis uppsyn när Alice T läxade upp honom i SVT härförleden. Hela han skrek av den typ av kognitiv dissonans som uppstår när det börjar bli plågsamt uppenbart att man står inför ett paradigmskifte som inte är till ens fördel.
Traditionalism, nationalism och objektivism har monterat ner stora delar av postmodernisternas politiska maktstruktur och rekonstruerat till sin egen och väljarna strömmar till. Mediakriget har gått in i jämna eldstrider och rekonstruktionen kommer snart ge sig på postmodernisternas två tidigaste bastioner – kulturen och universiteten – med människor som Robert Gustavsson, Markus Birro respektive Tino Sanandaij och Hans Rosling som agerat försiktiga pionjärer.