Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vår förre finansminister, Anders Borg, slog ju avslöjande fast hur arbetsfördelningen ser ut när det kommer till "demokratisering" via globalisering.


http://www.friatider.se/anders-borg-...r-flyktingarna

Sista sidan i DNs kulturbilaga går under namnet "Namn och nytt" och innehåller allehanda skämt, notiser och bilder, i många fall insända av läsarna. Torsdagens bildtema var "Sommarens fötter" och därtill fanns även ett par bilder på konstigt formade morötter. I vänstermarginalen brukar det finnas ett kåseri på teman som boule, blåbär och barnbarn. Jag tror ni fattar.

Torsdagens rubrik på kåseriet var:

Tidiga talibantakter tarvade tuffa tag

och inleds med


Sedan följer en beskrivning av hur västmakterna till slut tog tag i saken och bland annat anföll Alger och tvingade härskaren (dejen) att släppa flera tusen kristna slavar och lova sluta med slavhandeln. Men:


Åsså slutklämmen:


Ganska långt från den vanliga småputtriga stilen på denna sida i denna tidning. Tecken i tiden.

Signerat Per Mortensen. Endast i papperstidningen?

I kölvattnet på sexövergreppen på We are Stockholm, så försöker SR nu blurra bort fokus och lägger påpassligt fram storyn om 13-årige förortskillen "Adam" som blivit utslängd från festivalen och avsläppt av polisen ute på Gärdet.

"Adam" är enligt egen - och by default därmed även SRs - uppgift givetvis helt oskyldig och hade bara försökt stoppa ett bråk. Man kan ju undra varför han i så fall blev utslängd, och varför polisen under ett stökigt evenemang valde att avsatta två man till att avlägsna honom från området och se till att han inte skulle kunna hinna tillbaks på en bra stund. Kan det inte vara så att han tafsat på en massa tjejer och att polisen utnyttjade möjligheten att helt enkelt skademinimera genom att ta till den mest effektiva lagliga åtgärden de har mot en 13-årig förövare?

Vi får väl se i vilken utsträckning detta lyfts fram särskilt i MSM och om man i så fall parar detta med det oomkullrunkeliga faktum att en betydande del av flyktingkrisen har initierats av USA:s stolliga krig i Irak från 2003 och Västs naiva inställning inledningsvis till den "Arabiska våren".

Svensk media är inte direkt världsledande i att förklara komplexa politiska samband, och att det ofta brister i kompetens är en sak, men att det minst lika ofta rör sig om ställningstaganden i den politiska striden är också uppenbart. Just Bidens besök visar på dubbelheten härvid, där MSM ofta skäller på USA, men samtidigt ser det som smickrande att den amerikanske vicepresidenten hedera oss med ett litet besök.

Aftonbladet har en förstasida häromdagen som lyder:

"Gör en Reinfeldt: Så maxar du din pension."

Thomas Gur kommenterar detta på facebook med:

"Också ett eftermäle. For a few dollars more."

Jag har tidigare skrivit att M och borgerligheten kan inte komma vidare i (invandrings)politiken utan att sticka kniven i Reinfeldt och kissa på liket.

Nu har det märkliga inträffat att flera mer eller mindre viktiga namn i den borgerliga skribentvärlden faktiskt har gjort så, samtidigt som politiken inte bara står och stampar, utan t.o.m. aktivt försvarar arvet efter Reinfeldt. Exempel på det senare är placeringen av Hanif Bali i det politiska kylskåpet. Och det sker samtidigt som Dick Ericsson kommer ut som SD.

Man kan driva detta längre. Det är ju t.o.m. så att flera vänsterkopplade skribenter har tillfrisknat från psykosen och ser verkligheten för vad den är. Ledarsidorna, Widar, Lotta Gröning, m.fl. Ja, t.o.m. ärkenötet Greider kan anas känna hur bjälklaget svajar under fötterna.

Men M-ledningen vägrar göra upp med historien.

På något sätt är denna utveckling något vi vant oss vid. Men samtidigt är den, om man tar en paus, stannar upp och tänker tillbaka, så fullständigt absurd, att den inte riktigt går att förhålla sig rationellt till. Jag börjar på fullaste allvar tro att M håller på att baxa hela sin intellektuella mediesvans i SD:s riktining. Utan att riktigt förstå själva vad som sker.

Man måste förstå att de yngre förmågor som nu i tanken rekryteras till ett framtida liv som skribenter, tänkare och oppinionsbildare, har en nyöppnad arena att verka på. Vi kan kalla den för lätt konservativ och nationalistisk. Löst bunden, utan förpliktelser, till SD. Finns det någon ung människa med ickesocialistiska idéer och preferenser, som idag i sin skriftställargärning, skulle föredra att marknadsföra AKB i Reinfeldtsk anda? Pojkrumsliberalerna verkar vara ett lika döende släkte som miljöpartisterna.

Alla undrar naturligtvis var allt detta skall sluta. Jag undrar allt oftare hur fort det kommer att gå.

Kinberg-Batra och Tobé kommer att få gå direkt den dan de gör upp med historien. Santesson och Kristersson riskerar också en del. Så de agerar fullständigt rationellt utifrån egennyttan.

Det är naturligtvis helt oundvikligt att Kinberg-Batra kommer att förlora posten som partiledare innan hon hinner uträtta något av värde i en ledande befattning. Såvida hon inte har mage att låta sig förvandlas till den rabiataste invandringsmotståndaren Sverige har sett. Precis som i många andra frågor så flyttar borgerliga ledaskribenter fram sina positioner och ifrågasätter tidigare konsensus.
Vi har sett en del sting mot Reinfeldts vansinniga migrationspolitik redan. Snöbollen är i rullning och kommer att växa lavinartat. Batra är en politisk "walking dead" och precis som Dan Eliasson så kommer resten av tiden på posten vara ren tortyr.

Grundproblemet är vem som är uppdragsgivaren. Dagens skribenter, tänkare och opinionsbildare horar antingen för en arbetsgivare eller för sitt eget varumärke. De är i tidens anda väldigt individualistiska och ser till sig själv i första hand. Karriär förutsätter PK-ryggdunk och en egen profil.

Att argumentera för något som går tvärs emot PK-konsensus kostar. Och dagens skribenter, tänkare och opinionsbildare är inte så ekonomiskt oberoende så de har tillräckligt mycket "fuck-You" kapital att säga och skriva vad de innerst inne tycker och tänker.

Att få personer som anammat dagens individualistisk livsstil att ta ansvar är omöjligt.
De klarar inte ens av att ta ansvar för sina egna åsikter eller handlingar, utan smyger runt med alibit "social kompetens" när de i verkligheten slickar röv. Allt för sin egna vinnings skull.

Att dessa personer skulle sätta landets väl i första hand är uteslutet. De kommer bara att agera om deras egna personliga ställning och status riskeras. Landet är för dem en abstraktion långt utanför deras fattningsförmåga. Allt handlar om dem själva.

Det är därför vi ser den typ av artiklar och argumentation vi ser i mediekriget. De mångkulturella krigar för sin karriär i det mångkultur-industriella komplexet medan andra krigar för samhället utan att ha direkt personliga syften.

Det verkliga twisten blir att dessa så kallade radikala personer är de mest konservativa som finns. De kan inte ändra åsikt. Det går bara inte. De är formgjutna i en åsikt.

Och vi som beskylls för att vara konservativa är de som snabbast ser verkligheten som den är. Och föreslår förändringar. Radikal förändringar. I snabb takt.

Plockar moderaterna upp det så skulle Nya moderaterna bli Radikala moderaterna.
En oxymoron i tiden. Symboliserad av Hanif Bali.

En stor del av förklaringen ligger nog i att Reinfeldtmoderaterna var den första och enda generation moderater som fick segla i medial medvind. I decennier hade man förtalats, misstolkas och misstänkliggjorts men genom pakten med djä...Miljöpartiet var man plötsligt i den mediala gräddfilen.

Förslag som varit helt ogenomförbara under Bohman och Bildt fick nu grönt ljus i media eftersom man ju genom i princip fri invandring och miljöpartiets välsignelse var på den goda sidan. Folk började öppet berätta att de var moderater nu när det var ett fint och humanistiskt parti för lite bättre folk som både ville äta kakan och ha den kvar, något man stoltserade med lite på samma sätt som folkpartister alltid gjort.

Nästan rätt. Du glömmer bort den variabel som säger att det inom medier idag kan vara allt annat än lätt att nå en etablerad position; att få en tillsvidareanställning. Nu pratar jag inte om den skara som syns och hörs i allmänhet utan alla andra som också befinner sig på dessa arbetsplatser. Dessa utgör trots allt säkert runt 99,999% i branschen. Det handlar, enligt mig, då snarare om att överhuvudtaget ha ett arbete att gå till och inte om att göra karriär.

Det är också ganska enkelt att stå för åsikten att någon annan ska utföra någon typ av maktkamp till vardags, men kom igen... Även folk som arbetar i mediebranschen har räkningar att betala. Gissningsvis skulle de flesta, även här på FB, inte vilja ha en vardag som består av någon typ av krigföring och där insatsen består av sitt egna uppehälle och framtid.

Med det i åtanke är det ganska givet att få drar sig för att gå ut på det minfält som alla typer av migrationsfrågor utgör. I de flesta fall handlar det om ren självbevarelsedrift; något vi också ser då det är mestadels tyngre skribenter som vågar gå utanför det som kallas "PK".

Men varför är just detta ett minfält? Varför kan frågan inte denna fråga diskuteras vuxet och normalt?

Det menar jag beror på "social kompetens" i syfte att göra karriär. Första steget i en karriär är att få ett jobb. Och då är egot större än kollektivet. Speciellt i en individualistisk tid.

Man har belönats för dessa ståndpunkter, därför och bara därför för man fram dem. Oavsett vad konsekvensen är för kollektivet. Egot går före.

Nästa steg är att fråga sig varför en positiv framställning av mångkultur belönas.
Av vem och i vilket syfte.
Men det kanske är en annan tråd.

Nathan Sachar, DNs korre i mellanöstern och en av tidningens ytterst få kompetenta medarbetare, ondgör sig i en läsvärd text över svenska politikers handfallenhet och opinionsbildares efterblivna förklaringar rörande alla bilbränder.

Inga högre tankar om opinionsbildare, journalistkollegor och så kallade "experter" tycks det som:

”Utanförskap” är ett slagord som inte uthärdar saklig prövning. Dess begreppsinnehåll baseras inte på iakttagelser utan på ideologi. Dogmen om det mystiska Utanförskapet ska hamra in en tankereflex: att asocialt agerande alltid har materiella drivkrafter."

"Men det värsta med de evinnerliga utanförskapsförklaringarna är inte att de är falska och enfaldiga, utan att de eroderar ned nödvändiga tabun kring brott."

"Den svenska politiker och opinionsbildare är suveräna i sitt förnekande av den mänskliga naturen. Är det välfärdssamhället? Den långa freden? Vad det än är så är det uttryck för ett ingrott högmod."



http://mobil.dn.se/ledare/kolumner/d...blir-gatfullt/

Ojojoj, det var sannerligen ord och inga visor! Hoppade nästan till över hur burdus slutklämmen var: