Citat:
Ursprungligen postat av
Runningonempty
Apropå det där med PK som religion har vi här Alex Schulman.
Amen, som sig ju bör efter en avslutad bön. Det här ju uppenbart en trosbekännelse som sker via Expressen istället för i kyrkan. Det finns inga tvivlare för Schulman att övertyga då precis samtliga som någon gång läst honom vet exakt vilken fantastiskt god och nobel människa Alex är. Det finns inget varumärke kvar för Alex att bygga då det knappast är fysiskt möjligt att bli en godare människa än Alex.[...]
http://www.expressen.se/kronikorer/a...land-sverige-/
Då var hans morfar Sven Stolpe så mycket klokare; här ur memoaren
Stormens år (1975), talar han bl a om "åskådarmänniskan", med referenser till Kierkegaard och vad som nog får sägas vara en del i fredsskada och/eller annan, privilegierad verklighetsfrånvändhet:
Citat:
Särskilt i "trygga" demokratiska länder har man i vida kretsar en benägenhet att tro sig sitta liksom på världsteaterns parkett och följa med det fascinerande skådespelet på scenen. Man är sprängfull av goda råd. Man ser så väl alla de misstag, som begås i Polen och Kina, och man vet egentligen, att det bara behövdes, att man utsände en expertkommitté av folk av ens egen goda demokratiska kaliber för att eländet skulle vara hävt.
Citat:
I den gängse, "fredliga" uppfattningen av människan och samhället ligger själva fröna till katastrofen. Det är icke bara möjligt att även vårt land kommer att drabbas av samma katastrofer, om icke en omsvängning sker, utan det är absolut visst. Ty själva principerna är otillräckliga.
Citat:
Det är lätt att tala om humanism och försvara "tron på det mänskliga" som den enda framkomliga vägen. Vad som intresserar oss - och som intresserat världens ungdom till den grad att den hatar själva ordet humanism - är icke humanismens principer, som är nobla nog, utan deras levande frukter, humanisterna själva.
Enklast kan man ställa frågan så till humanisten:
Önskar du, att samhället skulle styras efter de principer, som de realiserat i ditt eget liv? Är ditt personliga liv användbart som en modell för samhället?
Humanisten ska i det längsta slingra sig undan ansvaret och försäkra, att hans personliga små synder ju ändå ingenting betyder, och att principerna väl kan vara sunda, även om individerna har sina - "naturliga" och "mänskliga" - brister.
Citat:
När man lyssna till den "kulturdebatt" som ännu tas på allvar i stora delar av vårt land, så ter den sig ofta som ett tomt buller. Vad intresserar oss dessa ihåliga kategorier? Vi frågar efter levande liv. Har denna tro och åskådning någon betydelse för ditt eget liv, skapar den verklighet? Och man erinrar sig en definition, som visserligen inte träffar den sanna humanismen men däremot alldeles utmärkt karakteriserar den kompromissande nederlagshumanism som frodas i våra dagar. Humanism är att i ett land, där man har ett system av högertrafik, av hänsyn till det "mänskliga" och "humana" och för att icke överanstränga någon med alltför absoluta krav rekommendera en övergångsperiod, under vilken båda systemen är tillåtna...
Sanningen om åskådarmänniskan är, att hon är föremål för det mest genomförda självbedrägeri. Hon tror sig vara utanför åskådare. I själva verket är hon medaktör. Hon är genom sin egen brist, genom sitt eviga kompromissande, sin ovilja mot att verkligen göra en brytning i sitt eget liv, icke åskådare utan aktiv, effektiv medaktör i det blodiga dramat!
Åskådarmänniskan,
nederlagshumanismen... Jag kommer åter att tänka på Horace Engdahls "förädlad form av maktlöshet".