Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Igår presenterade två medieforskare några aspekter på alternativmedier vid Inst för Mediestudier. Thomas Mattsson och Chang Frick kommenterade. Egentligen inget nytt men man kan konstatera att alternativmedierna har pressat de etablerade medierna på allvar sedan 2015.


Hela samtalet filmades här:

https://www.youtube.com/watch?v=sxNdBMRkIDY

Om samtalet inkl ljudupptagning:
http://mediestudier.se/seminarier/skilda-verkligheter/

Mer om forskningsprojektet:

http://avpixlat.info/2016/05/27/medi...ges-bra-betyg/

http://www.svd.se/fa-kvinnliga-skrib...jter/i/senaste

http://avpixlat.info/2016/06/01/alte...medieforskare/

Dvs. det är en "sanning" att det är "rasism" att vara invandringskritisk, man bara lyckas dölja denna hemska "rasism" olika bra. Samma trams som alltid.

Väldigt festligt.

Den typen av ståndpunkt som utgår från att det är vederlagt att invandringskritik är detsamma som rasism känns extraordinärt förlegat. Det var något som möjligtvis fungerade i den offentliga debatten för ett eller två år sedan, men idag? Debatten har definitivt kommit längre än så.

Sedan är det givetvis givet att vi kommer att se folk som håller hårt i dessa gamla ståndpunkter och idéer, men i den allmänna debatten är dessa mer att betrakta som nostalgiska referenser från en kort period i Sverige där populisters idéer på området helt dominerade inom både media och politik.

Var skrev Krisoffer Holt? En ärlig forskare i detta sammanhang för övrigt.

Kristoffer Holt är mediaforskare på Linnéuniversitetet i Kalmar. Han intervjuades i SvD:s artikel av journalisten Ninna Bengsson - se länken ovan - som syftade till att svärta ner de nya medierna. Det gjordes i huvudsak genom att påstå att det mest är män som läser de nya medierna. Dåliga människor dessa vita män. Säkert äldre också med fel attityder.

Mitt intryck är at Holt gör ett påfallande gott intryck, när han levererar sin undersökning. Utan att ha läst den, så tycks det av presentationen att döma vara välunderbyggt. Jag kan inte frigöra mig från tanken på att han, genom att undersöka en rätt bred palett och därmed få med även direkt rasistiska inslag, ger legitimitet åt den del av alternativmedia som inte är rasistisk utan snarast tillhandahåller ett "marknadssegment" som MSM lämnat.

(Den dömde vapenbrottslingen) Mattssons insats var blek och defensiv. "Inget nytt" var bärande, typiskt defensivt förnekande. Att han försöker antyda att Expressen på något sätt skulle vara en ansvarfull publikation kan han ju försöka slå i någon annan. Expressen är väl närmast en "hatsite" i pappersform.

Om något, så torde Holts undersökning, med reservation för att jag inte har läst den (ännu), bidra till en mer nyanserad och differentierad bild av "alternativmedia", från obehagligt till riktigt bra och det mesta däremellan. Men framför allt så torde det faktum att forskare, mer än aktivister, intresserar sig för fenomenet vara betydelsefullt för att öka insikt och legitimitet i det publicerande som får allt större medial och politisk betydelse. Mer kunskap är helt enkelt bra för demokratin. Det är förmodligen också i någon mån ytterligare bränsle i mediekriget.

Citatet kommer från artikeln. Men det kan ju vara murveln som snickrat till det hela också.

Brukar inte såna som han akta sig för att åka till sådana ställen? Undantaget möjligen om de är inbjudna av någon gangster eller organisation som Pantrarna som de håller på och skriva en hyllningsartikel om.

Gör han det inte lite väl lätt för sig, som ställer den multikulturella vänstern som en ytterlighet mot den andra, högerpopulismen? Med en gyllene och fristående tredje väg i form av liberalismen, som den förmente, äkta progressiva rörelsen:


Pessimistisk, eller realistisk. Det måste ju till krafter för att försvara liberala friheter och jämlikheter; polis, militär, medier, politiker och institutioner i övrigt som formar och försvarar stabiliteten. Annars är det den starkes rätt/anarki som råder. Så dags då att komma lallande med yviga "Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den"... Kanske manas man upp till bevis i ett sådant läge. Jag ser ingen avgränsning i Göran Adamsons artikel mellan konservatism och "högerpopulism", är de månne synonyma? Han tycks se ner på Johann Herders "antiintellektualism" och högernationalistisk "primitivism"; men är det något som bevisligen fungerar så är det altruismens gradient, som avtar med radien: från familj till främling, för att uttrycka det kort.

Det är mer liberalt med en inifrån kommande, folkligt beslutad organisk framväxt efter behov och önskemål, än en forcerad, uppifrån påtvingad företeelse som saknar historiskt hållbara föregångare eller någon egen övertygande logik att lyckas med sin föresats.

Att hålla ihop nationellt är en intuitivt och historiskt hållbarare lösning än en upplösande, desintegrerande (o)ordning. Det behövs ju något sammanhållande kitt, för att beteckna en gemenskap/samhälle; vilket kitt kan hålla ihop en ideologi som pådyvlar främlingar på en annan nation, som dessutom gör anspråk eller lovas mottagarnas tillgångar, utan motprestation eller ens tacksamhet? Artikelförfattaren tar intressant upp även assimileringens med tiden uttunnande effekt på mottagarnationen - assimileringen som är så hyschad som begrepp i Sverige som inte ens förmått att göra upp om vad integrationen står för. Det multikulturella alternativet till assimileringsvarianten av multikulti är "pluralism med taggtråd"... Kanske artikelförfattaren tänker sig nationalstatsgränser. Sverige har en sorts "pluralism med taggtråd" på frammarsch, nämligen balkaniseringen/parallellsamhällena/enklaverna, no go-zonerna. Entrism, rasifiering, kvotering, etnisk klientism och överseenden med antidemokratiska krafter, t ex islamismen, under toleransens falska flagg är andra fula snokar som s a s utmanar meningen med medborgarskapet.

Törhända, men anslaget är ändå väldigt fräscht. Skribenten tror på riktig liberalism.

Det väsentliga är att han attackerar den rådande politiska ordningen med enkla och logiskt hållbara argument utifrån sina vänsterliberala fundament.

I Sverige, där få beskriver sig själva som konservativa, är detta den mest realistiska angreppsvägen mot kulturrelativismen. Med några ytliga, terminologiska anpassningar kan man få med sig varenda betongsosse och socialliberal i uppropet.

Det är sällan jag skrattat så gott som när jag läste Jens Ganmans senaste alster.
https://www.facebook.com/jens.ganman...53731664578251

Han lyckas fånga absurditeterna i den förda mångkulturpolitiken genom att förlägga den i en ännu absurdare fiktiv "verklighet". Lysande exempel:
Eller detta som är helt sant.

Det kanske är samma sorts manöver som när borgerliga skribenter - hycklande, men effektivt - utmålar MP som en extrem pendang till extrema SD, för att på så sätt kunna backa in på SD:s valhänt försvarade åsiktsrevir?

Alltså ett facilt sätt för (i faktarutan uppgivne vänsterliberalen) Adamson att få kritisera "mångkulturalismen" genom att balansera med "högerpopulismen". Att slänga systemkritiker under bussen för att få kritisera systemet. Inte nobelt, men kanske fair play - samma metod brukas ju flitigt av SD själva. Virtue signalling genom att extremistförklara och bygga halmgubbar, t ex att en populism från höger i själva verket är fascism:


För annars ser jag Adamsons text som ett försvar för ett grundläggande feltänk vi antagligen kommer att dras med i svensk politik framöver. En felriktad rekyl och korrektur till mångkulturalismens kollektivism från vänster - nämligen en socialliberalkonservativ mytbildning om indivdualismens postnationella primat, från höger.

Adamson påpekar mycket riktigt det schizofrena i att förneka och avsky europeisk särart och samtidigt vurma för "rasifierades" identitetspolitik. Liksom det principiellt illiberala i att "med taggtråd" skydda såväl europeiska etniciteter som icke-västliga kulturer.

Men, det är ju ett logiskt felslut att vänsterns brist på konsekvens ger liberalerna rätt eller den "populistiska högern" fel. Bara för att en rasifierad med rätta kan anklagas för att vara rasist, innebär det inte att det inte finns kollektiv med skilda intressen, anspråk och rättigheter. Rasismen ligger inte i den empiriskt väl belagda insikten att det finns sinsemellan exkluderande kollektiv, baserat på kultur och etnicitet - utan att bara vissa kollektiv accepteras som legitima.

Ja, här menar jag att Adamson inte alls är liberal, inte i meningen (åsikts)marknadsanpassning och laissez-faire. Om det är så att turknationalister, muslimer, förortsrasifierade, etniska svenskar, etniska kurder eller etniska judar i Sverige uppenbarligen känner en "organisk" samhörighet som tar sig uttryck i olika sorters exkluderande identitetspolitik - så är det både orealistiskt och illiberalt att försöka göra ideologiskt våld på den mänskliga naturen. Det är ett socialistiskt, reglerande von oben-projekt, med fantastiskt dåliga förlagor i europeisk historia.

Det är vidare i sig rasism och etnohierarki att fördöma vissa sorters "identitetspolitik", men inte alla. För - här är ju den obekväma sanningen för liberaler, för att parafrasera Gordon Gekko: Identity works.

Den liberalt autonoma individen har en konkurrensfördel genom ett kollektiv tillhörighet. Rationella aktörer, tänkande atomer inser att de tjänar på att tillhöra skyddande, exkluderande ingrupper. På den fria, konkurrensutsatta marknad som en mångkulturell, mångetnisk statsbildning utgör är den ensamme, identitetslöse svag.

Turkiska och muslimska nätverkare fick nyligen en lektion i att de bara hade inflytande politiskt och tillgång till mediala plattformar till låns - vilket på intet sätt kommer få deras upplevda grupplojalitet att svalna på sikt. Kurdiska nationalister och kristna assyrier och armenier drog det längsta strået denna gång, inte som autonoma individualister utan i grupp. Ja, en tillfällig allians och intressegemenskap av flera grupper som sinsemellan också har historiskt groll.

Och är "taggtråd" verkligen oförenlig med klassisk liberalism? Är inte gränser och äganderätt mellan individer och grupper i själva verket en förutsättning för den konkurrens som för utvecklingen framåt?

Ta Israel t ex. Med taggtråd och gränser är det otvetydigt överlägset sin arabiska omgivning i snart sagt all klassiskt liberal tävlan. Utan taggtråd är det en dödsdömd kultur och etnicitet, enbart på grund av underlägsen nativitet och konkurrerande gruppers sammanhållning. Det moderna, toleranta, framgångrika, liberala trumfas av ett robust, primitivt patriarkat - om den kollektiva äganderätten inte hävdas.

Vari ligger det liberala i att förneka europeiska nationer de mest vitala verktygen att konkurrera på lika villkor, nämligen den fulla folkrätten att hävda sitt ägande och sina kollektivs särintressen? På vilket sätt är denna legitima politiska nationalism inte förenlig med "högerpopulism"?

Demos-populus-folk-nation. I dessa koncentriska, positiva begrepp ligger kommande syntes mellan tesen kollektivistisk mångkultur och antitesen individualistisk liberalism. Populism och nationalism är varken föråldrat eller hotfullt, utan centralt i en återdemokratiserad framtid.