Citat:
Lögnen är en essentiell beståndsdel för befordrandet av multikulti. Mörkläggningen en annan. Om inte produkten multikulti kan kontrolleras eller stå på egna ben. Etablissemanget har investerat tungt i detta värdelösa projekt. Meiji och enondgris har svarat förtjänstfullt redan, ser jag.
---
Den slingrande, amorfa och allmänt obehaglige Per Svenssons advokatyr i Asylsvenskan:
Notera att Sverigeovännerna skrivs utan citationstecken, medan Sverigevännerna skrivs inom citationstecken.
NB: min fetning ovan.
Per Svensson är införstådd med kasuistiken - allvarligt sjuka Svea - eftersom han tycks överens om symptombilden; han skriver sin vana trogen kontrahenten på näsan, lägger orden i munnen på honom/henne. Men han har inget begrepp om, eller undviker nogsamt, alla patogenetiska, etiologiska förklaringar. Han vill inte befatta sig med orsak och verkan-sambandet, kausaliteten. I hans dikotoma värld är det endera (outsagt) vår mångfaldiga tid som är den bästa av alla - trots de uppräknade symptomen - eller gårdagens nostalgiska monotoni; det är endera nutidens islamisering och balkanisering eller dåtidens folkhem; det är endera postpolitikens pajasar i regeringen eller den gamla goda tidens Tage Erlander och Gunnar Sträng. Per Svensson avfärdar "nationalismen" i en enda mening och projicerar sin förbittring över att befinna sig på den förlorade sidan, den endimensionella mångfaldsutopin. Nostalgiska berättelser är inte fy skam för samling, men valet står inte mellan återställarnationalismens retrograda marsch, men lika mycket en konservativ motreaktion mot samhällsupplösningen i den inkompetenta, illojala Statsmaktens både våpiga och och folkilskna hägn. Konservatism eller helt enkelt självbevarelse.
---
Den slingrande, amorfa och allmänt obehaglige Per Svenssons advokatyr i Asylsvenskan:
Notera att Sverigeovännerna skrivs utan citationstecken, medan Sverigevännerna skrivs inom citationstecken.
NB: min fetning ovan.
Per Svensson är införstådd med kasuistiken - allvarligt sjuka Svea - eftersom han tycks överens om symptombilden; han skriver sin vana trogen kontrahenten på näsan, lägger orden i munnen på honom/henne. Men han har inget begrepp om, eller undviker nogsamt, alla patogenetiska, etiologiska förklaringar. Han vill inte befatta sig med orsak och verkan-sambandet, kausaliteten. I hans dikotoma värld är det endera (outsagt) vår mångfaldiga tid som är den bästa av alla - trots de uppräknade symptomen - eller gårdagens nostalgiska monotoni; det är endera nutidens islamisering och balkanisering eller dåtidens folkhem; det är endera postpolitikens pajasar i regeringen eller den gamla goda tidens Tage Erlander och Gunnar Sträng. Per Svensson avfärdar "nationalismen" i en enda mening och projicerar sin förbittring över att befinna sig på den förlorade sidan, den endimensionella mångfaldsutopin. Nostalgiska berättelser är inte fy skam för samling, men valet står inte mellan återställarnationalismens retrograda marsch, men lika mycket en konservativ motreaktion mot samhällsupplösningen i den inkompetenta, illojala Statsmaktens både våpiga och och folkilskna hägn. Konservatism eller helt enkelt självbevarelse.
Citat:
Ursprungligen postat av HepCat-X
Per Svenssons senaste luddiga och mångordiga övning i dubbeltänk i Sydan hyllas av landets miljöpartistiska sympatisörer, miljösossar och MR-liberaler: både Isobel, Virtanen, Anders Mildner och Daniel Swedin är hänryckta på twitter.
http://unvis.it/http://www.sydsvensk...hatar-sverige/
Själv ser jag mest en oärlig och tjafsig text som målar med så breda penseldrag att dess teser blir omöjliga att diskutera fristående från det positioneringsspel den faller in i. Dessutom verkar Per Svensson som vanligt inte göra någon skillnad mellan relativ kulturell (och soråklig) homogenitet och politiskt nertystande av avvikande meningar, t o m med våld. Han tycker att Sverige var mycket mer instängt, ruttet och otrevligt på 60-70-talen (oavsett vänstervågen, för det är inte den hans argument kretsar kring) än idag med en hårt polariserad debatt, nivåer på öppet våld som man bara kunde drömma om 1975 och massmedier som har vänt ryggen åt medborgarna och deras diskussioner. Han köper helt och hållet Filip&Fredrik-klyschan om "DDR-Sverige", men vi är ganska många som ser det som ett slag i ansiktet på den tidens östtyskar och östeuropéer att sitta och dilla om att Sverige var ens i närheten av att vara lika förtryckt och enkelriktat som DDR eller Polen (vad säger t ex Peter Wolodarski om denna populära klyscha - han hade som bekant föräldrar som flydde från Polen till Sverige för att kunna leva i frihet?)
Per Svensson anklagar Ivar Arpi och ett okänt antal danska och norska journalister för att hata Sverige så mycket att de vill stänga landet för att kunna rensa upp eller förvandla Sverige till ett Danmark. Men paradoxalt nog kan man vända på anklagelsen: Per Svensson hatar och föraktar Sverige som land, det Sverige han växte upp i och de svenskar som inte vill få politiken etnifierad, som inte bor i ett snofsigt gentrifierat kvarter med badbrygga runt knuten och teppanyakihäll i köket, som inte känner igen sig i Solsidan eller i Melodifestivalen - och som anser att politik ska bedömas i sak och inte utifrån en massa feta slagord, "stories" och vaga signalord. Han vill ha öppna gränser för dem som han tycker är mer häftigt exotiska och framför allt icke-svenska, helt oavsett vad de kan tänkas tillföra landet.
http://unvis.it/http://www.sydsvensk...hatar-sverige/
Själv ser jag mest en oärlig och tjafsig text som målar med så breda penseldrag att dess teser blir omöjliga att diskutera fristående från det positioneringsspel den faller in i. Dessutom verkar Per Svensson som vanligt inte göra någon skillnad mellan relativ kulturell (och soråklig) homogenitet och politiskt nertystande av avvikande meningar, t o m med våld. Han tycker att Sverige var mycket mer instängt, ruttet och otrevligt på 60-70-talen (oavsett vänstervågen, för det är inte den hans argument kretsar kring) än idag med en hårt polariserad debatt, nivåer på öppet våld som man bara kunde drömma om 1975 och massmedier som har vänt ryggen åt medborgarna och deras diskussioner. Han köper helt och hållet Filip&Fredrik-klyschan om "DDR-Sverige", men vi är ganska många som ser det som ett slag i ansiktet på den tidens östtyskar och östeuropéer att sitta och dilla om att Sverige var ens i närheten av att vara lika förtryckt och enkelriktat som DDR eller Polen (vad säger t ex Peter Wolodarski om denna populära klyscha - han hade som bekant föräldrar som flydde från Polen till Sverige för att kunna leva i frihet?)
Per Svensson anklagar Ivar Arpi och ett okänt antal danska och norska journalister för att hata Sverige så mycket att de vill stänga landet för att kunna rensa upp eller förvandla Sverige till ett Danmark. Men paradoxalt nog kan man vända på anklagelsen: Per Svensson hatar och föraktar Sverige som land, det Sverige han växte upp i och de svenskar som inte vill få politiken etnifierad, som inte bor i ett snofsigt gentrifierat kvarter med badbrygga runt knuten och teppanyakihäll i köket, som inte känner igen sig i Solsidan eller i Melodifestivalen - och som anser att politik ska bedömas i sak och inte utifrån en massa feta slagord, "stories" och vaga signalord. Han vill ha öppna gränser för dem som han tycker är mer häftigt exotiska och framför allt icke-svenska, helt oavsett vad de kan tänkas tillföra landet.
Per Svensson gör sig dum på det sätt man måste göra sig dum för att älska det Sverige har blivit. Tala om "de grå terylenebyxornas tid", hur "alla tänder fluorsköljdes" som ett reellt alternativ och inte nämna förfallet. Per Svensson behöver inte det på ett personligt plan. Han lär aldrig bli tafsad på i någon offentlig badinrättning eller något torg någonstans i Sverige, s. a. s. Man kan bara älska "grundläggande konflikter" så länge man befinner sig på säkert avstånd.
