Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Anders Lindbergs alster. Det är lite som att inte kunna låta bli att peta loss skorpan från ett skavsår. ”Apokalypsens Fyra Ryttare” är dock onekligen intressant läsning. I denna text tror jag vi ser hur ”Jag-vet-vad-jag-gör-Anders” försöker återvinna sin förlorade cred efter brunstämplingskampanjens misslyckande genom att lansera en splitter ny strategi åt sina skribent-kamrater. I korthet lyder den som så: kopiera fiendens metoder in i minsta detalj. Anders har följaktligen noggrant studerat vad det kan vara i motståndarsidans skriverier som väcker publikens gillande och har därefter helt sonika använt exakt samma grepp.

Internationella opinionen: Att framhålla vad som sägs internationellt om Sveriges exceptionella position är en metod som framgångsrikt kunnat användas av motståndarna. Anders inleder därför med hur han deltar i en diskussion med en samling utländska ambassadörer och antyder att de efter höstens politiska kast är mycket bekymrade över att ha förlorat Sverige som moralisk ledstjärna.

Åsiktskorridoren: Efter att under åratal våldsamt och kategoriskt förnekat ens existensen av en åsiktskorridor anammar han nu begreppet med hull och hår. Denna gång är det dock de modiga sanningssägarna Anders med vänner som utesluts ur densamma eftersom de vägrar att tala systemkollaps.

Känslor kontra rationalitet: Fakta och siffror verkar tydligen ha varit effektivare än bilder på döda barn och rasismanklagelser. Anders vänder elegant på steken och anklagar nu sina meningsmotståndare för att vara rädda, irrationella och ”hysteriska” istället för att likt Anders bevara lugn och sans. Han beklagar sig över hur debatten har ”förlorat sina nyanser”. (Detta sista är för mig i nivå med när Arnstad i Danmark-Sverige-programmet inför förbluffade åhörare förklarar hur den svenska invandringsdebatten är öppen medan den danska dito sluten.)

Flockmentalitet kontra integritet: Att Arpi, Dahlberg et al under många år varit ensamma kritiska röster i en likriktad debatt tycks ha väckt gillande hos många. Detta narrativ måste därför revideras och Anders beskriver dem istället som viljelösa medlöpare in en högerpopulistisk mobb som påbörjat sitt skenande efter valet 2014. Endast modiga DN har orkat stå emot ”flocken” (och, får man väl anta, ABs ledarredaktion).

Lita inte på MSM: Här visar Anders att han gått på djupet med sin research och inte bara läst liberala ledarsidor. Han har även försökt sig på att förstå vad som går hem hos kidsen på ”hatsajterna”. I sin avslutning målar han därför upp hur dagens situation har uppstått tack vare att politikerna i alltför hög grad låtit sig påverkas av en agendadrivande MSM, vars mål är en folkförtryckande polisstat. Hans sista mening om att han hoppas att folk en dag skall lära sig att ”inte lita på medierna” är i sanning ögonbrynshöjande.

Vad skall man säga? Personligen kommer jag att tänka på när Los Angeles gamla pudelrockers försökte haka på grungen eller när Michael Jackson mot slutet började krydda sina låtar med utdaterade techno-beats.

Jag tycker lite synd om vänstern som inte verkar ha kvar några slipade debattörer alls. Framtidens debatt gynnas verkligen inte av att merparten av dagens vänsterskribenter under hela sina livstider oemotsagda har kunnat leverera mediokra floskler. Nu när åsiktshegemonin börjar rämna och man kunde hoppas på en mer intressant debatt, faller istället hela ancien régime ihop som en 90-årig gubbe vars rollatorbromsar inte längre tar.

Ett litet tips till Anders och andra hugade vänsterskribenter som vill in i matchen igen:

Att slunga motståndarens anklagelser tillbaka i hans eget ansikte är ett populärt och ofta använt grepp i ordväxlingar mellan lågstadieelever. Dock bör anklagelserna vara av subjektiv natur för att metoden skall vara framgångsrik.

”Fan vad du är ful Anders!” kan följaktligen med rätt tajming besvaras med ett ”Nej, det är DU som är ful!”. Däremot är det inte lika lyckat att bemöta ett ”Ha ha, Anders har en brun jacka!” med ett ”Nej, det är DU som har en brun jacka!” om det nu är så Anders de facto har en brun jacka, men inte motståndaren. Det leder på sin höjd till några sekunders förvirring eftersom det verkliga förhållandet står klart för samtliga åskådare.

En viktig aspekt som jag tangerade häromdagen, nationalism ius soli. Men kanske är det i Sverige värre än vad Silberstein uppger. Rädslan handlar alltför ofta om förnekelse.

Tydligare än så här kan det väl inte illustreras hur postmodernismen har saboterat det offentliga samtalet med sin fixering på avsändaren istället för budskapet. Här är avsändaren "god" och har dessutom ett ras-alibi.

Därför kan hen servera en verklighetsbeskrivning och framtidsprognos som är så grov och så pessimistisk att den är magnituder värre än SDs officiella retorik. Och hen kommer undan med det!

Hubinette kan alltså utan repressalier bekräfta att det ekonomiska, sociala och demografiska clusterfuck som man måste gå till nätets mer mustiga "hatsiter" för att ta del av är en realitet. Men bara man tycker det är bra så är man immun.

Som matematiskt och naturvetenskapligt skolad så leder det närmast till migrän när det ses som en självklarhet att en utsagas sanningshalt beror på avsändarens intentioner:

• Hubinette: Etniska svenskar finns och kommer snart bli en minoritet. (Utsagan är SANN)
• SDU: Etniska svenskar finns och kommer snart bli en minoritet. (Utsagan är FALSK)

Det gäller att se upp så att det inte blir för urvattnat med detta slags tänkande bara. Det finns en risk att det landar i Jasenko Selimovics "omdefinierade svenskhet", och det tycker jag inte att man ska acceptera. Sverige ska inte ha en plastig statspatriotism à la USA. Katzeff Silberstein verkar ha hyfsat goda avsikter dock.

Selimovic:

http://unvis.it/www.expressen.se/deb...or-att-stanna/

För ros skull, ett litet nedslag i den miljöpartistiska hjärnan. Ett stilla klafsande i träskmarker, drogad eller som sömngångare...

Christian Andersson förnyar i "gröna nyhetstidningen" Syre "de har ju ingen fritidsgård"-genren:


Kärlek, mat, museum och konserter. Så botar man en terrorist.

Selimovics gamla debattinlägg upplevde jag redan då som plastic. Medborgarskapsceremonier, men hallå, vi är ju på god väg att avskaffa alla svenska ceremonier. Ett problem är att så många så ivrigt gör så mycket för att radera våra egna värderingar. Att bli svensk handlar inte om förmåner och gulliga klappar på huvudet utan mer om åtaganden och acceptans eller ”att köpa värderingar” - om vi nu inte hunnit avskaffa dem.

Tror ändå att sådana som Hubinette, Virtanen och Lindberg kommer att få det svårt nu nästa år. Verkligheten har blivit för påtaglig och stödet för Dahlberg, Teodoresco och Arpi är bra mycket större. Till och med Göran Greider ger dem rätt. Så också regeringen och Allianspartierna. Då kommer fokus på användaren att vändas till sin motsats och bli en belastning. Lindbergs chef, Karin Pettersson, tror jag redan idag är rätt så bekymrad över hur uselt Lindberg presterar. Snart nog inser hon att även hon bepansrat sig i en klent byggd hydda av halm som givetvis faller för en alltför övermäktig omvärld.

Läser just Oscar Larssons artikel. Man får tidigt veta att "många menar" att de drastiska åtgärderna är missriktade och att "många är kritiska" till regeringens agerande under hösten. För krisledning, ledarskaps- och organisationsfrågor är detta en intressant artikel som ger viss inblick i de organisatoriska principerna som ligger till grund för svensk krishantering. Det är förstås symptomatiskt att krisen i sig har uppstått som ett direkt resultat av såväl nuvarande som förevarande regeringars politik. Ett sådant politiskt inkorrekt konstaterande gör Larsson måhända inte, men ändå:

http://www.svd.se/darfor-fungerar-in...tingmottagande

Om vi avgränsar diskussionen till kriser som härrör mänskliga faktorer så kommer efterdyningarna av dagens massinvasion vara de kommande samhällskrisernas grundorsak (eller rättare då, den politik och och det ledarskap som skapade sagda kris). Vi ser redan exempel på detta, inte minst larmet om systemkollaps vittnar om vad det är för slags samhällskatastrof vi går tillmötes. En ytterligare aspekt som ska tilläggas Larsson är då att det politiska ledarskapet agerande står i direkt motsättning till det egna, eller kanske rättare ursprungsfolkets och landets intresse. Politiker och journalister har istället blivit dessas dödgrävare som unisont lett vad som kallats det sovande folket fram till avgrundens rand.

Sådana åsikter är det förstås fritt fram att vädra i dessa sk "nyhetsorgan", Iaf så länge de står i en svenskfientlig riktning. Från den andra sidan rapporterar Nordfront:
https://www.nordfront.se/ostersunds-...invandring.smr

Politikerna försöker genom sina mediekanaler kollektivisera skulden för den uppkomna situationen. Det är någon annans fel. Helst EU. Går inte det så är det hela Sveriges ansvar att det som skett har skett.
Vi ser hur Löfven nu för tiden har en Svensk flagga på kavajen och pratar om Sverige. Det är inget annat än ett desperat försökt att lägga skuldbördan på ett kollektiv. I detta fallet hela Sverige.
Skuldkänslan förstärks med allehanda påstående om att det är bara tur att vi har det så bra, att vi måste göra mer och så vidare. Skuld, skuld, skuld.

Syftet är genomskådat. Det är bara för att de själva ska slippa ta ansvaret för den uppkomna situationen.
För det ÄR politiken som gett upphov till mångkulturen som nu skapar problem för hela samhället.
Det ÄR politikernas ansvar. De har ingen rätt att avsäga sig ansvaret och kollektivisera det på Sveriges medborgare. Även om det uppenbart är väldigt frestande.

Och kriget om detta sker i medierna. Än så länge.

Tar inte politikerna det ansvar som faktiskt krävs i dagens situation kan det bli så att kriget om mångkulturen lämnar ledarsidorna och blir mer bokstavligt.

Tänkvärt av Dick Erixon om hur förhållningssättet till det kristna arvet kan användas som ett lackmustest för att skilja realister från utopister.

http://erixon.com/blogg/2015/12/kris...ocksa-kristen/

Att det finns krafter inom rörelsen som är genuint oroade över härjningarna på Aftonbladets ledarsida torde vid det här laget vara uppenbart. Men, jag tror inte Pettersson är en av dem.

Hon är, såvitt jag förstår, Sahlinist ut i fingerspetsarna - och är väl snarare att betrakta som en av grundorsakerna snarare än ett av symptomen.

Jag drar mig till minnes ett tillfälle när hon och Dahlberg debatterade i SVT den gångna hösten. Dahlberg var lugn och samlad, lyfte fram fakta och betedde sig civiliserad. Petterson började nästan lipa och framstod som hysterisk i sin iver att brunstämpla allt och alla.

Karin Pettersson oroad över Lindbergs härjningar? I think not. Däremot borde hon oroa sig över konsekvenserna av sagda härjningar.

Men, som värdemätare över hur mycket stöd identitetsvänster och Sahlinisterna har är ju Linberg och övriga troglodyter på ABs ledarredaktion intressanta.

Motståndet de stöter på, vilket i skrivande stund tycks sträcka sig från Greider till Motpol, är något som borde mana till ett visst mått av eftertanke hos LO/S...