Citat:
En bra artikel av Lars Trägårdh i GP:s artikelserie om Sverige år 2050, som väcker frågan om 2015 som ödesåret då den svenska modellen sköts i sank. SKL:s prognos 2010 var ju den att skatterna till 2035 kommer att behöva höjas med 13 procentenheter för bevarad välfärdsnivå; ett scenario som snabbt blev passé, det kommer att krascha innan genom massimmigrationen och en inkompetent politikerklass på riksnivå som vant sig vid att ägna sig åt inbördes positionering och floskulösa, självförhärligande proklamationer... Men nu har godhetsterminen förfallit till leverans och då gråts det. [...]
Citat:
http://webbutik.skl.se/bilder/artikl...7164-525-8.pdf
Fortsätter vi att finansiera välfärdstjänsterna på samma sätt som idag mot-
svaras det av en skattehöjning med ungefär 13 kronor år 2035. Om vi skruvar
på centrala beräkningsantaganden inom rimliga gränser påverkar inte det ut-
fallet för den offentliga sektorns finansieringsbehov nämnvärt. Den framtida
utmaningen är stor. Ett par kronor hit eller dit är inte avgörande för våra slut-
satser. Flera olika åtgärder behöver genomföras och ju längre det dröjer desto
mer drastiska åtgärder krävs. Detta för att undvika att bli sittande i ett sam-
hälle som ingen hade tänkt sig.
Vi är också medvetna om att det finns stora regionala obalanser, som vi inte
berör i den här rapporten. Välfärdens utveckling i framtiden är inte bara en
fråga om finansiering, utan också om att kunna hantera stora regionala skill-
nader i befolkningsutvecklingen liksom att kunna rekrytera personal med rätt
kompetens.
Som framgår av kapitlet »Möjliga och omöjliga lösningar« finns ingen enkel
lösning – det finns inget alexanderhugg. De exempel på lösningar som vi skis-
serat visar att rationaliseringar och ökat arbetskraftsdeltagande ger liten ut-
delning i förhållande till det framtida finansieringsbehovet.
svaras det av en skattehöjning med ungefär 13 kronor år 2035. Om vi skruvar
på centrala beräkningsantaganden inom rimliga gränser påverkar inte det ut-
fallet för den offentliga sektorns finansieringsbehov nämnvärt. Den framtida
utmaningen är stor. Ett par kronor hit eller dit är inte avgörande för våra slut-
satser. Flera olika åtgärder behöver genomföras och ju längre det dröjer desto
mer drastiska åtgärder krävs. Detta för att undvika att bli sittande i ett sam-
hälle som ingen hade tänkt sig.
Vi är också medvetna om att det finns stora regionala obalanser, som vi inte
berör i den här rapporten. Välfärdens utveckling i framtiden är inte bara en
fråga om finansiering, utan också om att kunna hantera stora regionala skill-
nader i befolkningsutvecklingen liksom att kunna rekrytera personal med rätt
kompetens.
Som framgår av kapitlet »Möjliga och omöjliga lösningar« finns ingen enkel
lösning – det finns inget alexanderhugg. De exempel på lösningar som vi skis-
serat visar att rationaliseringar och ökat arbetskraftsdeltagande ger liten ut-
delning i förhållande till det framtida finansieringsbehovet.
Orden i slutsatsen "undvika att bli sittande i ett samhälle som ingen hade tänkt sig" är märkvärdiga; en oerhörd kritik av svenska politikers (ill)gärning.