Början på ett mediakrig om mångkulturen?

http://webbutik.skl.se/bilder/artikl...7164-525-8.pdf
Orden i slutsatsen "undvika att bli sittande i ett samhälle som ingen hade tänkt sig" är märkvärdiga; en oerhörd kritik av svenska politikers (ill)gärning.

Lindberg har tydligen erkänt att naziserna hade rätt. Ännu en.

OK, det har skett en tillnyktring och omsvängning som jag trodde var omöjligt. Det är ju i och för sig bra.
Frågan är: När man nu svängt i t.ex. denna fråga. Kan man då tänka sig att omsväningen fortsätter och blir mer radikal? Alltså, det är bara 6 månader mellan artiklarna ovan. Vad sker med Lindberg om ytterligare 6 månader? Anklagelser mot SD att dom är för vänsterorienterade?

Enligt deras hemsida är "öppenhet" ett av Timbros kärnvärden och integration ett aktuellt tema; finansieras av marknadsliberala Stiftelsen Fritt Näringsliv. Jag vet inte om de ser några gränser eller taknivåer för massimmigrationen


SKL är en viktig spelare i mediekriget, med t ex Dagens Samhälle och verklighetens politiker i kommunerna som ska implementera riskpolitikernas påbud och hittepå. Ängligt foga sig för partiledningen, samtidigt ta stötarna från Migrationsverket och högdjurens kostnadsdrivande infall. Människorättsaktivismens tankevirus har ju smittat hela sjuklöverspektrumet; där ytterligheterna utgörs av tokvänsterns krav på gränslös massinvandring till liberalernas temporära åtstramning för att senare öppna upp på vid gavel igen. De är postdemokratiska - för att prata Lars Trägårdh - i sin humanitära upphöjdhet.

Miljöpartistiska SVT:s huskurd Soran tar hjälp av professor Putnam:



http://www.svt.se/absolut-svensk/pro...iskor-obekvama

Soran bekänner att han "gillar lika". Trots friktionen, de enorma kostnaderna och tiden för att "rå på" och skapa en "ny nationalism", så ska multikulti implementeras i Babels (minaret)torn. Alla övertygade? Värdegrundsdemokratin, den postdemokratiska, ska bli en värdig, upphöjd nationalism... Bara det inte riskerar att exkludera 7 miljarder människor.

På PK-svenska heter det "utsatta EU-medborgare", inte "EU-migranter". Detta har Soraya Post bestämt åt Sveriges journalistkår.

Önskar att jag skämtade.

http://www.svt.se/opinion/article2817301.svt

Patrik Kronqvist sparkar in öppna dörrar ( på ett förtjänstfullt sätt ) när han ifrågasätter vänsterns angrepp på högerskribenter i anledning av en rödgrön regerings kovändning i massinvandringspolitiken. Och den frågan kan man ju sannerligen ställa. Varför gnäller Karin Pettersson hellre på Alice T och anklagar henne för skadeglädje snarare än att hon klagar på sin 'egen' regering för att de plötsligt förvandlats till ondskefulla nazister? Den här sortens Who tog blame diskussioner kommer vi få se mycket av i media framöver. Och vi som har haft 'rätt' i frågan hela tiden kan lugnt slå oss till ro och poppa popcornen och betrakta den interna striden inom MSM om skuldfördelning, med därtill hörande citatattacker.

http://www.expressen.se/ledare/patri...yll-pa-hogern/

""The trouble is that Ms. Merkel's government has clearly lost control of the situation. German officials publicly endorse the chancellor's declaration that 'We can do this'. But there is panic just beneath the surface: costs are mounting, social services are creaking, Ms. Merkel's poll ratings are falling and far-right violence is on the rise.

"As the placid surface of German society is disturbed, so arguments about the positive economic and demographic impact of immigration are losing their impact. Instead, fears about the long-term social and political effect of taking in so many newcomers — particularly from the imploding Middle East — are gaining ground. Meanwhile, refugees are still heading into Germany — at a rate of around 10,000 a day. (By contrast, Britain is volunteering to accept 20,000 Syrian refugees over four years.)..."

Skriver Gideon Rachman i Financial Times den 26:e Oktober.
http://www.gatestoneinstitute.org/67...illion-muslims

Här hemma rör debatten i media fortfarande formuleringar och språkregler, nyanser i hur skribenter uttrycker sig. Lavinen går nu, i Mellaneuropa.

När börjar det reageras här? Hur långt hinner det gå innan media börjar beskriva vad som sker? Skall det behövas att redaktörer personligen drabbas, fler Politikermord eller att terrorn skiftar form från att terrorisera folk med hot, stölder och våldtäkter till att större företag får sin egendom förstörd (vinsten påverkas).

Redan i dag angrips lastbilar på motovägarna av horder utav unga araber som i ett videospal med zombietema.

https://www.youtube.com/watch?v=YpdLxY-wO5g

https://www.youtube.com/watch?v=bZG3...utTuw5WYyZ6X2S

https://www.youtube.com/watch?v=wyz8U7gh4uw

Gräla inte med era leverantörer ifall julklapparna kommer lite sent fram i år.

I Svd. http://www.svd.se/nuri-kino-vad-ar-a...r-hot-och-vald

Naturligtvis under så att säga utländsk flagg:


Svd framstår som alltmer spretig. Principlös. Ena dagen grotesk multikultipropaganda eller flirtande med identitetspolitik. Nästa rena rallarsvingarna som den ovan.

(Min feting)

Frågan är om politiker och media förmår reagera innan det är för sent. Jag tvivlar på det.

Däremot så är det väl uppenbart att den lilla människan reagerar. Inte bara genom ett väljarflöde till SD. Intresset för vapen går upp. Preppersvängen växer. Och det finns vad man kan misstänka vara en freudiansk efterfrågan på fiktion på temat apokalyps. Min tolkning är att det i stora folklager finns en gnagande oro, som de flesta människor inte kan uttrycka i ord. Den förstärks av att samtidigt som youtube och liveleak erbjuder en tämligen rå och osminkad bild av världen, så döljs och förvrängs densamma av svensk media. Hals- och huvudavskärningar i Syrien kunde konsumeras på nätet i nästan två års tid, innan svensk media började ens tala om saken, än mindre visa några bilder. Vi har en divergens mellan nät och papper-tv-radio-media. Avståndet ökar för varje dag. Samtidigt är det som en spiralfjäder förbinder de två. Spänningen i fjädern ökar med avståndet och den dag ett närmande sker igen, så kommer stora mängder energi att frigöras. Tänk ett terrordåd på svensk mark med döda svenskar, där amatörbilder på döda sprids som en löpeld på nätet och någon av de större tidningarna inte kan motstå den alltid underliggande sensationslystnaden att publicera. Det vore som om en realist klappade till en pacifist i nyllet med ett inbundet exemplar av Norman Mailers "De nakna och de döda". En slags kollektivt förlorad oskuld, hos den delen av befolkningen som effektivt har hållits i lönndom om saker och tings tillstånd.

Det talas mycket om tillnyktring och omsvängning i tråden. Om att nu har minsann polletten trillat ner hos landets samtliga journalister och diversearbetare inom media. Dimma har skingrats, kriget är vunnet, osv. Efterspelet är dock mer komplicerat (och intressant om än på ett jävligt deprimerande sätt) än så. Tjerstin Thorsén krönika i HD representerar historiebeskrivningen av anhängarna av 2015 års version av dolkstötslegenden:

Besvikelse, frustration, förvåning - segern var ju precis inom räckhåll! Hade vi bara fått hålla på lite till hade vi löst alla intergrations-, arbetsmarknads- och bostadsproblem. Vi var obesegrade i fält!

Vilka utgör då år 2015:s novemberförbrytare? Vilka har förrått landet?

Ersätt Weimar-politiker med svenska och europeiska ditton (se undantaget nedan) och judarna med "de främlingsfientliga". De förbaskade lögnarna!

Den stora förloraren är i själva verket hjälten. Kritik mot henne är för övrigt aldrig relevant, bara simpel smutskastning. Vi hade en bra flyktingpolitik, nu har vi istället fått en dålig. Tydligare än så kan det väl knappast bli?

Åter igen: inte i media, utan i verkligheten, för vi vet ju att media inte beskriver verkligheten. Förutom när jag gör det - min verklighet - där det inte existerar någon systemkollaps, utan det bara är en stor lögn som sprids av de främlingsfientliga och syltryggarna i Rosenbad och Bryssel. Lögn och bluff. Jag tittade ut genom fönstret igen imorse, och det regnar fortfarande inte några oljefatsbomber över mitt villakvarter. Alltså har jag rätt.

(Jag valde att inte göra mig lustig över att Thorsén börjar krönikan med att beklaga sig över långa väntetider på akuten utan att göra någon koppling till hur invandringen dränerar samhällsresurser, eller motsägelsen i att kräva EU-hjälp för att ta emot invandrare trots att det går galant i Sverige och egentligen inte borde behövas.)

Jag lyssnade på det där också i bilen på väg hem från jobbet. Även jag förvånades över att ingen ens försökte reflektera över vilken "vinst" det här är för de svenska eleverna i skolan. Eller elever överhuvudtaget. Det sades dock att en av eleverna är en nyinvälld flicka som bara kan arabiska och för henne var det ju jättebra. Kravet på lärarlegitimation togs inte upp. Krav och regler är ju bara relevant för svenskar som vi känner till.

Jag vet inte hur många av skribenterna som har barn, men det har jag och de ska ta mig fan inte vara "naiva" politikers integrationsverktyg.

Lösningen på problemet i svenska skolan är lika enkel som den är omöjlig att föreslå. Sätt alla ekonomiska migranters ungar (översättning för journalister: flyktingbarn) i egna klasser. Rekrytera lärare från migranttsunamin och undanta dessa från kravet på lärarlegitimation. Då får våra svenska barn en bättre skolmiljö och "flyktingbarnen" kan ha den skola de gör den till... dvs kaosklass. Men då har de i alla fall fått chansen. Sen måste vi förvisso komma till rätta med flumskolan också men vi måste skapa rätt förutsättningar för det och det här vore ett steg på vägen.

Jag reagerade också på reportaget om de asylsökande lärarna i grundskolan. Svenska lärare måste nämligen visa ett utdrag ur brottsregistret, att de inte är dömda för sexualbrott eller annat vedervärdigt. Det går inte att få fram registerutdrag för dessa syrier, eftersom de inte har identitetshandlingar och inte fått svenska personnummer.

I reportaget avfärdar P1s reporter detta med löje - "Skulle de ha hunnit begå brott än då?" Ungefär som att den nyanlände är ett oskrivet blad, lika oskuldsfull som ett nyfött barn som begåvats med sitt första (sic!) personnummer.
Vän av ordning funderar då på om det inte kan vara så att sexualbrotten skulle kunna ha begåtts i Syrien och att den identitetslöse flyktingen ville glömma sina papper för att börja på ny kula.

Men som du skriver. Krav och regler är bara relevant för svenskar. Syriska flyktingar är oskyldiga tills de begått brott på svensk mark.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i sin gamla tidning Expressen (som var navet i hela hennes karriär som journalist, ledarskribent och proffstyckare) och försöker slå undan insikten att Sverige har slirat in på eller över gränsen till systemkollaps i migrantfrågan. För Isobel finns det ingen verklig invandringsfråga, bara frågor om viljan och plikten att hjälpa eftersom Sverige i sig är ett så himla privilegierat land, och dessutom har vi skrivit under hundra avtal.

http://unvis.it/http://http://www.ex...-annat-ansvar/

Det mest intressanta med inlägget är hennes försök att distansera sig från frågan om journalister och deras agendor, deras urval av fakta osv. Jag är ju inte journalist, hävdar Isobel plötsligt efter at ha haft det som sin huvudtitel och sitt id-kort i media i femton år. Och ni som är med - eller borde vara med - i den här debatten är inte heller journalister, ni har ett annat slags ansvar.


Yeah right? Ska vi skilja på journalister och rena medietyckare eller ska vi det inte? Isobel och alla andra tidnings- och tv-nissar som skriver om eller analyserar "nyheter" eller "samtid" i vid mening, tidens aktualiteter, brukar kalla sig journalister - ibland "åsiktsjournalister" - och i ordet journalist ligger sedan länge ett uppdrag att mäta det man säger och skriver mot verkligheten, mot någon sorts yttre fakta, att inte bara stå och showa. Förmodligen hade de här kvällstidningsbrudarna eller andra blivit förbannade om någon sagt till dem att ni väger ju inte in något som händer i verkligheten, ni driver egentligen bara propaganda. Men i den här artikeln är det plötlsigt helt okay för Iso att beskriva sig själv och sin karriär som "opinionsbildning" som alltså inte hänger ihop med några anspråk på att berätta om verkligheten som den är. För att göra det riktigt gesvint menar hon dessutom att vanliga journalister också bara skriver om sin personliga bild, dvs de behöver inte låta sig begränsas av hur verkligheten ser ut och vad som händer där.

Eller ens av vad någon annan debattör eller journalist har skrivit (om nyhetsjournalister: "uppdraget är att beskriva verkligheten som man ser den") - behöver man litet mer går det bra att tillvita den andre några lämpliga uppfattningar. "Det var ju så jag kände att de skrev!"

Usch.